tankar i nuet

Life without HDK

2010-02-09T10:25:00.000-08:00

Yesterday I met some of the old foxes downtown. We had a great lunch and God how I miss all of you. When walking on Kungsgatan another friend showed up, Julia. So here we were four of us from the same class. What a nice reunion. We shared some nice memories and had a good laugh. We decided to come and visit HDK in a couple of months and have a nice "fika" with all of you including students and teachers. Now let me share my present days as an art teacher with you. The six graders are working together on a very big piece of art, the seven graders are fully concentrated on putting together a presentation of today's designers, moviemakers and artist, using new technic by showing their power points and you tube short cuts on the big screen. My eight graders are discussing and exploring the world of making picture analyzis. They are doing a very good work and being creative. In this project we're also going to visit the art museum. I would have liked to bring them HDK as well, but they're so many!

A couple of weeks has past since examination day, and, my last day at HDK. It's empty and I grieve. It was all a very nice experience which gave me a lot of engergy. Now expectations and demands are steeling my attention. It's the school world. Reality. Great teenagers, but, too much hard work. Give, give, give. My only connection with this wounderful place is this blogg, which probably will disappear in a short time of period. Here I keep reading my friends' bloggs just to get a little touch with what's going on here. It's great so see that you're so many. Good luck with your projects and enjoy and stay positive when you're there,because it's not going to last forever.

AN INNER CHANGE

2010-01-09T05:40:00.000-08:00

End of vacation! Yesterday evening I returned to Sweden after spending two weeks in the U.S. Difference in 41 degrees C and losing 9 hours made me sick when I woke up this morning with a bit of fever and a dripping nose. While making complaints I have to add that it was a really tuff trip getting there tree days later than planned and being without my luggage for 9 days, which ment no camera, no medication, no Christmasgifts, no dresses and no underwear! It might seem to be an "industry-country-connecting-problem", but for me it was like being lost. Still I had this HDK project in my mind. I bought a new camera and I borrowed a videocamera. I'm not done! Does it matter? I don't think so, even if it would be better if it was the opposite, mentally.

Snowstorms have been following me during my trip but also sun. I've been taken pictures and I've started to make a short movie. I have two shootings so far and my plan is to add two more and then some music. It took me quite a lot of time to film and edit, but it was fun and I want to continue and learn more using this form of visual art.

In this final project at HDK I'm working with myself. The essay and the practical work are dealing with parts of me. It's all about changing. We do that all the time, change, but for me it's more obvious now when taking a brake from my ordinary everyday work as a teacher. By being a student and given time to work with art I have time to feel and reflect on myself. Something is happening inside me filling my thoughts and my feelings. It is some sort of change. How on earth can one visualize that? Maybe the main thing isn't WHAT I decide to present, but THAT I do and WHY. In trying to find a way of expressing a change I choose a, for me, new way of working with the process. I simply left the project for weeks to see what would happen. Maybe this was an attempt to, as Bruce Mau suggests, "go deep" or to allow myself to "drift", trying to explore new sides of myself. First I thought nothing happened accept getting worried. But after reflecting I found out that change was taking so much time from me both in conversations with friends and family but also in my mind. A change is a process. It can take many forms and appear in thousands of ways. Many people have written about the creative process. I studied some of them, but took help from and got inspired by Claes Janssen who's written "The four rooms of change" which I've mentioned earlier in my blog. He is deviding change into 4 parts describing them as rooms. I'm using the headlines of these four, each one of them representing one stage in a change-process. It starts with the word contentment. Then comes denial followed by confusion (disorder) and renewal (inspiration). After going through these four stages the process starts all over again.

If I had been given time to continue my art studies at the teacher programme, I would have concentrated on something completely different. After spending 8 days in L.A I am upset! People with dreams come to this city of angels. Very few succeed and many many people live here in poverty. I have never seen so many homeless people in my whole life. There were raggamuffins lying in every second corner sleeping on the streets (and I was complaining about the loss of some personal items). This is what I would bring to light in my next project. Sometimes you need to switch enviroment to see clearly or to be able to see at all.

What do I bring back to the school world after these three semesters of education? Many things of course, but above all using art as a language, where young people are given the possibility to express themselves in issues that concerns them. Debate, protest, provoce, discuss and working with feelings, indivually and in collective processes. Secondly, our subject must cooperate with other subjects in school, because this form of language comes naturally for young people. They are using pictures, computers and music in so many ways in there everyday lives and we are waisting capacities and possibilities by not using this visual language in a broader range. Also, today I'm more aware of all the different ways that you can use art. By given the opportunity to use my own body as art, using the public room, exploring and experimenting together with others and by using new media (photo and film) I have changed!

being in change

2009-12-18T10:22:00.000-08:00

Vår handledare lät oss ta del av en helt underbar bok. Jag har läst den en gång, men det få bli fler. Den heter på svenska: Ändligt och oändligt spel och är skriven av James P Carse. Den beskriver vårt existentiella liv och handlande, där vi beskrivs utifrån finita respektive infinita spelare. I det infinita spelet tillåts vi leka och vara öppna för överraskningar och vi spelar inte för att vinna utan att för att låta spelet fortgå. "Arbetet är inte den infinita spelarens sätt att fördriva tiden, utan att skapa möjligheter...Infinita spelare kan inte säga hur långt de kommit i sitt arbete eller i sin kärlek eller i sin dispyt, bara att mycket ännu är ofullbordat. Det som intresserar dem är inte när spelet tar slut, bara vad det leder till." Hm... jag är nog mer infinit spelare nu än vad jag var tidigare! I mitt liv upptas mycket av mina tankar på de förändringar jag varit med om och hur de påverkar mitt inre jag och mitt vara. Det tog ordentlig tid att landa och att låta processen ha sin gång. I början av veckan vaknade jag mitt i en dröm och ett ord skrek i mig - förändring. Japp, det ska min gestaltning handla om. I den gestaltningen ingår att söka och pröva mig fram. Om det blir en produkt vet jag inte. Jag kan inte stressa fram en gestaltning i en process som jag har låtit gå andra vägar, än den jag är van vid. Alla skapande processer måste få ta tid och den här får jag nog låta ta väldigt MYCKET tid!

Vad händer i oss när vi förändras? Förändringens fyra rum är en teori av docent C Janssen. Den ser förändring som en rörelse mellan fyra psykologiska rum där huvudorden är nöjdhet, förnekande, förvirring och konflikt. Den här rörelsen upprepar sig varje gång det sker en förändring (måste vara många gånger det!). Jag tycker att teorin låter spännande och känner just nu på den och läser också om den. Kan den vara en ingång till min gestaltning om förändring? Experimentet med att inte göra någonting och låta mitt undermedvetna få leda mig fram till en a-ha upplevelse var inte så lyckat. Den skapade en oerhörd stress inombords. Säkert för att processen var tvungen att brottas med andra saker i mitt liv, som privatkatta och lärarkatta och dom har också mycket att stå i just nu. Det var en kreativ blockering. Vilken nyttig erfarenhet att bära med mig till skolans värld där våra elever har stora krav på sig i att prestera. Sitter just nu och avslutar den skriftliga delen i det här projektet och har jag tur så hinner jag kanske med afterwork med kollegorna. Kamera och videokamera får följa med på min utlandsresa och vem vet vad som kan fånga mitt intresse till en eventuell gestaltning.
God jul o gott nytt år allihop!

Må vi gestalta väl!

Summary in English
Very late in this project I found my keyword in this creative workout/shape (gestaltning). The word just popped up in a dream. It really was a surprise. I had nearly given up on this final work. Using another method in my creative process was a good experience that I most definately will bring to the school-world. These creative processes need a lot of time and it must be pretty common to get into a creative block, like I did. Now I will concentrate on the word CHANGE. To me it means inner and outer changes during a period of time as a student at HDK. There is a researcher named Janssen who's got this theory about a four-step movement in our psycological space that I find interesting. It might help me in the last part of this project or it might not. If I fail in presenting something at the examination I have become reconciled with this thought. Now I'm going to the States on a holiday. The camera will join me and if I'm lucky I might find something to my "gestaltning".

I wish you all a Merry Christmas and a Happy New Year.

And, good luck with your works.

noll leverans

2009-12-11T09:38:00.000-08:00

En stund med Bob Dylans "Things have changed" och några trevande penseldrag på min collagemålning. Så kan en fredag kväll också se ut! Måleriet känns mest desperat. Jag är inte där. http://www.youtube.com/watch?v=B5T1mOXWNiY

Vad är det som vill ut? Varför kommer jag inte igång?
Skrivandet är i full gång. Det är så många ord så det kommer bli ett himla jobb att sortera. Texten kommer med all sannolikhet att handla om min egen skapande process och vad dessa insikter och förändringar för med sig. Just nu är det för mycket som rör sig i mitt huvud och jag har svårt att landa i en ny gestaltning. Precis just nu i denna skrivande stund ser ekvationen ut så här: måleri + hårdrock = frustration ut. Jag vet att gestaltningen blir något när den få komma utifrån hela mig, men det finns för f-n ingen tid till att invänta det nu. Jag ska åka på utlandssemester, sätta slutbetyg i en massa klasser och lämna in en rapport som från början skulle vara en essä.

Jag vill inte låta ett resultat låsa mina tankar inte heller ett på förhand bestämt projekt eller en på förhand bestämd teknik. Det känns helt enkelt inte äkta! Idag har jag prövat webbkameran, men engagemanget var inte där. Jag studerar Geoff Pettys kreativa faser och försöker lägga in min egna i något slags mönster efter dessa. Jag borde vara i destillireringsfasen där jag plockar ut det bästa från tankar som kommit fram. Petty talar om en creative block och listar upp vad som kan orsaka en sådan. Fel fas vid fel tidpunkt är ett svar. Jag smakar på det och inser att det stämmer på mig.

drift...

2009-12-05T08:20:00.000-08:00

"Allow yourself to wander aimlessly. Explore adjacencies. Lack judgement. Postpone critisism."

Bruce Maus citat passar bra in på det jag skulle tillåta mig att göra i det här sista och avslutande gestaltningsprojektet. Det handlar om att släppa kontrollen och att våga pröva en annan och för mig ny metod. Bruce Mau är en kanadensisk designer och grundare till Institut utan gränser. I hans, som han säger ofullbordade manifest finns en massa bra tankar som handlar om hur vi närmar oss varje nytt projekt. Första gången de dök upp var när Tarja gav oss ett papper med dessa under första terminen. Du hittar manisfestet på hans hemsida www.brucemaudesign.com

Vad jag gör nu?
Jag binder samman, knyter ihop, separerar och förbereder mig för att gå vidare. Då är det för mig självklart att se tillbaka och känna efter på vilket sätt tre terminers studier påverkat mig. Mitt jag förändras och att gå tillbaka till det som varit går inte. Mina jag är som en sandwich som måste delas. Man lyfter loss det översta lagret och där mellan skivorna finns det jag ska gå vidare med.
Hur det känns?
Det känns ångestladdat och stressande! Ja, man skulle kunna använda ordet kris. Den här gången har valet av metod satt mig ur spel och det är förvirrande. Att tiden rinner iväg gör också att rädslan för att misslyckas infinner sig. Tänk om det här faktiskt blir ett projekt som handlar om jag ska erfara ett misslyckande och dessutom redovisa det som en gestaltning! Ugh...

Jag bara måste ta med även det här citatet från Mau:

"Process is more important than outcome.

When the outcome drives the process, we will only ever go to where we've already been. If process drives oucome we may not know where we're going, but we will know we want to be there."

Separation! Som att slita bort en kroppsdel och försöka fungera. Med lite distans så kommer separationen vara ett minne och jag tagit ett steg framåt mot något annat, mot något nytt.

exploring a new side of me

2009-11-27T14:38:00.000-08:00

Vågar jag ge mig ut i det okända? Vågar jag bryta mitt jag, som är så fast i normer, regler och vanor som format mig? Det är det jag just nu undersöker... på caféer! Att inte vara påkopplad och att låta mitt undermedvetna komma upp till ytan, att inte vara den som alltid ska vara så himla intensiv och prestera fullt ut hela tiden. Jag är säker på att vi alla har sidor i oss som vi inte tillåter oss att upptäcka. Kan jag bryta mina mönster? Min handledare uppmanar mig att "go out of my comfort zones". Jag gillar det uttrycket. Den här veckan har jag inte arbetat med mitt projekt för jag har fikat och fikat. Mina kollegor skrattar gott åt mig och säger att jag verkligen fått en utmaning. Jo, jag har undervisat i bild också. Ganska snart kommer jag att arbeta med min gestaltning. Det är både befriande och stressande att just nu försöka att inte göra någonting...

"Att erövra kunskaper och insikter" genom konstens metod. Det är det vi gör. Genom de praktisk-estetiska ämnena ger vi våra elever fler verktyg att också göra det. Jag läser "Om konstarter och matematik i lärandet" (KIL) igen. Första gången var den bra och nu är den ännu bättre. Den talar till mig och bekräftar insikter jag fått under den här studieperioden. "En lärare som brinner behöver inte bli utbränd" (sid105 i KIL). Vidén skriver att inte bara elever utan även vi lärare borde få utrymme att förverkliga oss själva och se vår inre kunskap. Jag tror att det är precis vad som har hänt mig. Jag brinner mer nu och det finns mer energi i bildlokalen. Vi har visuell kommunikation och jag känner mig starkare än någonsin. Det känns bra att kunna sätta ord på hur och varför och ge eleverna mer.

Jag gör en resa tillbaka i tiden när jag bläddrar i min gränsbok. Här hittar jag spår som följt med mig hela vägen och kanske kan någon av dessa ge svaret på vad min gestaltning ska handla om/berätta.

Short summary

I'm exploring a different side of myself by trying to do nothing!! Well, I'm sitting at cafés (this is getting expensive). It's hard not to connect and to force myself to work. I am educating and here I'm making a lot of didactic reflections. I can put words on things today. I have the theory and the experience which I received here at the university and for that I'm grateful. When I look in my "border-book" from last fall I can see traces that follow me and I might pick one of them for my project/creation.

en bro mot något

2009-11-20T07:42:00.000-08:00

Nu startar en ny kreativ process. Det gör det hela tiden, om och om igen. Det är mellan två sådana som ångest infinner sig. Det är ett vacuum där det känns som om jag inte befinner mig någonstans. Vågar jag låta det ta tid? Alltså invänta känslan och frågan som jag ska besvara. Tänk om jag kunde förhålla mig till min kommande gestaltning som Gerard Richter säger i boken Art Today (B Taylor): "I do not have a programme, a style, a course to follow. I like things that are indeterminate and boundless, and I like persistent uncertainty." (p. 70)

Tomorrow (2005) Fiona Tan

Nu, i "start-uppen", försöker jag att hämta inspiration, kunskap och till och med knycka idéer genom att läsa litteratur och besöka utställningar. Jag ställer också frågor till mig själv. Verktyg som våra kära lärare/handledare är så bra på att ge oss. Vad vill jag säga? Vad vill jag diskutera? KOMMUNIKATION. Vad vill jag att betraktaren ska få för känsla? Eller som Katti sa: Vad vill jag ska drabba betraktaren? Frågeorden vad, varför och hur får knuffa igång mig. Det är bra att vi fått träning i att dela in våra gestaltningar i faser. Om någon idag skulle fråga mig vad jag ska göra så blir svaret: Nää, men du vet, jag befinner mig bara i samlarfasen ännu, så... Det är sant jag befinner mig här och i den ingår att läsa boken som jag nämnde. Jag tror att jag läser den för att först och främst hitta en form eller ett språk som jag vill arbeta med. Det är egentligen sekundärt för mig då innehållet (budskap, inre känsla, debatt eller varför inte allt i en kittel?) är viktigast.

Softcity av Pushwagner

Det är fredag kväll och just nu känner jag mig kreativ när jag skriver. Det kan bero på att jag intar en väldig god dryck samtidigt som jag försöker tänka på mitt kommande gestaltningsprojekt. Allt det jag nu ges möjlighet att pröva på HDK för jag med mig i mitt yrke som bildlärare. Det blir verkligen en mix då jag idag exempelvis suttit i möte med styrgruppen för KIL (kunskap i lärandet). Här arbetar vi med frågor som rör bedömning och betyg och försöker att ligga steget före för att kunna handleda och skapa en god utveckling kring de här frågorna ute på våra skolor. I vårt projekt ska vi ha med en pedagogisk del som belyser eller kopplar vårt projekt till lärande i skolan. Jag tänker inte på det just nu. Jag har fullt upp med att fundera på vad, hur och varför!

Jag har varit runt på konstbiennalen med temat What a wounderful world och samlat intryck. Och det ger som A-L i vår grupp så riktigt säger avtryck. Det som fastnade var Softcity på stadsbibliotektet. Dels framföranden i form att tecknad serie, men också frågor om hur vi lever våra liv. Fiona Tan visade video på stadsmuseet och det berörde mig. Hon filmade närbilder på tonåringar i förorten. För henne är det den enskilda människan som är det viktigaste. Jag satt där och tog in och ja, jag reagerade. Utanförskap. När befinner jag mig i innanförskap respektive utanförskap? Mitt no-place handlade bland annat om sociala relationer och om att vara på väg. Kanske blir det en ingång.

Jo, jag studerar broar igen och läser om vad de symboliskt står för. Skissar också på lite idéer om att riva broar, om att bygga roterande broar eller som jag nog gärna vill, teckna en serie om någon som försöker bygga broar. Nu ska jag sluta tänka för ikväll. Jag bär med mig min kära kursare C: råd: Tänk inte så mycket Katta! Och också min käre handledares råd: Fika och filosofera!

(no) space + X = Y

2009-11-06T04:18:00.000-08:00

Min reflektion kring Public Spaces' Class-room handlar dels om en ny kontext av mitt no-space, men också om ett möjligt läranderum. Jag har brutit ner projektet genom återkommande studiebesök på min övergivna plats och sökt efter en möjlig förändring. Det har skett genom bland annat identifiering, känna in platsen och analysera det jag tar in med mina sinnen. Givetvis har all aktivitet (husockupanter, snickare, vakter och grävskopor) i mitt övergivna no-place påverkat processen.
Förändringen skedde på två plan och växte långsamt fram under det att jag tillät mig att låta processen ta tid. Alltid frustrerande att veta om det kommer ut något i slutet av ett sådant här projekt. Jag har tagit in den gamla övergivna platsen Almedahs textilfabrik i mig, i mina tankar och i mitt lärande. Det skedde först efter att jag markerat den. Det var först när jag avgränsat en del av området som jag kunde fokusera på dess möjligheter. Fantasin fick hjälp av mitt undermedvetna då vatten som term eller symbol följt mig på resans gång. Det var också vattnet som fick leda mig framåt i projektet, alltså ett fysiskt research-arbete liksom ett mentalt.

Det gemensamma lärandet som uppstår i en grupp är viktigt då i alla fall jag emellanåt fastnar. Att inte tänka så mycket utan låta allt i mig bara komma ut var en sådant råd som förde mig framåt. Min identitet och platsen hittar varandra och utifrån det ska jag våga förändra och se möjligheter! Jag bar med mig min fysiska plats in i den digitala världen och här fanns möjligheter att göra om en befintlig plats i tanken, att visualisera mitt projekt digitalt. Det blir inte bara en praktiskt lösning utan en där kreativiteten inte styrs av några gränser. Det är för mig ett lärande. Jag kan se flera möjligheter här. I mitt lärande berörs frågor som förändring, att vara med och påverka det offentliga rummet och att våga skapa 'ogränser' inom gränser. Att klassrummets väggar är för små, pratar Bo Dahlman, professor i IT vid Göteborgs universitet, om på en föreläsning (jobbrelaterat). Lärandet ser annorlunda ut idag och datorn öppnar upp för en större värld.
Formeln i rubriken kan ses på två sätt, dels den här: En övergiven plats i det offentliga rummet + digital värld = nya vägar till lärande och dels den i min slutkommentar. För mig är det en anpassning till den "verkliga" världen, eller som Dahlman säger: "Vi är inte en oas av det förgångna." Vi är med och påverkar! Eleven kan i ett sådant här projekt förverkliga drömmar, fantisera förändringar bortom all logik eller sätta ämnen under debatt och jag som lärare kan återigen ställa frågan: Vad är konst?

Att göra om till sitt eget: Reclaim, remaking, återanvändning.
Postproduktion, är ett nytt begrepp som myntades i början på 2000-talet. Här intar konstnären rollen som återanvändare och redigerare (man använder sig av det föremål som redan finns på arenan). Svensk konst nu av Allgård och af Malmborg väcker min nyfikenhet och inspirerar. Här finns bl a konstnärsgruppen Uglycute som i sin konstverksamhet genomsyras av tanken om en demokratisk idé om att vem som helst ska kunna ta makten över sin miljö, en slags instant design.

Eftersom jag valde Almedals gamla nedlagda textilfabriksområde så måste jag ju dragits dit av något i mitt inre. Platsen har präglat mig och kanske omedvetet styrt mig till det handlingar och förändringar som jag nu genomfört. Mitt remaking i mitt no-space har plockat upp en del av områdets identitet och därifrån har jag gjort om det.

Inspiration hämtade jag från nätet där Mattias bland annat tipsade om sajter. Här är några: http://www.future-systems.com/, http://www.plataformaarchitectura.cl/ och http://www.urbancracking.(ted.com/)
På nätet finns en hel värld med spännande arkitektursajter, men jag inspirerades också av film på http://www.youtube.com/ om att gå på vatten.

I samma stund som mitt no-place blev tillgängligt i sin fysiska form så blev mitt undermedvetna sökande tydliggjort och fört upp till ytan. Det handlar om att jag leds fram (vatten är bara symbolen för det) mot någon form av förändring som jag just nu inte kan se. Jag måste ta mig fram i det sökandet för att se vad som möter mig på andra sidan, som då också blir en öppning mot något nytt. Skapelsen är en illusion av att vara på en annan plats. Den ska ge en känsla av att föra mig vidare, framåt. Från det avskilda till att öppna upp! Motsatsbegrepp passade bra att arbeta med. Andra sådana var avskilt - socialt, gammalt - nytt och synligt - osynligt.

Slutekvationen: Del av Almedahls textilfabrik (+ bro + öppning) + vatten = tillgänglig plats, något nytt i den fysiska miljön och samtidigt något i mitt undermedvetna som för mig fram mot något nytt, utveckling kanske? Connecting possibilities.

Tre lager (vatten, ogräs-land och hus) blev ett. I det lagret tillåts vi flyta fram mot något nytt.

I en annan verklighet som inte är min pågår en annan process!

Borders that make a story

2009-10-30T02:09:00.000-07:00

This was my first pre-model just to see how to preceed.

I'm playing with opposite words (terms) like open vs. closed, old vs. new, social vs. loneliness and imagination vs. reality. Exating surfaces gives you the feeling of flying, floating or even hovering. Is water important in my project? Not necessarily but the Mölndal's stream is a part of my defined no-space and water helps leading one into my area and the old house to whatever comes behind it. But what's behind is not for me to decide, at least not right now. I'm working with the final details on my model. It's mainly a construction for visualizing my mind and the new context of my no-space. I'm also prepairing my presentation where I try to peel isues that appears to be too obvious. One does not have to show everything. At my pre-presentation I didn't even have any pictures.

I got inspirations from the internet and this is one of them: www.plataformaarchitecture.cl
My no-place is an in-between-place and so it will remain even though I made some changes that was necessary to make it part of my identity. This old no-place is now a place. It's public but it's also mine! I love cities which surprises me when I explore them going on a walk. When all of a sudden there's an old house which at a first glance doesn't seem to fit in there, but makes my imagination go wild. Tracks from history which makes a city a lot more interesting compared to an area where the stile is only from modern time.

Bo Dahlman, IT professor at the Universtity of Gothenburg is talking about school developement in the 21th century when learning is more than being in the school building. My own learning in this project concerns what he is talking about. As teachers we have to adopt our pupils' way of learning and they are using new media. The digital world is every day learning for them. Making study visits in your city and bringing it into cyberworld is a good way of learning. I inhale my leaning in reality which most definately makes me connect, live and learn in present time.

working title: connecting possibilities eh....

2009-10-23T15:50:00.000-07:00

eller: Levandegöra - Vivente Valenta - Vivente Event - Leva kvar - Sopravvivere - Linking park - Front Linking - Linking Bridge - Almedahls kulturcenter - Streampark - Alemdahls vattenpark...

Culture in Action från 94. Bild från Freelands bok Konstteori, sid 113
Night in a no-space. Can you feel it?

Summary in English, see bottom page

Vad gör den här platsen med mitt inre? Ska den förändras i det fysiska rummet eller blir det kanske en hypotetisk vision? Innerst inne vet jag nog redan. Om det nu är ordet vatten som fastnat i mitt huvud så undrar jag vilken undermedveten symbol det står för. Kanske är det dax att lägga allt under vatten. Det vore konstigt om jag inte påverkats av den ständiga rörelse som varit i mitt no-place. På mycket kort tid förändrar sig platsen fysiskt utan att jag hunnit tänka klart. När grävskoporna häromdagen tog en ordentlig tugga på MIN plats fick jag lite andnöd! Mina kurskamrater ger goda råd: Flödesskriv! Bygg modeller! Meditera! Tänk mindre! Själv tänker jag mest: Agera nu!

Det råder en inre konflikt. Min handledare ställer utmanande frågor till mig som får mig att reflektera. Vad händer mellan mina olika övergångar som visas i mina skisser? Jag funderar mest på vad som händer med de mer abstrakta övergångarna som rör dessa inre känslor som ofrihet, drömmar och fantasi. Jag låste mig vid en konkret fysisk förändring på mitt no-place och kände nu i veckan att jag måste efterkonstruera en berättelse. Det var då det uppstod en konflikt i tanken. Det tar tid att skapa och det tar tid att komma så långt in i en själv att jag tillåts flyga iväg i tanken kring det här projektet. Mattias sa i introduktionen: Go out of your mind.

Jag styckar sönder min tid och hinner därmed inte att avsluta mina tankegångar, att komma till insikt och se vad man kan göra på mitt no-space.
Vad berättar hus i vatten?

Många timmar på nätet där jag virrar bort mig på arkitektlänkar.

Att förändra en plats kräver mod. Den här bilden är hämtad från Tates hemsida.

Vilka är mina nyckelord?
Vatten: Inom drömtolkning står vatten för känslor och sinnesstämningar. Ett inre hav handlar om att vi ska vara ärliga mot oss själva och andra. Inom alkemi är vatten en symbol för vår undermedvetna kraft. I skapelsemyter är vatten källan till allt liv och i kristendomen står det som ett renande element. Vatten kan också vara skrämmande.
Bro: Binder samman eller skiljer sociala relationer, folk, platser, tidsepoker. I yoga talas det också om broar, om att nå klarhet och vidga medvetandet. Kriya (process)yoga.

Vägen bort från institutionen. Jag läser just nu boken Svensk konst nu (Allgård, af Malborg). Den får mig att reflektera kring det lärande klassrummet och staden som scen. Jag återkommer till den här diskussionen i min slutblogg. Intressant är i alla fall det arbetssätt som vi nu håller på med som flyttar lärandemiljön från det inre, slutna och traditionella till att ta in omvärlden och göra om - ladda om - sätta in sin identitet på en plats i det offentliga rummet. Det lär mig och kommer att lära mina elever att se på sin omgivning med nya ögon. Vad är offentligt och vad är övergivet? Vad får jag göra här? Får jag göra om det här till mitt eget? Ja, det får jag faktiskt. Återigen är vi inne på identitet och gränser.
I boken "Konstteori" (C Freeland) beskrivs konst som finns utanför de stora aktörernas sammanhang(som ju faktiskt styr vilken kultur, konst som ska synliggöras och ha värde). Jag tänker på konstprojektet Culture in Action från 94 där man förde ut konst på gator och torg och engagerade hela områden, de stora massorna. Jag ser likheter/möjligheter med våra projekt. Se bilden längst upp.

Louvren i Abu Dabi.

Short summary: What is this place doing to my 'inner me'? Water is still on my mind but I've also added the symbol bridge. I'm continuing building my model and at the same time I'm writing down my first feelings that struck me when I came to my no-place. I've come to the conlusion that my changes of this room have got to do with the history of the place. When they are demolishing my no-place it hurts inside. Can't we just save a little tiny bit for the future, for our inspiration and for our imaginations? I've studied and learned more about the symbols water and bridge and it's scary how much it represents me right now. I've also been out in the cyber world studying architecture. Finally, I've been playing with words to come up with a working title.

en plats

2009-10-16T13:23:00.001-07:00

Någonstans där framme ska jag få ihop en ekvation. Nu håller jag på och prövar olika lösningar för idéer finns. Men, håller de när jag nu bygger små modeller? Får se om min plats kanske transformeras till något som är en del av mig genom photoshop. Jag hade ingen handledning den här veckan. Det känns!

Min plats består av en husfasad, en smal remsa av markyta och vatten. De är olika ytor som alla är spännande i sig, men det är husfasaden som har min uppmärksamhet.

Hur är min plats, detta no-place? Det luktar fukt. Platsen har en massa spännande detaljer när man går riktigt nära. Stämningen är lugn. Känslan är att ta hand om det jag ser. Det är tyst här, speciellt på kvällen. Man hör trafiken i bakgrunden. Jag vill att människor ska kunna gå igenom det gamla och komma ut i det nya.

Jag kastas mellan två världar. I den ena ska jag testa, känna, pröva och låta min kreativitet explodera. I den andra världen har jag den här veckan bedömt elever, varit på möten där vi utvecklar och arbetar med det professionella språket, skrifliga omdömen och IUP.

It's time to decide what to do with my no-place! I've got the frontage of the old white house facing the stream and in between there is a small stripe of land, now consisting of weed and wild growing trees. I feel un-focused, because I didn't spend much time at HDK this week, just doing a lot of 'marking' at the compulsery school. Then I get lost!!! I went from water to light in my thoughts this week. This morning it was foggy. What if I could catch that with my camera tomorrow morning?

tomrum

2009-10-11T11:42:00.000-07:00

Det är inte själva platsen utan snarare inne i mig själv jag finner tomrummet. Just nu är det lite reflektion och många frågor. Hur jag än gör när jag känner in platsen och ytorna så kommer det lilla vita huset med. Jag hade tänkt exkludera det först och jag har letat ytor runt omkring. Det här senaste dagarna har jag visualiserat mitt rum genom att teckna av delar av platsen. Det har varit en bra uppgift. Ordet vatten som etsat sig fast i huvudet blir inte lika tydligt när jag nu dokumenterar med hjälp av teckningspenna och modellbyggande. C i vår grupp är så bra. Hon säger: Gå in i dig själv och reflektera! I fredags var vi tre i skulptursalen. Det är fantastiskt vilken knuff man får med hjälp av andras ögon och tankar. Vi lekte med titlar till våra projekt. Kan någon av de här vara något? Getting invisible, Image of my life, The water hurts eller min senaste, Leave it alone.

Det tar tid att analysera en plats och mitt no-space måste definieras exakt. Vad tycker du som läser min blogg? Ska jag ha med hela området eller bara det vita huset eller kanske bara en del av det vita huset och en del av ån? Jag har frågat mig vad den här platsen gör? Den står här och väntar på något, kanske att husen ska rivas eller renoveras. Det är en plats där många hemlösa skulle få plats. Husockupanterna ville väcka debatt om bristen på bostäder och slutligen finns det då sådana som vi. Vi känner in platsen med våra sinnen, mäter, tittar och gör regelbundna besök, så att platsen blir en del av ens identitet. Mitt nästa steg blir att bygga en liten modell där jag kan visualisera olika idéer, uppleva det rumsliga!

Ska det lilla huset bli inkapslat? Ska det blir ett hus du måste gå igenom för att nå de andra? Vad vill jag ska hända i det här huset? Är ån viktig? Ska jag bygga en bro över ån till mitt hus? Vill jag ha ljusspel där? Ska huset vara en liten historia från förr som besökaren tvingas på genom att passera? Är det här lilla huset inte en blandning av mitt inre, nu och då, textil och trä, Sverige och Italien? Är det inte ett möjlighetens hus? Blir det en installation om det bevaras i någon form och allt det andra runt omkring blir lägenheter och kontor?

Huset är! Det är inte som de andra byggnaderna i området. Det försöker inte att smälta in. Det har en egen karaktär av någon blandning mellan svunnen tid och Mellaneuropa. Husen i en stad assimileras till varandra och människorna som bor där likaså. Det här huset sticker ut. Får ett hus sticka ut på just det här sättet i vår stad idag 2009? Tillhör det stan? Jag har varit där i regn, i mörker och i solljus. Jag har lyssnat på platsen! Vad har jag upptäckt? Det blir lite grann som att göra en bildanalys - jag går dit och betraktar och dokumenterar det jag ser. Nu gräver jag och hittar olika lager, olika ytor och ser sammanhang. Återstår att sätta in mitt no-space i en bredare kontext. Det som skrämmer mig är att det tar sån tid och att jag hamnar i en dead end. Jag vet att den kreativa processen är på det här viset, men osäkerheten om vad jag ska presentera där framme är lite ångestladdad. Tänk om det inte blir nå't?

Mattias böcker inspirerar!

Vad händer när hela området ligger i vatten?

från no-space till uppmärksammat place

2009-10-02T13:05:00.000-07:00

No-place blir C-space med hjälp av röda trasor och husväggar.

Almedahls textilfabrik i södra Göteborg, 1880.

(Short summary in English, see bottom page.)

Jag har försökt att känna in mitt no-space den här veckan. Så värst lugnt har det inte varit i det här gamla fabriksområdet, Almedal. Ett av husen har varit ockuperat och massmedia har uppmärksammat platsen. Idag var jag där för att märka ut/definiera min plats. Min lilla öppning in till ett av husen höll på att bommas igen, så nu kan jag inte krypa in här mer! Husockupanterna har blivit avhysta i veckan. Här finns idag bara två nyfikna sekuritasvakter och två snickare som bommar igen alla öppningar till husen. De var väldigt intresserade av mitt projekt och vi hade en trevlig diskussion, där de blev engagerade och började fundera kring vad man kan göra med platsen, kul! Min egna analysfas får vänta någon dag till. Jag vill känna in mig, vara nära och använda så många av mina sinnen som möjligt. Idag blir det mest intressant att avgränsa mitt no-space. Jag har tagit med mig röda tygremsor från skolan. Jag bär med mig det Mattias sade om att själva gränslinjen är intressant. Varför har jag valt just den här ytan och vad finns alldeles utanför? Faktum är att jag prövade en annan yta i samma område först. Den har jag dokumenterat med foton. Min "in-between-place" får nu en temporär identitet via mig. Fredrik tipsade om en sida på nätet (www.geo.ruc.dk/boren27.html ) i sin blogg. Här recenseras Mars Augés bok "Non-places". För honom är en plats en principle of meaning, som har tre gemensamma drag i varierad skala. En plats har identitet, relationer (social samexistens) och så har den en historia. Min plats har en historia! Jag läser om den just nu - den gamla textilfabriken. Jag tycker om när man kan hitta historiska spår i sin stad. För mig är det husen och ån, men också det jag inte kan se med mina ögon. Imorgon blir det regn och då blir jag alldeles säkert ensam på MITT ställe. Kan platsen laddas om i ösregn tro? Funderar på arbetstiteln C-space. Kommer inte på något bättre. Tvivel har infunnit sig beträffande platsen: Är det en no-space? Fyller den någon funktion nu? Inget kommer att byggas här på ett tag, men området känns just nu så överbevakat. Jag har faktiskt garderat mig och besökt det gamla vattentornet i Lunden. Jag ser det från mitt fönster, men har under alla år aldrig varit där. Det kan nog vara en no-place! Även det ska få besök i regnet och om jag vågar, när mörkret lagt sig. Kan tänka mig att denna övergivna plats kan vara lite kuslig då.

Mitt övergivna ställe ligger framför det vita taket som finns mitt i bilden.

Jag ser möjligheter med min övergivna plätt, en no-space och en in-between-place mellan tre övergivna byggnader. Men, jag ser inte vilka! Det enda som hela tiden dyker upp i huvudet är vatten. Det gör det även på min reserv-no-space. Längtar till handledningen på onsdag! Måste få bolla tankar med lärare och er kursare. Klädskaparen Yamamoto sa i filmen Notebook on Cities and Clothes: "Vi bor i städerna och städerna bor i oss." Så känns det i mig. Det är så oerhört lyxigt att få gräva ner sig på en liten plätt i det offentliga rummet. Här ges möjligheten att gå djupare in i mitt egna lärande om ett arbetsområde, som jag gärna bär med mig i min roll som bildlärare. Även att ha ett didaktiskt perspektiv är utmanande roligt. Yamamoto sa flera tänkvärda saker som jag kan ta med mig i gestaltningsprojektet, som att kläder man bär är både nya och gamla på en gång eller att hans yrke handlar om här och nu och följer fasta rutiner där motsatser står mot varandra (fast/flytande, stabilt/flyende). Så är det med mitt no-space. Plasten är ny för mig, men den är gammal och har en historia. Det är den jag har börjat att undersöka nu. Googlar mig runt i cybervärlden och har låtit mig inspireras av Abandoned places på You tube.

View from my window.

Igenbommat vattentorn i Lunden.
Bakom Mölndalsån och det här huset har jag markerat mitt rum.

Mölndalsån och spår av en annan tid.

Precis igenspikat!

Ännu mer igenspikning!

Det finns ett häftigt rum där inne!

Vaktar det stora huset.

Short summary: I think I've defined my no-place this week. It's an old factory area situated in the south part of our city. It's also an 'in-between-place' since it's embedded between old buildings. Just as interesting is the defined place so are the boarders and what's next to them. Media has been showing big interest in the area during the week, because house occupants moved in. They've been ejected and now one of the buildings is guarded. I've checked the nearby area in my neighbourhood and I found an extra reserve place just in case. I'm in a desperate need of consultation this week and I'm looking forward meeting my group.

no-space

2009-09-27T10:36:00.000-07:00

Visiting an old factory area in Mölndal

One of my old paintings in the long time-ago-existing shipyard in Eriksberg

We've just started a new project: Find a no-space! My first thought was: A piece of cake! My mind started working immediately, when Mattias introduced us to the task. In front om me I saw all these abadoned places in our city. Ha, ha, it wasn't guite that easy finding these, when cruising on my bike. Then I recall a lecture I went to at HDK during my summer course. Catharina Thörn, sociologist, talked about city perspectives from different point of views. Qustions were brought up on how cities/communities are able to survive in the global competition. I found the issues very interesting when she discussed urban vitalization. It more or less means that you want to inforce the power of attraction into your city, polarizing it, when focusing on the inner city and on how to increase the value on properties here. Actually I think we're reconstructing and exploring every inch of Gothenburg today. We're even copying an attraction from another city: the London Eye!

Thörn also declaired that our city has changed a lot during the last five years. She compared it to the socio-cultural transformation that occured in the Dockland area in London, where strong forces (politicians, company owners etc) wish to have a specific type of people in the inner city (including - excluding people!). I was looking for old, empty buildings and for open fields or spaces fairly situated in the center, but it was quite a challenge!

I went to an old factory area in Mölndal together with two of my fantastic HDK friends, Julia and Annie. This is one of the few spaces where I could feel it wasn't completely soulless. One of the houses was totally abandoned and I took a glance inside and got these wounderful thoughts about its oportunities. It was almost like when I used to visit the Eriksberg area several years ago. Then it was a huge territory for shipbuilding. Those yards were really interesting exploring! I'm not quite done with my searching or hunting and I'm most definately not done with ideas about how to work with my no-space. A few days ago, I looked into the book "Wall and Peace" (Banksy) just to get some inspiration for my project. I like his "Segregation Wall" a lot. It's a boarder built of concrete, where the artist has painted openings. They effect me emotionally in a very strong way. If I have a name of my project? Not yet, but it will come to me in a few days, hopefully.

Possibilities

spännande HDK höst

2009-09-27T09:12:00.000-07:00

Det har gått en månad sedan terminen startade. Den gick snabbt och intensivt blev det! Nu några dagar efter avslutad konstteorikurs känns det som vanligt lite tomt. Rivstart på jobb och utbildning efter en väldigt lång ledighet gör att min hjärna är lite seg, alltså sjunker den här kursen in först nu. Det är då jag upptäcker att jag vill ha MER. Jag har studerat konsthistoria tidigare, men här fick jag med mig flera nya perspektiv och även uppslag till ingångar om hur jag kan arbeta med ämnet i skolan/jobbet. I den egna fördjupningen valde jag ett verk av konstnärsparet Gilbert och George. Ännu hellre hade jag kanske valt ett utomeuropeiskt konstverk eftersom jag har dåliga kunskaper här. Därmed är kontteorikursen nog inte helt avslutat för min del. Jag ska gå på jakt efter litteratur i det ämnet. En fråga som nu hamnat mer i fokus hos mig är funderandet på vad jag egentligen ser när jag betraktar konst (våga närläsa bilder mer!). John Berger förklarar på ett tydligt sätt, i sin film "Ways of Seeing" (även som bok) hur västerländsk konst genom historien döljer ideologier som t ex synen på kvinnan (från renässansen och framåt) eller hur överklassen visar upp sin makt genom att visa sina tillgångar. Just hur politiska, sociala och kulturella kontstruktioner påverkat konst i alla tider är ett bra ämne att lyfta fram i skolan när vi arbetar med bildanalys.

"I den västerländska kontexten är den visuella kulturen idag inte enbart en del av vår vardag - den är vår vardag." skriver Yvonne Eriksson i sin bok (Möten med bilder, 19). Fördomar och förutfattade meningar förstärks gärna genom stereotypa framställningar i bilder och konst (Bildens tysta budskap, 78). Det här påverkar hur vi analyserar bilder. Vårt ämne är ett kommunikationsmedium som passar alldeles utmärkt till att lyfta fram och debattera aktuella samhällsfrågor om bl a kön och etnicitet. Vad passar väl inte bättre då än t ex det här samtidskonstverket av Gilbert och George.

att gestalta en inre konflikt

2009-05-22T09:18:00.000-07:00

Jag ger betraktaren en upplevelse, men av vad? I "Skolan och den radikala estetiken" (M.Persson, J. Thavenius, 2003) skriver författarna att konstens metod hela tiden är att fråga: "Hur ska verkligheten beskrivas?" När jag nu fick chansen att gestalta ett så här stort och mångbottnat ämne som konflikt kan man tycka att jag borde gått längre. Jag kunde närmat mig stora frågor som vi berört under det här året på HDK. Jag talar om begrepp och områden som makt, genus, olikheter, vår alltmer komplexa värld eller varför inte all den osäkerhet vi omges av i aktuella samhällsfrågor. Jag kunde varit kritisk, ifrågasättande eller lyft fram tabubelagda områden. Jag var förmodligen inte mogen för det. Jag valde det som vi nog alla måste börja med: nämligen mig själv. Att uttrycka sig genom konsten kräver träning. Det blir en nyttig erfarenhet att bära med mig i min lärarroll. Nu när jag tränat mig i att gestalta i ett formspråk, som inte är helt självklart för mig trots min slöjdbakgrund, upptäcker jag nya sätt att använda bild och form på. Det finns så många olika sätt för våra elever i skolan att uttrycka sig på, men mest av allt fokuserar jag på ämnets fantastiska möjligheter att sätta frågor under debatt, att låta eleverna ta plats i det offentliga rummet, att interagera med andra ämnen och att ge eleven möjligheter att kommunicera på många olika sätt. I konstarter i lärandet (KIL) har man undersökt hur estetiska/gränsöverskridande arbetssätt påverkar elevers lärande. Här skriver Lars Lindström att: " Vare sig undervisning sker med eller genom konsten är syftet att åstadkomma ett större djup i lärandet." I KIL hänvisas också till lärarutbildningskommittén som också dom lägger tonvikten vid konstens metod som de önskar intergrera i skolans vardagliga arbete. De skriver att: "Denna metod kännetecknas, enligt betänkandet, av ett skapande som drivs framåt av våra egna frågor och där svaren inte är givna." Genom att jag själv får pröva och gå igenom en process där mina och gruppens frågor driver mig framåt i mitt sökande, får jag med mig en erfarenhet av ett öppet arbetssätt där det faktiskt inte finns några givna svar. I ett ämne som konflikt kan man ju närma sig området från en massa olika ingångar varav den estetiska är en.

Min gestaltning: två jättescheman bildar ett rum o där inne finns ett andra jag: plastpåsen som med sin energi försöker att ta sig ut.

Om jag ska skapa vill jag gärna befinna mig så nära ämnet som möjligt. De måste vara ett ämne som berör mig och som ofta dyker upp i huvudet. Det har min inre konflikt gjort och självklart påverkar den mig i min vardag. Genom den här gestaltningen har jag synliggjort en del av mitt inre, öppnat mig så att säga. Konflikten i mig är inte borta för det, men den känns inte lika starkt nu som för låt säga sex, sju veckor sedan. Den har bearbetats genom social interaktion och genom att jag tvingat den att vara synlig många många timmar per dag. Själva processen som befunnit sig i en relation till de andra i gruppen och alla de olika faser jag befunnit mig i har nog gjort att jag kommit en bit på väg inte bara i utbildningen utan även inne i mig själv. Grupp-processen är det som givit mig mest. Vi har delat med oss till varandra. Relationer har stärkts. Mina kursares verk är lite mina också (det känns så) för att jag engagerat mig i deras processer.

Vad ville jag åtstadkomma med min konfliktgestalting och hur nära tanken/idéen kom jag?
Vid en återblick i bloggen och min dagbok konstaterar jag att jag följt min linje. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag nu framför mig har ett verk som självklart kan tolkas på flera sätt, men det är jag. Det är ett verk där jag skalat av och skalat av för att hitta kärnan i det jag vill beskriva och där jag först i slutet av processen börjar skönja hur min gestaltning kommer att bli. Det är konflikten mellan att ha kontroll och att våga tappa kontrollen. Det är tidsbundenheten och den inrutade verkligheten mot frihet och att vara på väg mot något nytt. Kanske att våga släppa taget och pröva något annat, för att se om den där plastpåsen, som är en del av mitt jag, lyfter eller helt enkelt bara blir mer medveten om dess möjligheter. Jag har nämnt det tidigare och det passar bra att upprepa det här: Innehållet är det viktiga inte om min gestaltning är vacker att se på eller tilltalar andra. Jag blir stärk i den tron när jag läst Hannulas "Allt eller inget". Han skriver: "Det finns inga skäl för att på förhand göra avgränsningar, som antingen inkluderar eller exkluderar något visst intrument för det konstnärliga uttrycket. Den hållningen utgår från antagandet att samtidskonsten utvecklas i en riktning där det viktiga är innehållet, inte formen."

Baglady

Om jag fått uttrycka mig och fokusera på innehållet, framför en estestisk produkt eller att behärska olika konstnärliga tekniker, så har jag fått redskapen för att även låta mina elever träna sig och utveckla sig i ämnet bild på en bredare plattform än den som vi talar om som den traditionella bildundervisningen. Hannula ställer i sin bok frågan: "Vad eftersträvar vi med konst?" Återigen de grundläggande frågeorden: vem, vad och hur. Vad är konstens roll och vem bestämmer det? Jag har bevakat media som aldrig förr för att få svar på de här frågorna. "De otaliga förändringarna på det samhälleliga makroplanet har resulterat i att vilken verksamhet eller vilket fält vi än försöker uppfatta och gestalta, så handlar det inte längre om en enda begränsad och klart begriplig entitet, utan om någonting pluralt och diffust, okontrollerbart." (Allt eller inget) Medvetenheten eller kanske snarare ett uppvaknande för jag med mig i min lärarroll. En del av mina vänner säger till mig att de inte riktigt förstår det jag gör, men vill lära och få nya perspektiv. De intar ett sunt förhållningssätt - det räcker långt. Det sköna är känslan av att vi nu gestaltat i just en vidare bemärkelse där vi fått pröva att förnya våra uttryck och några har fått tänka om helt. Det är en frihet där jag som student ges möjlighet att ställa mina nya insikter i relation till mig själv och min omgivning. Det är frihet i själva varandet, där vi tillåts ifrågasätta, växa och utmana oss själva. Det känns helt rätt för mig och därför blir det heller inte något konstigt eller jobbigt att vara en inspiratör för mina elever i skolan. Dessvärre krockar den här friheten många gånger med den verklighet som råder i skolans värld.

Startpunkten var konflikt. Var hamnade jag? Jag hamnade till slut i en inre konflikt som gestaltas i en utställning/redovisning efter att ha snirklat sig fram och försökt att ta sig in på olika sidospår. Grupphandledningarna har hjälpt mig att navigera rätt. Den här gestaltningen handlar om mig. Har jag åstadkommit det jag ville? Ja, jag tror det. Genom att visa upp konflikten i mig så visar jag också upp ett jag. Jag är dock hemskt nyfiken på att få fler bilder/frågor/tankar om min gestaltning från betraktaren. Vad läser han/hon in i det jag gestaltat?

learning by doing

2009-05-21T13:51:00.000-07:00

Jag är mitt uppe i processen. Jag är fylld av lust att vara här på HDK. Det blir ytterligare en lång dag av görande. Vi är några stycken som fyller på vår engergi med ett besök på Valands vårutställning. Vi skyndar oss tillbaka till skulptursalen som just nu är fylld av skapande. Det är bara att gneta på, men mitt uppe i görandet infinner sig tvivlet, baaaa... Det är stor skillnad på att bubbla ur sig idéer och bygga små modeller mot att nu stå här med något stort vitt framför näsan. Efter en lång dag av slipning och målning transporterar jag mina jättescheman ner till aulan. HJÄLP, vad har jag gjort? Ska dom vara här inne? Dom syns ju inte mot den där vita väggen och vad små dom ser ut, dom är inte! Efter en lång men underbar torsdag i härliga kursares sällskap känner jag nu att kroppen värker och orker tryter. Nyfikenheten driver mig till att fortsätta görandet även om tanken tvivlar. Imorgon ska jag se om min vita påse kan flyga. Foton ska monteras. Ska dom vara med? Det vet jag inte förrän jag prövat.

veckans eftertänk

2009-05-15T12:17:00.001-07:00

Jag har cyklat runt till olika firmor för att hitta det ultimata materialet. Faktum är att jag försöker smita undan MFD-skivorna vi har på HDK. De är tunga, otympliga att jobba med och när jag inte har dom framför mig så undrar jag varför jag gör det så jobbigt för mig. Det är samtidigt, låter lite konstigt, ett roligt sökande. Vad är det då jag håller på med? I mitt inre har det växt fram en bild av hur jag kan gestalta en inre konflikt i mig som handlar om det inrutade och tidsbundna i livet där mycket av det finns i mitt arbete (arbetsplatsen) och det där andra som söker något friare och som vill något mer. Den inre konflikten mellan det man befinner sig i och det man tror att man vill vara i. Jag har två vägar att gå i den verklighet som jag ska berätta. Fotografier i massor på en plastpåse som ryckigt söker sig fram. En slags energi som vill ut. Den andra vägen som kan komma att gå ihop med den jag beskrivit är väggar, stora jättescheman som stänger in mig. Andrummet blir rasterna som visas som hål i schemat. Här kan jag se ut, se nytt och betraktaren kan se in. Kommunikationen uppstår i de här rasthålen. Kanske ska det inne i det här rummet finnas just en flygande plastpåse.

"Man måste vara modig för att våga göra något nytt." Så här sa en av mina kursare på min pedagogista utbildning när de redovisade nya arbetssätt. Är jag modig eller är jag bara omständig? Jag har känt mig för lite, i olika tekniker, men fastnar i byggeri och fotograferande, så det är säkert mitt formspråk just nu. I uppslagsböcker läser jag att kreativitet innebär att lösa problem och att det är frigörelse från etablerade perspektiv. Gott - då är jag alltså kreativ, men betydelsen kan ju även ha andra meningar, som mitt sätt att se på mig själv och omvärlden. Hittills måste jag erkänna att jag nog mest fokuserat på min inre dialog och om att berätta något om mig. Det är nu även dax att formulera vad jag vill att betraktaren ska få för en känsla eller som K sa i vår grupphandledning: "Vad vill du ska drabba betraktaren?" Det skulle kunna vara en öppen fråga om vi gör vad vi verkligen vill med våra korta liv. Om jag inte befunnit mig i det här sammanhanget, i den här kontexten, skulle kanske inte min inre konflikt varit lika stark. Här har den lyfts fram, synliggjorts, diskuterats och nu görs den! Det här är en slags motpol som tvingar mig att tänka nytt, att se på mig själv och omgivningen med nya glasögon.

Den inre dialogen är viktig, men minst lika viktigt är det med de diskussioner som förs i den här kontexten. Hannula lyfter i sin bok "Allt eller inget" fram begreppet diskurs. Här talar han om växelverkan där man ger och tar inom en viss avgränsad tid och en viss avgränsad plats. Och det är här substansen i min gestaltning nu tar form. "Deltagandet i en diskurs utgår självklart från behovet av att kommunicera. Genom försök och misstag blir det alltmer fokuserat och avgränsat." Han sätter ord på det som sker hos oss nu, att vi långsiktigt fördjupar oss i ämnet och möts och brottas med de problem som uppstår. Jag som subjekt hade inte varit någon och inte mitt projekt heller om jag inte fått spegla mig i gruppens. Här har vi delat med oss och färgat av oss och det har definitivt lyft mig framåt.

Att arbeta med konflikttemat i en getaltning är en konflikt i sig, men framförallt tycker jag att den leder mig framåt, mot förändring, faktiskt. Var någonstans befinner jag mig i processen? Avbockat är: förvirringsstadiet, samlapåmig-stadiet, misslyckande-stadiet (kanske) och den här veckan har jag satt ner fötterna. Jag skulle har velat vara klar med komma-fram-till-stadiet, men en vecka med hårt görande väntar. Efter att ha läst delar ur Hannulas bok (läsning flera gånger krävdes) vill jag nu ha en styck sådan. Får spara några braiga citat från honom till nästa blogg. Om någon frågar VARFÖR om mitt uttryckssätt så säger jag som i hans text VARFÖR INTE?

Finns det något rätt görande?

Sökandet efter balansen

"En människa lånar inte ut sina vingar till någon annan."

-Måste du ta i så o göra så stort?

-Ja, för det e den bilden jag har i huvudet.

konflikt i görandet/ görande i konflikt

2009-05-11T10:54:00.000-07:00

Jag var påkopplad även när jag var i Polen!! Jag fotade skyltar och en hel hög kollegor engagerade sig i min konflikt. Nyfikenheten smittade av sig och vips så gick vi loss och tolkade skyltar både dagtid och nattetid. Om det var kul? Jätte!! På väg till vårt studiebesök dök den här skylten upp och jag hann knäppa den här bilden. Kan bli en konflikt på vägen.

På hemresan var jag mer redo och för den här lustiga vägskylten. Restultet kan ses här.

I dagboken ventilerar jag mina tankar med mig själv och en del av dem finns här. Det är tankar och formuleringar som leder mig både in och ut ur gestaltningstemat. Ja, så är det och just nu håller påsen-projektet på att flyga iväg. Just nu och idag har jag känslan av att den inte är så nära min gestaltning av inre konflikt. Om jag har kommit närmre målet? Nää, ibland är jag nära och ibland långt ifrån. Jag måste sätta ner foten den här veckan! Tidsbundenhet - kontrollbehov - släppa kontrollen - få ut mig själv, det är det jag ska fokusera på. Den här inre konflikten visar sig i mina olika jag, den spralliga, den grubblande, den arga, den knäppa o s v.

blått eller mycket rött?

Just nu rensar jag i tankar och formuleringar. Det är den berömda löken som skalas av. Faktum är att jag nått lite framgång när det handlar om att släppa kontrollbehovet i det här projektet. Några av mina vänner undrade häromdagen vad jag gör på HDK och om de kan få se. Då berättade jag om mitt tema och 3-4 idéer som jag har och då såg dom väldigt frågande ut. "Jaha, det låter intressant." Om det påverkar mig? Nej, inte alls. Jag blir bara ännu mer säker över att de och alla andra som tar del i min gestaltning måste få tycka och känna vad de vill, för det kan jag ju faktiskt inte påverka och ska inte heller för den delen. Det jag vill är att berätta något eller kanske förmedla något. Jag försöker i mitt görande att komma så nära ämnet jag kan. Det kommer med all säkerhet att förstås på många olika sätt av betraktaren och det är det som är det underbara med konst. Jag har lekt med färg på glas, men det var definitivt inte jag - inte nu i alla fall.

konfliktgestaltning

2009-05-05T13:29:00.000-07:00

Det är kväll nu och mycket kvar att göra innan jag får blunda. Jag har precis tittat på Kobra på TV. Jag tycker om generösa människor, sådana som delar med sig. Det har våra lärare gjort när de visat sina konstnärsskap och släppt in oss. Jag gillar också Kattis resonemang om enkla material som alla kan använda. Det är så många bra ord som fastnat och som berättar om bilden/konsten som språk:

Betraktas och bli betraktad

Beroende, följa med

Stå i relation, möten

Låna av varandra

Kommunicera med gemensamma uttrycksformer

Idag har jag varit som en fiskmås - på jakt bildligt talat. Jag har jagat en plastpåse. Trädgårdsarbetarna som betraktade mig ute i blåsten såg ut som om de tyckte att jag hade en skruv lös. Det har man nog om man jagar en påse i den här blåsten. När man smyger omkring med sin kamera så är man lite suspekt. I programmet Kobra berättade en tecknare från Mellanöstern om vilken skillnad det är när han skapar animerade dokumentärer med pennan ute bland folk gentemot när han använder kameran. Hur tecknandet öppnar upp för kommunikation. Jag har ryckt in och arbetat en del som lärare nu för att det krisar lite på jobbet och direkt så tappar jag något. Vet inte vilket ord jag söker, men jag känner mig lite tom inuti och lite stressad. Det blir svårare att vara påkopplad i mitt HDK-liv, vilket verkligen behövs för det är slitsamt att vara skapande. Det är görandet, men framförallt är det tänkandet. Konflikttemat och gestaltningen finns där hela tiden. Imorgon ska jag försöka ta en paus från dom. Jag ska åka till Polen på personalvårdsresa. Ett skolbesök o någon rundtur blir det. Jag ser fram emot att sitta nere i hamnen med en kall o mycket god dryck o suga in alla intryck. Det får bli mer blogg i helgen.

Med kameran mot mig själv

2009-05-01T08:09:00.000-07:00

Jag håller med N i vår grupp om att vi snuddar vid och även berör varandras teman. Det är inget konstigt alls. Jag är helt övertygad om att vi alla medvetet eller undermedvetet påverkas av varandras processer. Vi delar ju trots allt med oss till varandra i detta virrvarv av diskussioner. Man kan likna dom vid sokratiska samtal där jag och förhoppningsvis de i min grupp får något. Vi får fler versioner och tankar om temat konflikt med oss. Dessa kollektiva läroproceser tillsammans med görandet (Kattis artikel) kommer att utmynna i något. Återstår att se vad. Nu är det alltså inte bara mina egna idéer som agiterar i huvudet utan även de andras i gruppen och de projekt som de gör. Vart kommer det här att sluta? Det jag vet är att min bild av MIN ingång i temat inte är den enda rätta. Det finns nog inga rätt och fel, faktiskt. Jag bara berikas med fler varianter som leder mig till ytterligare frågor som jag annars inte kommit på själv... tack. Om jag skulle hitta något fel så skulle det möjligtvis vara de krav jag ställer på mig själv. De bromsar processen. Det kräver en massa energi att vara delaktig i andras processer, men ger minst lika mycket tillbaka. Just när jag lämnar HDK efter en sådan här dag är jag tom, men redan på cykelfärden hem börjar jag fylla på och jag vet att den där balansen som jag är så beroende av kommer tillbaka. Jag tittade på Kobra i veckan som handlade om självporträtt. Programmet visade sju konstnärer som under långa perioder filmat och fotat av sig själva. De intervjuades om sina verk. Konstnären Herman Nitsch säger i reportaget att han i sin konst vill visa det ursprungligt undermedvetna - människans inre. Vi har förträngd energi som genom konsten blir till medvetande för andra. Så, skullle jag vilja förmedla min gestaltning! Samlarkatta har fått ett citat till: " Verktyget man använder för att beskriva sig själv är en spegel som vänds mot betraktaren." (Agnes Varda) Tips: kolla in Kobra nu på tisdag i vecka 19 för då handlar det om serier och animationer.

Var står jag nu? Kameran vilar sig. Prövar att filma korta sekvenser med rörelser och saker som flyger. Vill måla - kan inte måla - men SKA måla! Det här med inre konflikt gjorde att jag försökte att fokusera på en liten del av mig själv och då hamnade jag i ämnet frihet kontra tidsbundenhet. Det ledde mig vidare till 'tappa kontrollen'. Det ämnet håller på att leda mig vidare till tomhet och luft. Jag har lekt med bildserien om den blå påsen och väljer att bara visa en av bilderna här.

Tydligen fler som inte tycker om att tidsbinda sig!

IDENTITET - HITTA MITT JAG - FÖRÄNDRING - HITTA ÄNNU MER AV MITT JAG - SERIEN, MINA TVÅ JAG - INRE KONFLIKT - OM ATT SLÄPPA KONTROLLEN - KÄNSLAN AV ATT LYFTA ELLER KÄNSLAN AV TOMHET - PÅ VÄG MOT VAD?

Någonstans i mitt inre känns det som jag gör en resa. Det ena temat i utbildningen för mig vidare in i nästa och de binds samman i det jag gör. Hur kan det bli så? Det kanske inte är så. Precis som mina elever vill ha bekräftelse av mig om de är på rätt väg i sina arbeten, så känner jag att jag också behöver det. Känner mig osäker på mina idéer. Det märker jag för att jag pendlar mellan ingångar i den inre konflikten och vilken uttryckform jag ska arbeta i. Jag har definitivt inte satt ner foten ännu!

Filmen "Trion från Belleville" var helt i min smak. En satir som var både makaber och komisk. Jag älskar när en film ligger så där på gränsen. Jag ville skratta ännu högre än jag gjorde, men bet mig lite i tungan, både för djupet i filmen men lika mycket för att de runt omkring mig inte var lika roade. Jag imponerades av sättet som handlingen lades fram på liksom åt tekniken med all mimik och alla uttryck. För mig var det här en typisk fransk film (Den kunde varit italiensk med för den delen). Inte bara för att allt det som anses vara så franskt för fransmännen fanns med utan för att den berättades med en fransk själ. En FET frihetsgudinna, klockrent!

Min andra verklighet består i att vara ute på stan med mina elever och studera broar inför ett projekt. Med på utflykten fanns också kameran o en varm vårsol!

kuling vers stiltje ... ugh

2009-04-24T03:59:00.000-07:00

Hade jag varit till havs nu hade jag varit ordentligt sjösjuk! När jag lägger ner tid på mitt skapande eller helt enkelt bara har konflikttemat i tanken, så är min önskan att gå från klarhet till klarhet. Det precis motsatta har inträffat!!! Tanken och känslan måste med när min verklighet ska beskrivas eller om den nu ska berättas. Jag fick flera goda råd om tillvägagångssätt i gestaltningsarbetet av min grupp, men att gifta mig med mig själv - not! Då skulle jag känna det som om jag framställde mig som ett ego och det är nog det sista jag är och ännu mindre vill framstå som. När jag frågar alla runt omkring mig vad de tänker när jag säger ordet konflikt så har relativt många svarat missförstånd. Då funderar jag på om min inre konflikt är ett missförstånd. Så enkelt kan det väl inte vara? Jag är i samlarfasen. Under 4 rubriker fyller jag på med frågor, påståenden och ord. Just nu är mina rubriker: inre konflikt, samhällsklimatet, identitet och kärlek som konflikt.

Om tanken är ett frö så måste jag först så det för att det ska växa och mogna. Av alla tusentals fröpåsar ska jag hitta en!!! Blunda och dra, nää så kan man inte göra. Slumpen ska i det här temat inte agera formgivare för jag ska kunna motivera mitt val och kunna berätta om något som berör mig. Jag är rastlös! Kameran är med mig varje dag nu - testar. Jag bygger i vax också - testar. En del av mig är lärare och van vid att ha kontroll och just nu är det den andra delen av mig som iskallt o fullständigt okontrollerat söker och inväntar "rätt" ingång i ämnet konflikt. Jag fastnar lätt i den inre konflikten. Det som ligger nära berör. För mig handlar det om frihet kontra tidsbundenhet, en slags maktlöshet om vad man vill och vad man faktiskt gör. Leder den här vägen mig framåt eller ska jag ta en annan väg? Det blir kanske den som kommer att gestaltas som en känsla eller kanske i interaktion med er andra eller varför inte som en upplevelse i en installation? Inför just nu ett mantra i huvudet: släpp kontrollen!

En boxhandske som får vingar - leker och tänker!

Släppa kontrollen - att inte ha något färdigt!

Skapar vardagskonflikt

I måndags var det dax för den efterlängtade förmiddagen med film och diskussion. Jag såg för andra gången "My kid could paint that". Vad är sanning och vem har tolkningsföreträde? Stackars Marla! Kanske är det så att det är historien bakom verket som fångar människors intresse och att man sedan försöker göra om den till sin egen historia. Vart går normen för ett riktigt konstverk? Vad är riktigt?

att bli uppfylld av ett nytt tema

2009-04-18T10:14:00.000-07:00

"Det handlar om att börja...och sen fortsätta...varje dag!" Dagliga konflikter i skolan

Efter att ha tittat igenom bland annat Gunnar Krantz 'Seriemagi' skrider jag till verket med citatet i bakhuvudet. Redan innan jag funderat på ett manus hade jag bestämt mig för en konflikt om vi och dom. Jag ville belysa hur konflikter i skolan ständigt omger oss och hur i alla fall jag ser dom som vardagsmat. De kommer och går. Ibland är det flera som pågår samtidigt o inte sällan går de in i varandra. Igår fick jag bekräftelse på den serie jag tecknade om konflikt mellan två tjejgäng. Jag hamnade mitt upp i en sådan. Vi hade temadagar som handlar om rädslor och olikheter och pang så händer det! Rivalitet mellan tjejer. Skolan blir arena för konflikter och konfrontationer som inträffat på fritiden. Ibland tänker jag att ja ja de tränar sig inför vuxenlivet o det här behöver de också skaffa sig erfarenhet i. Det vikiga är att jag finns där som vuxen och kan stötta o medla o se till att mina kära elever inte far illa. Det ÄR illa om en konflikt spårar ur för då har vi en himla massa ben att plocka ur fisken o sånt tar tid.

Kanske är jag just nu lite avtrubbad eller frånvarande i mitt jobb eftersom jag lägger allt mitt fokus och engagemang i min utbildning. Det är något jag känner att jag måste för att jag faktiskt behöver det. Jag känner att det händer saker med mig. Jag blir just nu rikare! Serien som jag valde att redovisa inför klassen fick jag krysta fram. Det var gnet och slit och fortfarande funderar jag på en slutkläm. Jag har satt fast den sista bilden med häftmassa så att jag kan ändra slutet när jag vill. Jag gjorde den bilden i photoshop. Skulle vilja gjort en hel serie där, men oj vilken tid det tog med bara en bild.

Så mycket tänktvärt som man vill behålla från de här dagarna.

Jag upplevde två härliga HDKdagar med bara bra serier och redovisningar. Jag vet inte vad som flög i mig, men svada hade jag gott om dessa två dagar... Mycket som kom upp på redovisningarna berörde direkta upplevelser och med dom känslor. Kernell lyfte oss till metaperspektiv om vart konflikter leder oss. Han är med sin ödmjukhet och visdom alltid en tillgång och han kan med så få ord sammanfatta hela lärarrollen i uttryck som "Att hålla hjärtat varmt o huvudet kallt." Det är viktigt att också plocka fram de positiva aspekter som en konflikt kan föra med sig, t ex sades: "Ur konflikter kommer en ny bild av en själv - något nytt föds." Förra veckan lyssnade jag på Tania Bertucchi från Reggio Emilia i Italien som var här och bland annat föreläste. Hon sade: " Goda relationer betyder också att ha konflikter, men att vi kommer vidare från dem." Vem vet, kanske blir det min ingång till det kommande gestaltningsprojektet. Hur förändrar min inre konflikt mig och får mig att gå vidare mot utveckling eller nya tankar när jag bestämmer mig för att ta ett kliv framåt? Jag valde att lämna in serien om mig själv för bedömning eftersom det är den som berör mig starkast. Den berättar om min dagliga kamp, på ett något humoristiskt sätt, fast det egentligen inte är så kul!

Me as a conflict

being in conflict

2009-04-13T08:54:00.000-07:00

Det är Annandag påsk o jag börjar koppla på arbete och utbildning. Det går automatiskt. Det är nästan magiskt. Vid ett visst klockslag vid helgslutet så kopplar jag på! Det är mycket intressant med ett sådant här ämne som konflikt. Det finns ingen botten, inga slut och oändliga ingångar. Jag försöker koppla på lärar-katta, alltså den som vill hitta ingångar som belyser konflikt i skolmiljö. Det har varit en process som motvilligt växt till intresse. Och nu é jag nästan mer än påkopplad, alltså övertaggad. Jag blir lätt det när jag engagerar mig, suck. Det rasslar fram en massa ingångar, erfarenheter o sökande i media, på nätet och i mina pärmar. Jag måste ge er ett tips: läs Pedagogiska magasinet 4/2008! Här får man en massa matnyttigt om just konflikter. Speciellt Gunilla Granaths artikel tycker jag är läsvärd. Här kommer ett par citat från henne:
"Lite ilska i lagom dos är oerhört uppfriskande."
och
"Att gå till botten med en konflikt är som att rensa en gädda: att mödosamt bena sig fram."
I min tjänst som lärare ingår att handleda och medla i konflikter. Främst handlar uppdraget om att arbeta förebyggande, alltså att regelbundet under hela året arbeta med samtal, diskussioner, rollspel och olika övningar tillsammans med både elever och kollegor. Min erfarenhet är att det stärker grupperna och ger våra elever verktyg och kanaler för att lösa konflikter och gå vidare. Jag är inget proffs på det här men jag har fått mycket utbildning och arbetat med ämnet i flera år. Får återkomma till reflektioner om det här i min blogg.

Hur många olika vinklingar och ingångar jag än hittar där ute så landar jag hela tiden inne i mig själv. Hur fungerar jag? Vilket synsätt har jag? I alla möten som sker dagligen är jag någon som har föreställningar om saker, som tycker och som känner. I en av de två serier jag valt att göra om konflikt kom den ena till av sig själv. Den bara fanns där i mig o ville komma ut. Det är konflikten i mig - jaget.
Serien är känslig för den handlar om mig. Hur mycket kan o vill jag lämna ut av mig själv?
Konflikter finns överallt hela tiden! Jag har den i mig varje dag, i mer eller mindre doser. Att teckna serier var mer utmaning än jag hade kunnat tänka mig. Inte nog med att manus tog tid, själva tecknandet gjorde det också! Skissandet gick på nolltid, men sen skulle jag bestämma mig för stil och teknik och allt det andra, ja ni vet...
Jag-konflikten består av jag i form av två änglar. De är, tror jag, en blandning av elvis i Metro och någon figur i ett barnprogram. Jag återkommer gärna till just änglar o det är inget jag har bestämt, iallafall inte i tanken. Dom poppar bara upp och då får man ju släppa ut dom. I min jag -serie är jag ängeln som faller o lyfter o faller o lyfter. Att jag är en ängel betyder egentligen bara att jag fötts med vingar och alltså kan lyfta från marken. Det går bara när jag mår bra. När de rätta förutsättningarna för min existens infinner sig. Det krävs inte jättemycket. Serien handlar om att hitta balansen. Det är andnöden på jobbet som förlamar kreativiteten kontra själen som vill vara fri - flyga. I det fria föds skapandet, som är hennes näring. Det föds där kreativiteten finns o där alla sinnen ges möjligheter att känna. Faktum är att jag skrivit två hela sidor om jag-konflikten, men de får stanna hos mig.

Skissboken kom till användning - igen!!!

comiskt vers comic, not

2009-03-23T11:48:00.000-07:00

Jag har startat processen med att bena upp och dela upp ordet konflikt. Själva ordet används i media om STORA konflikter, så ordet känns laddat för mig, nästan som om det skulle vara katastrof. Nu ska jag avladda det! Smula sönder det o se vad som finns inuti. Insamlingen har börjat. Vad har jag för berättelse som kan transformeras till en serie? Har listat upp och undersökt vilka som är de vanligaste konflikterna i skolvärlden. I den här världen precis som i andra handlar det ofta om olika värderingar o olika behov som kolliderar. Störningar i kommunikationer leder ofta till missförstånd som cementeras o vips så är skitsnacket igång. Våra tonåringar är bra på att lösa sådant här själva o någon gång får vi vuxna medla.

Jag upptäcker och känner, att jag i den här uppgiften måste göra extremt många val. Utmaningen ligger i att bestämma mig. Det är konflikt! Vad vill jag? Hur ska jag uttrycka mig? Layout, kul eller allvarligt manus, språk, färg eller inte färg... ja, så här håller jag på. Jag har hakat upp mig på det där med att jag måste ha en slutkläm o det måste jag ju inte. Arbetsbordet är enda röra och visualiserar hur det ser ut i mig också. Det är bra. Det ska vara kaos! Jag hoppas o tror att den röda linjen ska växa fram ur det här. Saknar HDK o tappat lite av "the spirit". Vet att jag kan vara där o arbeta o det har jag EN gång! Men det är det där när vi är samlade allihop. Väntar o längtar tills vi kör igång igen för fullt inom dom där väggarna.

flykten

2009-02-11T02:28:00.000-08:00

Jag har drabbats av skrivkramp! Vill inte skriva! Kan inte skriva! Hemmet har aldrig varit så här rent. Skissboken blev jätteintressant igen. Det fanns några vita blad kvar att fylla o é man upptagen med att skapa i den så hinner man ju inte att skriva. Det var länge sedan det här drabbade mig - skrivångest. Eftersom mina elever får göra collage kanske det inte är mer än rätt att jag också prövar. Här är två minisar i skissboken. Hela åtta bilder blev det igår kväll. E det paniken som föder fram det här frenetiska skapandet?

Instoppade i ett skåp låg en hög akvareller som jag inte vill kännas vid. De går att göra collage av dom också! Den här bilden består av 5 sönderrivna akvareller. Lektionstips kanske?

att resa i tid o otid

2009-02-01T14:16:00.000-08:00

Det var ett ständigt tråcklande i veckan att få ihop filmfestival med Vygotskij, bildlektioner o öppet hus. Nu är jag ganska trött men ändå fylld av inspiration. Jag slutade på 16 filmer där jag kommer att bära med mig mycket. Bland annat animerat av Bill Plymton (skrattade bort allt smink) o skitkul att han ritade sin knäppa hund till mig - måste ju bara visa upp den!

Ett av många sätt att kyssas på (av Bill Plymton)

Jag reste ut i graffitins värld i dubbelfilmen "Stations of the elevated/Spraymasters. Se den om ni får möjlighet! Den första är ett konstverk med skön musik och i den andra fick vi möta fyra av de som var riktigt aktiva i slutet på 70-talet och en bit in på 80-talet. De målade inte längre på tåg utan är numer etablerade o städade samhällsmedborgare. Kul att lyssna på hur de tänkte då och nu.

Mycket folk på Öppet hus utom sista timman, då var det öde och jag längtade hem.

Idag prövade jag på att måla olja. Det vara bara ångest och jag fullkomligt kastade på färg o så här såg det ut efter 30 minuter när 0 tålamod infann sig. Det här kommer att ta tid! Självförtroendet liksom tekniken behöver bearbetas mycket.

begin anywhere

2009-01-17T06:36:00.000-08:00

Min skissbok är jag, antingen jag vill det eller inte. Här finns gränstänk som dyker upp i bakhuvudet sent, mycket sent på kvällen. De har lagrats och mognat inne i mig efter att jag fått en injektion HDK i mig under dagen. Om jag skulle försöka att ge en bild av hur det här ser ut inne i mig så skulle jag likna det vid bilbanor i anslutning till en storstad. De far runt, rör sig i olika skikt och sticker iväg i alla riktningar. Det är ett virrvarr och myller av linjer.

När gränser passeras om så bara i tanken sker en förändring. Något nytt skapas. Utveckling? Jag vill bara åka med och känna på den förändringen, ta in den i mig. Förändringen som sker genom att vända och vrida på begreppet gränser skapar rädsla, men är också förlösande. När gränser i tid och rum öppnar sig ges nya möjligheter. Det är dom jag vill ta del av. Mycket av mitt gamla jag har hittat tillbaka. Det är lusten, engagemanget och glädjen och det gör mig till en positivare människa. Genom att hitta nya infallsvinklar kring detta begrepp har jag också öppnat ögonen mer för allt det nya, det annorlunda. Ja, det känns bra! Hoppas att det känns så länge länge. Gränser som prövas (i tanken) leder inte till förändring av sig själv. Det är min omgivning och alla dessa möten som formar mig. Det är ett flöde av inspiration som når mig via människor runt omkring mig och den tillåtande miljö som jag har förmånen att vistas i. Det för jag i min tur med mig och har jag tur påverkar det andra. Dessa gränser som fyller mitt huvud skapar frågor och funderingar. Allt har jag inte svar på och det är nog tur det.

Tankeprocessen pågår och med den föds kreativa processer och med den kommer en förändring och vips så är jag tillbaka på en ny gräns och så börjar det om i all oändlighet. Allt påverkar mig och får mig att reflektera över vem jag är i förhållande till mig själv och till de människor som finns runt omkring mig i olika kontexter. Allt kunskapande sker här i nuet tillsammans med andra. Vi prövar gränser och en ständig förändring sker. Det krävs inte så mycket, bara att våga, fast det är inte så bara! Vilka gränser har jag då rört mig vid eller vad har påverkat mig mest?

Tänk att jag blev så berörd av Reggios dokumentärfilm Koyaanisqatsi, att jag bar den med mig i flera veckor! Befinner vi oss i "Life out of balance"? Den här filmen är en väckarklocka. Från skissboken valde jag bilden med konstrasten mellan att låta själen ta plats, att njuta av det lilla i vardagen, att se färgerna och den där vi rusar fram i 200 knyck och jagar vaddå och på bekostnad av vår jord? Det blev många bilder på det här temat.

Kreativa gränser. Under hela processen med skissboken har det på ett oförklarligt sätt fastnat citat i mitt huvud. De kommer från litteratur, filmer och en massa kloka människor jag lyssnat på. Men, mest av allt kommer de från Bruce Mau. Vi fick dessa citat av Tarja och dom har gett mig så mycket att de fick bli en del av skissboken. Här är ett: "Strange things happen when you've gone too far, been up too late, and you're separated from the rest of the world." Hos mig handlar det här om att upptäcka de oändliga kreativa gränser som bara ligger där inne och väntar på att få komma ut. Inte ovanligt alls, så dyker de upp när kroppen och knoppen ska sova.
Vem bestämmer vem jag är? Jag är någon där inne. Min identitet har inte med mitt kön att göra. 2009 och vi är fortfarande så stereotypa i manligt och kvinnligt. Jag har blivit lite väckt i mina tankar och mina elever får nu arbeta med gissa vad? Identitet! Vi fastnar i diskussioner om kläder och värderingar hemifrån. Här kan jag som bildlärare påverka genom att väcka frågor och tänja deras kreativa gränser genom att vara öppen i mitt förhållningssätt. Detta tänjande av gränser upprepas i skissboken på olika sätt och i den här texten med för den delen. Aktuellt ämne idag om kön och makt gjorde att den här bilden kom med.

"...the openness to experience events and the willingness to be changed by them." (Bruce Mau)

Gränsligare! Det är att försöka att landa på fötterna och ta några kliv framåt. Det är då jag tänjer på gränser, spräcker dem, ser nya ingångar och blir öppen i sinnet, öppen för det nya. Allt det här leder till kreativitet men skapar kriser i mitt inre på vägen. Det är att gå in genom en port och upptäcka att någon form av förändring sker. HDK är "gränsligare". Fler sinnen får sitt även om det där sjätte ännu inte visat sig. "Gränsligare" blev det också för mig att besöka Reggio Emilia i Italien. "Gränsligare" leder mig framåt. Här befinner jag mig nu. Här ska jag låta mig påverkas och här ska jag vara i ständig reflektion med min omgivning, i samspel. Min roll som lärare får fler perspektiv och ges fler möjligheter. Jag ska försöka att inte vara så bunden i tid och rum. Bruce Mau säger: "Desynchronize from standard time frames."
1500 tecken är passerade så man kan sluta läsa här om man vill.

Begränsningar i rummet kräver nytänkande för att tänja på de kreativa gränserna! Att låta rummet vara staden där eleverna tar plats och vidga perspektivet om världen genom w.w.w. Att träna sin kompetens i att sålla i det obegränsade informationsflödet. Bildvalet var självklart. Det är här mina elever och jag rör oss. Det är här vi tillsammans förändras och öppnar gränser.

Alla dessa citat och alla mina funderingar kring gränser gräver sig framåt i boken som börjar längst bak. Med den här boken har jag fått nya infallsvinklar och den har också blivit införlivad i ett gemensamt gestaltningsarbete. Den har fått mig att som jag nämnt tidigare reflektera och våga göra en kullerbytta i tanken. Här synliggörs processen som växlat mellan att gå trögt och stundom befinna sig i flow. Gränser flyter. Om jag har förändrats? Jo, det har jag. Tankar om gränser och identitet är så närvarande. Det kallar jag för att ha blivit påverkad. Lusten att skapa har blivit starkare. Det är en process som inte går att påskynda och så har det också varit med skissboken. Tankar vill ut och vad som hamnat på bladen har jag inte riktigt kunnat styra över - hmm strange! Jag upptäcker nu, när jag bläddrar i den att den rört sig i mitt inre jag, vidare ut till min närmaste omgivning och så vidare till staden jag lever i, för att röra sig mot normer och levnadssättt i väst, för att till slut ta in hela jordklotet.

Förändringens port

I vår basgrupp har vi interagerat med andra genom görandet. Jag har fått vara delaktig i ett grupparbete där vi har gestaltat temat gränser. Vi byggde förändringens port och gjorde en film. Våra olika tankar och idéer har diskuterats och omformats och det utmynnade i olika former av praktiskt arbete.Tack härliga basgrupp för ett gott teamwork! Vi har passerat en port och fått ta in känslan av hur det kändes. Förändringen nås genom görandet och det lät vi även folk på stan och LBD 110 få pröva på. Att passera en gräns är att våga se vad som finns på andra sidan. I min dagbok tidigt i höstas skrev jag följande: "Jag har förmånen att få betalt för att förändras. Jag har passerat en gräns." Nu står jag här och har gjort det, inte bara mentalt utan faktiskt på riktigt!

virtual reality

2008-12-16T06:39:00.000-08:00

En vecka full av stirrande på en skärm! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så här biten, efter att nu ha prövat fyra olika virtuella spel. I tisdags ringde jag till min arbetsplats och bad att få tala med några av mina elever som jag vet är flitiga besökare i den här världen. Jag ville veta vilka spel som var mest populära och gångbara just nu. WoW låg i topp, men även något som heter Full Tilt poker. Jag har varit inne och kollat läget här. Det går att spela för låtsaspengar liksom riktiga. Mina elever använder det förstnämnda enligt dom själva. Här kunde jag ändra ansiktsuttryck bland annat och satsa låtsaspengar i ett spel som hette Texas holdem. Jag är så j-a grön och det var verkligen inte lätt att fatta eller så är jag bara trög. En sak vet jag i alla fall, och det är att det är lätt att fastna och tidsuppfattningen raderas!

I en artikel i tordagens GP läste jag om projekt spelrum. Det är en kurs för bl a lärare. Här kan vi utbilda oss i spel. Initiativtagaren heter Lisa Lindell och hon har blivit helt nerringd för efterfrågan är STOR. Här belyser man det som Mattias pratade om (snacka om att du är up to date M) alltså vuxnas stora okunskap om spel. Lisa anser att vår bild av att spel bara är våldsamma är fel och det får jag ju hålla med om nu efter den här lilla minikursen. Jag är oerhört tacksam för att vi får arbeta med det här och jag vill önska mig mer (det är ju jul nu). Kanske kan vi diskutera i vår klass eller köra någon kurs när vi är ute på "VFU", där vi kan prata om spel och spelkultur eller varför inte, hur man använder spel i undervisningen!

Fler spel som var okey enligt mina elever (tyvärrr mest killar, tjejerna arbetar mer med bildhantering) var Coundterstrike och Battlefield. Båda dessa är krigsspel. De är olagliga att ladda ner så en av mina elever tyckte att jag skulle besöka en spelbutik och köpa en gammal version för en hundring så jag kunde testa. Gratisprogrammet var enligt dom inget att ha! Jag har även tittat in på Habbo, men det gjorde jag efter att ha spelat WoW och då var det ju inte alls kul. Jag försökte att ladda ner WoW hemma på mina dator, men det gick för långsamt och jag som trodde att jag hade en bra dator med kapacitet! Räddningen blev HDK där en av våra underbara tekniker var schysst och laddade ner WoW på en av datorerna i datasalen. Vi var flera som ville spela så Sandra, Ellinor och jag blev en figur i spelet: Schmockiz! Identitetsförvirring infann sig. Det blev jag - vi - jag. Figuren var jägare och en hona fast vi envisades med att säga han. Se bilden så förstår ni att hon inte är lätt att beskriva. Jag hade inte räknat med att fastna i datasalen i fyra timmar, då jag kom dit för att arbeta med basgruppens projekt. Förresten så har vi ett namn på oss nu: "Josefine and the old Foxes". Det är inte vi själva som kommit på det!

Spelet lockande med oss på en resa i cyber-world och vi sögs in i allt fler uppgifter som vi ville lösa för att kunna få belöningar. Schmockiz blev allt duktigare och vi allt mer engagerade. Vi satt där och skrek: slå, slå, slå hårdare. E den död nu? Yes! Det var kul att vara tre, men ändå så pass svårt att vi vid två tillfällen fick hämta hjälp för att kunna ta oss vidare. Det första spelet som jag var ute på heter Secondlife. Här får jag en ny identitet.
I min nya värld, här i mitt nya liv heter jag Vegas. Jag tror att jag är könslös. När jag tröttnat på chattandet med Germany Sven och Koray från Spanien begav jag mig till ett konstmuseum. Oj vad det var ensamt där. Tänkte att jag behövde stärka mig lite så jag uppsökte en bar, men den baren var riktigt skum och alla pratade japanska!

Tiden bara rusade när jag besökte Secondlife. Tre timmar kändes som max 30 minuter. Jag inser hur lätt det är att fastna och försvinna ut i cyber världen. Jag känner mig dum och förvirrad för jag är så otroligt långsam och det tar tid att lära sig att navigera. Väntar besök i den här världen så jag får återgå lite senare ikväll. Då ska jag göra om mig så jag blir riktigt fräck. Reflektionen kring den här veckan blir att det är ett intressant sätt att interagera på och vi vuxna behöver ha kunskap här då tror jag att vi kan kommunicera mer och bättre med våra ungdomar. Att surfa och undersöka nätet är något som i alla fall jag gör dagligen, men jag vidgar mitt perpektiv ytterligare genom att ta del av en del av tonåringarnas digitala miljö. Fråga att bära med mig blir den som Mattias introducerade kursen med: Hur diskuterar man innehåll och förhåller sig till digital miljö? Jaa, mycket återstår att lära sig och jag har kommit en liten bit på väg.

God Jul och Gott Nytt År önskas alla kurskompisar och alla lärare!

vecka femtio

2008-12-11T06:44:00.000-08:00

Blade Runner

En vacker film - en skrämmande film!

Jag gillar Blade Runner som visades på måndagens morgonsamling som Tarja höll i. Tack förresten för att du visade den i hörsalen. Kändes lyxigt. Har sett filmen förut, men det var många år sedan. Frukosten som vi blivit bortskämda med uteblev och så gjorde även min ork under de här två timmarna. Miljön är L.A China Town och året 2019. Science fiction och otroligt vackert gjord med ljus och ljud. Miljön är egentligen dyster och det regnar nästan konstant. Några genetiskt designade robotar, replikanter, som överträffar oss människor har gjort uppror och måste "avskedas". En speciell polis, Blade runner får uppdraget. Filmen belyser vår existens och får väl också sägas handla om identitet. Vad är ett liv? Robotar, som används som slavar och som är bättre än vi människor bättre på allt, blir ett hot. Replikanterna vill egentligen bara leva som oss människor och försöker få sina fyraåriga liv förlängda hos sin skapare. Det blir en jullovsfilm, för se den igen vill jag nu när vi pratat om den. Treorna har redovisningar som jag hinner vara med på lite grann och det kan rekommenderas. Vårt arbete i basgruppen har börjat ta form och vi är på G - skönt! Det är annars ganska lugnt nu efter inlämningarna så man borde väl vara lugn då, men jag är uppskruvad - konstigt. Prövar penseln också!

Abstrakt av mänskliga former.

Identitet

2008-11-29T10:35:00.000-08:00

Hua, så mycket bra på en vecka. Så mycket att smälta och bearbeta. Begrepp och nya vinklingar på dessa breda ord, identitet, utanförskap, demokrati och interkulturellt lärande och inte minst gränser. Rasoul Mejadmehrs föreläsning nådde sitt syfte hos mig iallfall. Han fick mig att utforska orden och reflektera över mig själv. Vilken utgångspunkt har jag i mina föreställningar inför mötet eller kommunikationen med andra? Han sa så mycket bra att det blev tre hela datasidor med text. Liksom flera av våra andra föreläsare nämner även Rasoul komprimering av tid och rum beträffande kunskap. Hur påverkas kunskap i skolan idag mellan lärare och elev? Vi lever i en ny värld med interaktion och vad är då vår roll som lärare? Det finns inga gränser idag och absolut inga fasta sådanda mellan nationaliteter, kön eller kulturer. Vår identitet ser annorlunda ut när gränserna förändras. Det konstiga är mer intressant för oss än det som är bekant. Mina värderingar måste konfronteras med andras. Rasoul säger att vi inte ska tänka i termer om normalitet, inte exkludera utan inkludera. Jag kan inte låta bli att kommentera en artikel i kvällspressen från idag, där reporten Fjellborg ifrågasätter unga tjejers beteende när en grabb i programmet Idol åkte ur. Hur ser tonårstjejer på sig själva och sin värdighet och hur de tror att det förväntas att de ska vara gentemot som hon skriver, söta killar. Hon undrar vad det handlar om i upplysningens och jämnlikhetens tid. Vad är det i den sociala strukturen som gör att det skapas en masshysteri? Vad kommer alla normer och beteende ifrån?
Etnocentrism nämns också där vi i väst är normgivande. Dagligen slukar vi information som utgår ifrån oss. Jag tänker t ex på nyhetsrapporteringen från Thailand. Vem vill veta om några få solbrända stackars svenskars öde på flygplatsen? Vem rapporterar om vad som egentligen sker här som det faktiskt bor 65 miljoner människor. Vi och dom!! Jag måste inta en kritisk interkulturell medvetenhet. Det är då jag utvecklas. Motsatsen är att vara fånge i sin egen föreställningsvärld. Vi ska inte se på vår omgivning och våra medmänniskor som dom (objekt) och vi (subjekt) utan vi ska möta varandras subjekt (mötas som individer) och lära av varandra hellre än om varandra. Hur uppstår kunskap och vilket synsätt har vi på inlärning idag? Rasoul benar upp och diskuterar det här på ett briljant sätt. "Olikheter är berikande och vi måste lära våra barn att förvalta detta väl."
Jag funderar på vad konst och kultur står för? I vilken kontext dyker de upp? Det är komplext och innehåller så mycket. Rasoul talar även om det här där han menar att man kan ställa sig frågan om vem som gör konst för vem? Konst och kultur måste vara gränsöverskridande. Vanligaste postnumret på operabesökarna här i vår stad är 414. Jag tror att jag öppnat ögonen mer nu när jag går och läser här. Jag ifrågasätter inte bara vad vi gör i skolan utan även konst och kulturbegrepp snurrar runt där uppe i knoppen. Är det så illa som Rasoul säger, att vetenskapen har tagit över och konsten har marginaliserats?

Vi är först i samspel med andra.

Identitet är en förändringsprocess.

Vi formas av normerna i vårt samhälle.

Rydals ungdomar.

Även Oskar Broberg pratade om det nyss nämnda. Ett bra citat är "Vi väljer inte att vara en social varelse - vi måste vara det för att vara en individ." Hans favoritutryck polycrona landskap tilltalar mig. Spår av tiden finns överallt som lager på varandra i landskapen. Det finns ju inne i mig också och formar min identitet, historien, minnen. Jag tänker på lilla Najmija i dokumentären "A stranger in her own city" som formas av traditionerna hon växer upp med. "A human being is what she is in her mind." säger hon och tillägger att hon vet vem hon är och det sitter inte på utsidan, men det är inte lätt att vara ensam i det samhälle som hon växer upp i även om man är stark som Najmija och vägrar att bära slöja. Även Fredrik Gunve talar om identitet som skapas kulturellt. Vad händer med en då man ikläder sig andra roller? Förändras vår identitet? Han tycker att identitet är något som man hela tiden leker fram och att ytan är det inre och därför viktigt.

"Delicious" av Scott Prendergast belyser också det här temat om utanförskap och att vara annorlunda. I ett strist, stelt och grått liv får den röda färgen en man att bejaka en dold och kanke udda sida hos sig själv och att våga ta fram och visa den. Att bli glad av att visa den, som en förälskelse. Han blir lycklig. Men att det också kan vara smärtsamt att bli förälskad i något som avviker eller sticker ut. Vilken helt underbar film! Jag blev helt lycklig av att se den. Identitet och gränser har förföljt mig hela veckan. Jag läser artiklar i tidningar och ser TV och överallt finns exempel och bilder på "våra begrepp" identitet och gränser. I en dokumentär nu i veckan visades hur man i det slutna Iran monterade upp illegala satelliter. Här tog man tydligt avstånd från västvärldens sätt att leva, men samtidigt tar man dagligen del av den genom sina parabolantenner. Rummets betydelse för hur våra identiteter formas har inte längre lika stor betydelse. Helt säkert påverkas de. Den lilla flickan i slöja satt utanför tältet och lekte med sin rosaklädda barbydocka! Den unge killen ute på landsbygden sjöng senaste popdängan och låtsades att åsnan han red på var en sportbil. Hur ser de på sin identitet? Jag måste sluta nu. Det känns som om jag vill skriva en hel bok. Blir för engagerad. Jag har förbrukat mina bloggtecken för länge sen, men jag vill ändå ta med våra tankar hittills om kursen identitet, som Oskar frågade oss om. Vi var 16 stycken och några av oss sade väl nästan samma sak. Det underbara var att höra om hur kursen förändrar oss och hur positiva (nästan) alla var och att det var proffsigt av Oskar att vilja lyssna på oss och sedan använda detta i sin föreläsning!
Kommentarer om kursen identitet so far:

-Man får möjlighet att gå in i sig själv.

-Vi får fokusera på nutidskonst.

-Jag funderar kring vem jag är.

-Det är ett helt nytt sätt att se på bildämnet.

-Väldigt utvecklande.
- Det är inte vad jag förväntade mig. Förvirrande.

- Jag får utmana mig själv.

- Jag måste släppa på kontrollbehovet.

- Inget går att planera, allt är mycket oväntat, man blir hela tiden överraskad.

- Det är stora ämnen som blir vad vi gör dom till.

- Bitarna börjar att falla på plats nu.

- Vi får arbeta med den viktigaste delen i en människas liv-identitet.
- Jag ser saker på ett nytt sätt.

- Jag har förändrats och bär med mig nytt i skolämnet bild.

-Jag tänker nytt och bär med mig nytt in i bildämnet.

- Jag ser omgivningen på ett nytt sätt.

-Det är många bra och nya tankar.

-Innan tänkte jag för lite kring identitet och nu får man klura ut vad det står för.

-Tänkte först att det var slitna begrepp, men man blir ju aldrig färdig med dem. Det finns hela tiden nya ingångar.

-Jättebra ämnen.

- Det är ett brett spectra i hur vi arbetar här.

- Processen är viktig.

Jag har blivit citatfreak!

"Are you the favorite person of anyone?" från filmen med samma namn.

"Olikheter berikar." Rasoul Nejamehr

"What kind of thing is democrazy?" från dokumentären Please vote for me. Vilken skräckhantering av barn förresten.
"Att gå är att ramla hela tiden och sedan fånga upp sig." Laurie Anderson

Jag är på väg och jag förflyttas i rum på flera sätt. Det påverkar mig. Jag förändras. Funderar på min identitet.

bild och visuell kultur

2008-11-22T10:47:00.000-08:00

Traditionerna spökar

Två dagar bilddidaktik drog igång oss i diskussioner om bild. Vårt ämne tar avstamp i så många olika traditioner och det är ett problem. Det är nödvändigt att känna till ämnets historia för att vi som går utbildningen idag ska kunna anpassa undervisningen till bildsituationen i vår samtid. Frågor att ställa sig är: Vilken progression ska vi ha i ämnet? Vilka val måste jag göra? I våra diskussioner är det lätt att göra schablonbilder av hur undervisningen bedrivs, men det är ett statement att vi sysslar en hel del med reproduktion och en hel del av diskussionerna kretsade kring teknikernas vara. Det var en underbar gruppuppgift att få sätta ihop morgondagens kursplan i ämnet. Alla dessa samtal som får mig att hela tiden vända på begrepp och tänka på vad, varför och hur jag ska arbeta framöver. Vi behöver många sådana här samtal. Det är berikande! Är konstskapande könslöst?

Genusdagen handlade snarare om makt och jämnlikhet och det blev inte mindre bra för det, tvärtom. Jag försökte att få med så mycket jag kunde av dagen genom att skissa och anteckna. En del saker var så klart mer intressanta än andra. "Widening participation". Jag gillar det uttrycket. Hur ser exempelvis representationen av olika slags samhällsmedborgare ut på våra universitet? Jag lyssnade på en kille som gjort en studie i hur antagningen av studenter till våra konstnärliga linjer sett ut 2005. Variablerna var inte så stora att man med säkerhet kunde säga att det varit en sned intagning.

Det diskuterades också om hur det i olika konstellationer alltid är en liten grupp av samma personer som tar ordet. Hur ofta låter vi ordet gå runt så att alla får chans att säga sin mening? En av författarna till boken "Pittstim" höll ett underhållande och mycket intressant föredrag om mansförtryck. Han hämtade sina exempel från den hockeykultur han växt upp med och det var ruggiga bilder han gav oss. Alla vet att struktur och makt är ojämnt fördelande, men gör vi alltid något åt det eller anpassar vi oss utan reflektera? Jag måste erkänna att jag i mycket liten utsträckning reflekterar. Tankar från den här dagen finns kvar i mig och säkert kommer de ut i någon form i skissboken när hjärnan fått bearbeta intrycken (avtrycken).

"Makten bor inte hos oss (lärarna), den måste erövras." säger Gunilla Granath i sin föreläsning om osynliga maktstukturer. Det var nyttigt för mig att höra henne berätta om skolan från en sjundeklassares ögon. Långt ifrån allt kunde jag hålla med om, men klart är att hon gett mig ord på det jag känner, till exempel att det är läraren som bestämmer, men det är inte i klartext - en suddig maktstruktur. Det beror enligt Gunilla på att vi lever i en consensus kultur. Vi lärare utnyttjar snarare den milda makten som en lirkning, en övertalning. Den lilla skaran som var kvar på eftermiddagen fick chansen att diskutera och argumentera i ett exempel som Gunilla gav oss. Jag vill ha ännu mer av det här, för det är här vi lär tillsammans!

Här nedan har jag lagt in lite av det Italien jag fick uppleva och njuta av. Jag tittar gärna på bilderna och längtar nu i det kallaste och mörkaste november.

Firenze, en kväll när regnet kom

Firenze

Känd duva på torget i Reggio Emilia

Många som målar i Rio Maggiore, Cinque Terre

Folkets konst, i tunnel på Via del Amore

Självporträtt

Tar plats i det offenltiga rummet.

En konstnär i Firenze

Jag

Ponte Vecchio

sinnenas HDK

2008-11-13T14:16:00.000-08:00

Hur tolkar man HDK utifrån sina sinnen?

I diskussioner med nya bekantskaper försöker vi att sätta ord på känslor och lite trevande och ödmjukt försöker vi att skapa tillsammans. Jag är med i en blå grupp. Vi fick en introduktion och inspiraton där olika vinklingar av känslor framfördes av vår rektor, film av Mossenmark, designväska från Röhska och Cecilia som talar om optical illusions. I vår grupp diskuterar vi hur vi kan skildra en kreativ process genom en dröm. Här vill vi få med familjekänslan, friheten, traditionerna, framtiden och på något sätt förmedla det här genom ett, kanske fler sinnen. Kul dagar, men idag har jag varit hemma och hos läkaren. Fullmatad med mediciner vill jag inget annat än tillbaka. Vill inte missa något!

Får vi med det sjätte sinnet?

HDK för mig?

Nya möjligheter

Lycka

Få tid att gå in i mig själv

Nya bekantskaper

Massa samarbete och lära av varandra

Utveckling

Tid som går alldeles för snabbt

Välbefinnande

Med mina sinnen:

Lukten av kaffe och anrik byggnad

Ljudet av steg i ekande trappor, ljud som studsar och visk som når fram från långt håll

Smakar gott

Känner mig hemma

Ser med nya ögon och upptäcker varje dag

Att få delta i en skapande process med människor man inte träffat förut är både konstigt och spännande. Det viktiga med veckan var ju inte att åstadkomma underverk utan att vi som finns här under samma tak, från de olika programmen skulle få möjlighet att träffas. För mig var det även kul att få titta in i några av de andra lokalerna och ateljéerna. Jag har ju tränat in min runda. In genom stora enrén, ta till höger och där är vi, punkt slut. Jag kommer säkert inte att ändra min trygga runda, men jag känner mig ännu mer hemma nu. Under fredagens redovisning förundrades jag över allt skapande och imponerades av vad min grupp åstadkommit. Jag var inte själv med och byggde, vilket svider, men visst fanns drömmen och sinnena där. Vad har jag då lärt eller fått ut av veckan? Bra att vi ges möjlighet till att träffas under sådana här former. Jag tycker att vi i vår grupp var väldigt seriösa, säkert för att vi inte visste riktigt vilken ingång vi skulle ha eller var vi hade varandra. Det jag upplever som speciellt här på skolan är gemenskapen och att alla är tillmötesgående. Det kände jag även nu. Vi var en liten grupp som satt i ett liten skrubb så nära taket man kan komma. Kände mig lite avskärmad och ganska nyfiken på allt annat som försigick på skolan, men konseptet är bra, så fler HDK veckor!

Reggio Emilia

2008-11-13T13:53:00.000-08:00

Vi ska inte skriva om vår praktik och det ska jag inte göra heller även om jag gärna vill. Besöket i Reggio Emilia i Italien sätter spår och väcker många tankar. Jag är uppfylld och inpirerad och delar gärna med mig av detta besök. Just nu håller jag på att renskriva min dagbok och sortera bilder. Så här efteråt har jag inte hunnit smälta alla intryck. Det tar tid. Det känns nästan som om resan är en illusion fast bildbevisen säger att det inte är så. Hjärnan och kroppen har gått på högvarv och det sätter också spår med värk i kroppen och bihåleinflammation.

Freignet och sokratiska samtal

2008-11-13T12:59:00.000-08:00

Jag är tillbaka på HDK och som jag har längtat! Till dagens frukostbuffé serverar Katti Lundh oss en del av en film om Freignet på franska om ett barns tanke. Många bra citat memoreras i huvudet. "Barnen är fullproppade idag - låt dom berätta." I filmen får vi se uttdrag om levande matematik där eleverna får skapa fritt med språkets alla dimensioner. De tränar sig i hur man lär där de får testa själva och går igenom alla problem i ett ämne - och lite till! Socialiseringsprocessen är härlig att se. Barnen väljer att skriva från sina tankar och det blir till brev till brevvänner som senare blir till en tidning eller livsboken, som samlar barnens arbete och blir ett kollektivt minne och en bra träning i att blicka tillbaka med ord. Så här skulle vi arbeta mer i våra kommunala skolor, alltså att låta eleverna arbeta ämnesövergripande och med helheten i större utsträckning, få använda och testa sina hypoteser och lära av vardag och verklighet. Den andra filmen som visas heter "Der Lauf der Dinge". Under 30 minuter får vi följa med i en evighetsbana med dominoeffekt där en boll välter en burk med vätska, som rinner vidare och antänds som i sin tur får bildäck att rulla. Så här håller det på med stor precision. Kanske var det här en inpiration till oss om att experimentera mer och låta lusten komma fram i vardagen.

Sokratiska samtal

Ann. S Philgren är en enormt inspirerande föreläsare som fick tiden att bara försvinna. Proffigt gav hon oss grunderna i sokraktiska samtal varvat med exempel och övningar, där vi fick använda oss av flera sinnen. Hon anser att samtalet ofta blir lite borttappat i skolan och den här metoden är en av många former av samtal som är bra att arbeta med. Samtalen följer en bestämd struktur och det var inte helt enkelt när vi på eftermiddagen fick pröva på. Det här kräver träning. Det fina med sokratiska samtal är att det är bra om jag kan ompröva och ändra mina åsikter. Det är ett grupptänk där man tillsammans försöker att får syn på nya infallsvinklar och idéer och kan utveckla sin intellektuella förmåga. Samtalen kan utgå från exempelvis bilder, vilket jag snart kommer att pröva i skolan.

en skön kväll

2008-10-13T11:32:00.000-07:00

Blues som svänger.
Varför kallar man inte kulturnatta för dess rätta namn alltså kulturkväll? Synd att man under några fjuttiga kvällstimmar ska försöka avnjuta en så'n massa go kultur, man hinner ju inte ens med det man planerat.

Vätskekontrollerna fick bli korta pauser mellan konst och musik. Det lilla man hann med var å andra sidan kanonbra. I söndags var jag i konsthallen för att kolla in finsk samtidskonst via film o det var konstigt! Hoppas att ni kursare har det bra.

Tankar i nuet

2008-10-08T10:30:00.000-07:00

Under veckan som gått har vi skapat på tid, grävt i o vridit ännu mer på begreppet indentitet och fått inblick och inspiration i olika teorier kring barns utveckling och bildskapande. "Learning by doing" är jag bekant med men Dewey visste jag inget om. Att han, Piaget och Vigotsky påverkat vår läroplan med bland annat värdefrågor, demokratiuppfatttning och samspel var jag inte på det klara med. De olika bildpedagogiska teorierna snurrar runt och är lite ihopblandade just nu, men föreläsningarna vi fick inspirerar och nu ska teorierna redas ut de kommande veckorna. Detta ska då förenas med mitt arbete...hm. Bra att få den här studietiden till att synliggöra och reflektera över mitt synsätt. Granska mig själv utifrån min lärarroll. Jag vet att jag nu kommer tillbaka till min arbetsplats med nya ögon och många tankar. De här veckornas studier har ju faktiskt krävt att jag gräver i mig själv och just nu agiterar det en hel del i mig. Jag funderar även en del på vem jag är och vad jag vill. Det kanske är bra, jag vet inte!

Nike delade med sig av sitt konstnärsskap och tankar kring det, ärligt och intressant. Färg som identitet och kamouflage som skydd eller konstraster av positiva och negativa minnen. Mest intressant för mig var nog ändå det här med att två till tre ämnen som ligger en nära i livet ständigt återkommer i skapandet. Det ständiga sökandet. Vem är jag i förhållande till världen?

"Utveckling hos eleven har alltid med identitet att göra" (från Tarjas föreläsning) och utveckla oss fick vi chans till i Nikes workshop genom att arbeta med ytterligare en uttrycksform i temat identitetsbildning. Skapande under tidspress är en nyttigt erfarenhet för det är faktiskt vad vi i praktiken utsätter våra elever för dagligen. Collaget genomgick flera faser där jag startade med mitt inre jag. Påverkan av de som satt runt mig och klippte ut prylar och symboler som förstärkte deras identitet fick mig att också gör det!! Tyvärr kom min skapande process av sig av att mina kära kollegor ringde flera gånger. Alla på jobbet vet att jag kommer tillbaka några veckor och vill har vik lite överallt. Kan bli intressant! Jag ser fram emot att få träffa dem och inte minst mina underbara elever, men det är under lite konstiga premisser, helt klart. Fast jag kommer med all säkerhet se till att få arbeta med lite skapande också. Jag vet att jag kommer att pröva Tarjas övning med stenar och tonåringar. Det var en kanonbra övning med identitet från ytterligare en vinkel. Det blir intressant att höra deras resonemang kring grupptillhörighet.

Workshop "Skräpet som blev"

2008-09-29T10:54:00.000-07:00

Jag gräver i mitt jag.

Identitet med fokus på tre pronomen: jag - du - vi. Att vända och vrida på olika begrepp för att reflektera över min identitet startar en rad frågor i mig. Tillsammans med min härliga klass förändras jag genom vi. Allas erfarenheter har getts möjlighet att flätas samman o säkert har vi vuxit. Från min jag-ruta har jag länkats samman med du och vi i långa tejpslingor över hela aulans golv. Prövar och testar, arbetar med händer och hjärna och visualiserar en del av mig själv genom att bygga med skräpmaterial. De här dagarna har öppnat upp kommunikationen i vår grupp och nya konstellationer har uppstått. Vi har deltagit i varandras processer och i de ständiga förändringarna som formade våra konstverk. I boken "Varför pedagogisk dokumentation" diskuteras i ett avsnitt det här med modiga människor: "Vi är ute efter tankarna... de egna funderingarna... att man kan vända på sina tankar och tänka om. Att man intresserar sig. Att man samtalar och samspelar med varandra...lär av varandra." Jag är först i samspel med andra. Jag förändras.

Energisk

Vi nu är i full gång med det gemensamma lärandet i en grupp där individerna bjuder på sig själva och våra lärare inbjuder till det. Tror att jag kommer längre i mina egna lärprocesser med hjälp av gruppen och synliggör andra sidor hos mig själv. I boken "Om konstarter och och matematik i lärandet" finns en artikel som belyser vikten av att arbeta tillsammans. Det krävs av oss att vi är lyhörda för andras tankar, idéer och känslor och det här med att lyssna på någon annan kräver, står det, att man för en kort stund kan stänga av sig själv och verkligen höra vad de andra säger. Man öppnar sig för nya intryck. Det har jag gjort. Det är då jag känner att allt hänger ihop, våra konstverk och vi hänger ihop. Jagen och duen bildar viet. I läroplanen poängteras vikten av kollektiva lärprocesser och de här övningarna får med så många bra moment att arbeta med i grundskolan. Våra tonåringar är ständigt sökande i sin identitet. Med den typen av EQ övningar som lyfter fram olika slags kommunikationsmöjligheter ges eleven möjlighet att stärka sitt jag (och det behövs!). De får se nya sidor hos alla duen och träna vi känsla i gruppen. Just att hitta nya gruppkonstellationer tycker jag var ett kanonbra moment att ta med sig. Att skapa med skräpmaterial är även det toppen. Det är billigt och prestationskraven blir inte lika höga vilket säkert gör att fler vågar mer.

Lärorikt och kul!

Fler reflektioner om workshop v39

2008-09-28T11:11:00.000-07:00

Energi till taket.

Förändring

Jag har nästan hakat upp mig på ordet förändring. Jag tänker jättemycket på vad det står för och funderar på hur det just nu sätter spår i mig. Inne i mig bor det en massa kunskap som jag tror är den rätta, men allt runtomkring mig påverkar mig och här, nu på HDK, känns förändringen så tydligt eller så är det kanske bara så att jag nu håller på "att bli medveten om att jag är medveten." (Litt. Om konstarter...) Begreppet måste nötas och blötas ytterligare ett tag.

Processen

Övningarna som vi gjort under veckan (det var ungefär 17 moment!) har gett mig frågor, men också en del svar. Från starta upp övningarna har jaget likt ringar på vattnet sökt sig ut till du och vidare till vi. Det har varit en process som ständigt format om sig själv vid minsta ingrepp från oss, även ord och tankar förändrades. Jag åkte med och det gick undan. Det tar mycket energi att hela tiden ta in, men det har varit kul. Det händer saker i mig. Workshopen startade på tisdag morgon, jag vill nästan säga att den startade redan måndag morgon då vi såg filmen Koyaanisquatsi. Den påverkade mig (och många andra i gruppen) och den fick också plats i våra alster och tankar under veckan. På måndag kväll såg jag TV programmet Debatt som hade ett inslag om kultur. Vad är skillnaden mellan kultur och kulturelit? Vem bestämmer det? Frågorna fastnade i mig. Medverkar jag till kultur? Är det jag gör med mina elever kultur? Skapar de kultur? Jag är en medkonstruktör här och nu, liksom mina elever är medkonstruktörer av kultur och kunskap.

Workshopens fantastiska bana.

Från alla dessa ord bygger vi ett träd. Alla får synas. Alla ord är lika viktiga, men betyder så olika för var och en, individen. Vi leker, vi vågar och vi testar tillsammans. Väljer ordet energisk och får lägga till ytterligare två. Att hitta två saker i en hög av många saker är inte svårt. Det blir svårt att hitta något som beskriver en del av mig.(Leksakslejonet fick symbolisera det mjuka jag som finns inne i mig och det lekfulla, två saker som jag är bra på att dölja bakom den tuffa ytan och lejonets integritet. Den andra prylen, en liten metallskål med emaljerade blommor i, fick agera symbol för för att jag fyller på. Jag fyller på livet, jag fyller på erfarenhet och ja, jag fyller helt enkelt på med en massa saker. Det vackra runt omkring mig får mig att må bra.)

Jag ska ta plats. Så skrev jag i min blogg för någon vecka sedan. Måste våga. Jag gör det, så alltså placerar jag min jag-ruta, markerad med röd tejp, centralt i rummet och nära, mycket nära mina nya vänner. Det här är min plats, men den synliggörs först när jag binds ihop med de andra. Jag och du bildar vi i ett nätverk av brokiga linjer som löper över hela golvytan i aulan. Mycket tejp har slukats. Linjerna leder mig in till några du och vi bildar en ny liten grupp och här tvingas jag till handling - förhandling. Det kan vara nog så svårt för våra elever att göra det vi gjorde. Samlade ihop alla vår ord och saker för att plocka ut en/ett som gemensam nämnare för vår grupp. Man vill ju hålla fast vid och markera sin identitet. Nyttigt för ens ego att ta bort! Vi presenterar vår nyfunna samhörighet för de andra grupperna. Uppfylld av denna lek får jag landa i min jag-ruta. Här måste också fattas beslut. Vilket av mina ord vill jag synliggöra för gruppen? Vem är jag? Hur bygger jag ordet energisk? Energiskt bygger jag! Lägger till, drar ifrån och lägger till igen. Arbetet hade inte betytt mycket om jag inte varit del av något större. Vi alla bygger utifrån jaget och duen finns där hela tiden i en ständig kommunikation som leder oss framåt. Två respondenter får ta sig an mitt verk. Vad ser de? Jag har tagit ett steg tillbaka för att se om jag kan se mitt verk på ett annat sätt, kanske ändra på det ord jag haft. Jag höll fast vid energisk. Genom att andra sätter ord på mig (mitt alster) synliggörs fler sidor av mig. Det känns också bra att höra andra prata om mig! Vi allihop fick ju kommentera och tala om vad vi såg när vi betraktade varandras verk. Mycket bra tankar fördes fram och en sådan bredd! För mig som lärare är det här en viktig få-känna-på övning.

Fraser och meningar som jag vill bära med mig.

Att inte fastna i mönster eller former som återkommer i ens liv eller i ens projekt.

Förklaringar och långa utlägg kan ibland låsa betraktarens tankar.

Tolkningar, ord och idéer förändras allt eftersom processen fortskrider.

Även om ett verk inte förändrats i konstnärens ögon så har det ändå förändrats just för att det befinner sig i ett rum/omgivning som har förändrats.

Allas erfarenheter flätas samman och vi växer. Vi ser på nya sätt.

På fredag eftermiddag raderade vi våra spår, men kvar finns tankarna och processen fortsätter.

workshop

2008-09-24T11:45:00.000-07:00

Det händer nå't här inne i aulan. Tejp, kartonger och stela leder överallt. Vi synliggör en del av oss själva o så binds vi ihop med varandra så det blir vi. Mest trött efter en dag bland byggskräp. Gymmet får vänta till imorgon. Ska se om jag hittar nå't onyttigt i skafferiet. Gonatt...

Stark eller bara förvirrad?

Vi tar plats

2008-09-23T07:48:00.000-07:00

jag - du - vi

LBD 110 förändrar i rummet. Vilken skön dag vi haft. Jag får en stund till reflektion över min identitet. Just i det här ögonblicket funderar jag på hur sjutton jag ska få med allt skräpmaterial till skolan imorgon? Bygga smått - bygga stort? Hmm...

bilder som fastnar

2008-09-22T07:21:00.000-07:00

Tur att jag hade hunnit svälja mackorna annars hade de fastnat i halsen! Morgonens film Koyaanisquatsi (kanske blev heltokigt) biter sig fast i hela kroppen. En kuslig framtidsvision som alla människor på vår planet bör se. På engelska blir uttrycken så mycket mer: "Are we inviting disaster?" eller "Life out of balance". Tusentals bilder sköljer över mig till stilla och vacker musik. Ibland i ett otroligt tempo som får vårt beteende att se ännu sjukare ut. Det blir i mäktigaste laget. Många bilder har stannat kvar. De blir säkert några varianter i skissboken. Frågan man måste ställa sig är: Vad håller vi på med? I filmen var vi människor inget annat än robotar med tomma blickar. Vi rusade fram i ruskig fart och vi såg precis ut som fastfoodmaten som spottades ut ur maskinerna. Nä, nu får jag rycka upp mig. Ser fram emot workshop imorgon!
De två sammansatta bilderna är från N.Y i vintras.

change

2008-09-20T09:54:00.000-07:00

Att ta plats i det offentliga rummet är ingen självklarhet. Att förändra i det är än mindre självklart. Nu med en gnutta "vana" är det fullständigt självklart! Jag ska ta plats och jag ska vara med och förändra. Det är min rättighet.
Tid och plats för min debut av installation i det offentliga rummet var en tidig onsdagmorgon i parken vid Callanderska. Slumpen eller ska jag säga pilen valde platsen åt mig. Så här i efterhand när jag reflekterar över min skapelse så kan jag inse att tidpunkten säkert påverkat förbipasserandens reaktion.
Jag reagerade på debatten i media under veckan om personrån och allt våld i samband med dessa. Skulle jag kunna väcka tankar kring det här i mitt projekt? Min närmaste granne på 82 år råkade illa ut i samband med just ett väskrån. Jag har varit arg och känt mig maktlös över den incidenten.
Jag tillverkade en förbudsskylt i photoshop. Sju små handväskor hittade jag på Myrorna. I dessa lade jag små lappar med olika frågeställningar. På någon skrev jag: Hade du tänkt gå till polisen med den här? Förbudsskylten placerade jag i ingången till parken från den stora gatan och väskorna placerades i gångarna i parken. Alla långt ifrån varandra. En väska lade jag framför ingången till sjukhuset. Jag hann inte fota den för en kvinna plockade snabbt upp den och lade den ovanpå en tunna.

Mycket folk passerade i parken denna morgon. Alla var de på väg någonstans. Alla såg, för det gick inte att missa en väska som ligger i vägen där du går. Såå många valde att vända bort huvudet precis då de passerade väskorna och några, sådär var tionde person plockade upp dem utan att titta i dem! Väskorna placerades snyggt och prydligt på en parkbänk eller hängdes upp på en gren. Jag skyndande mig att lägga tillbaka dem i gångarna för att upprepa denna procedur ett antal gånger under denna 90 minutersperiod då jag vistades där. Det måste sett komiskt ut och jag hade svårt att hålla mig för skratt.

När väljer du och jag att engagera oss?
(...Om jag inte ser väskan så behöver jag inte ta ställning och inte engagera mig. Förresten så har jag faktiskt bråttom till jobbet. Det är inte det att jag inte är en god och ärlig människa, men kan inte just nu. Någon annan är säkert nyfiken och tar hand om den.)
Valet ligger hos var och en individ och jag som konstnär kan inte tvinga någon annan att inte titta bort, inte fysiskt iallafall. Nästa gång kommer jag försöka ta ut svängarna mer och fundera på hur jag kan få omgivningen att ta del mer, få igång en händelse. Nu var det för all del inte helt händelselöst men ändå ganska diskret och subtilt. Precis efteråt när jag cyklade hem kände jag mig tom. Det var över och passé. Trodde att jag skulle ta ut svängarna mer. Vet att mitt förhållningssätt inför ett nästa projekt av det här slaget är att jag in persona skall synas och att jag ska ruska om mer i rummet.

Jag har tagit plats och det känns riktigt bra! Jag har satt spår. Mentalt har jag reagerat mot något och jag har fysktiskt visat detta, men som sagt var, lite tomt kändes det efteråt.
Lusten och engagemanget vaknade till liv igen när vi alla skulle redovisa våra gestaltningsprojekt för varandra.
Det ger så mycket energi och inspiration att få ta del av gruppens skapande, att vi gör det här tillsammans och alla utifrån sina förutsättningar. Bredden, variationen och olikheterna tillför. En helskön dag och vilket gäng! Tack allihop.

Nyfikenheten drog mig tillbaka till min installation 36 timmar senare. Fem väskor har fått nya ägare och skylten satt kvar!
Hur såg processen ut?
Inspiration genom film och workshop - rekognisera platsen och diskutera i lilla gruppen - tänka, tänka, tänka o känna - tvivel - sökande och idérundor - vilande i processen (någon frågar mig vad jag gör när jag ligger i soffan. Jag svarar att jag arbetar, för det gör jag ju!) - idéerna börjar dyka upp - sortera och pröva i tanken - skissa, leka - bolla allt med gruppen - praktiskt arbete - genomförande - observation - dagbok och reflektion.

Hur kan jag sätta in det här i min undervisning med mina elever?
Hela det här projektet bygger jag på till uppgiften vi fick om Kentridge konstnärsskap. Redan då tänkte jag att det här var givet att arbeta med. Bryta gränser är viktigt för att åstadkomma förändring och väcka tankar både hos sig själv och sin omgivning, men hos eleverna kan det här med gränser se annorlunda ut mot hur jag som vuxen ser på det. Vi skulle med all säkerhet ha en diskussion/dialog om begreppen kränkning, gränser och privat respektive offentligt. De skulle få ta del av det här projektet jag gjort nu, men först efter att de fått diskutera tillsammans över frågor och innehåll som estetik och samhällsfrågor och själva spåna på idéer. Faran finns att de låser sig i sina tankar om de får färdiga koncept. Genom det här projektet har jag samlat på mig många idéer och nya tankar om hur jag kan arbeta med samtidskonst och använda staden som arena.

Har jag förändrats?
Ja, det har jag!
Platsen då, har den förändrats?
Ja, hos var och en som väljer att se.

Förändring på g

2008-09-15T12:23:00.000-07:00

Det där med att gå på loppis i lördags var inte så dumt ändå. Det plingade till ett dygn senare. Bilden av förändring har klarnat. Inser att miljön Johanneberg just nu och inför detta projekt inte ger så mycket inspiration. Bilderna kommer istället från mig själv och vad jag reagerar på. Flera idéer har poppat upp som t ex att reagera mot att allt fler av vår stads öppna ytor försvinnar. Såg vilka kul förbudsksyltar det skulle kunna bli med lyftkranar på. Idag fick jag en inblick i vad andra i gruppen gör. Någon arbetade hårt även under filmen - häftigt!

Idag har jag samlat! Lägger just i denna stund upp en struktur för genomförandet av min förändring i det offentliga rummet.

En kommentar från filmen Style Wars fastnade under dagens frukoststund:

"Rocking the city put your name on a train"

söndagsutflykt

2008-09-14T07:35:00.000-07:00

Ingen idé att jaga idéerna!

Feber och sängläge gjorde att jag missade ett operabesök och säkert ett massa kul i "skolan". Försöker komma ikapp lite med helgjobb, men i ärlighetens namn så händer det inte mycket, jag läser, rekogniserar och tänker. Har upptäckt att om det överhuvudtaget kommer några idéer

så kommer dom precis när jag ska gå och lägga mig.

Förändra i det offentliga rummet - det går inte att tänka ut något i förväg. Jag måste låta processen ha sin gång, jag måste få uppleva och tänka och det här är j-kt frustrerande. Tänk om det inte kommer något...

Den offentliga platsen heter Johanneberg.

En timma på fredag förmiddag med min grupp var trevlig och givande men något dimmig. Febern ville inte ge med sig så alltså... tillbaka till brottsplasten. Här i periferin ligger näckrosdammen och här får ögat och själen landa en stund innan känna-in mig-rundan börjar.

Så stilla o så vackert. Var ska jag börja? Vad vill jag? Tror att någonstans måste jag börja hos mig själv. Vad vill jag få ur mig? Att förmedla, påverka, eller att få omgivningen att reagera kommer kanske sen...

Tog en kort runda på loppis i lördags för att eventuellt kläcka någon genial idé. Det kom ingenting, men jag kom hem med ännu fler böcker, precis som om jag behövde det.

workshop med anna karlsson

2008-09-10T10:29:00.000-07:00

Ta plats i det offentliga rummet!

Förändra - hur långt vill jag gå/kan jag gå?

Vart går gränsen mellan att förändra och att förstöra?

Vi fick lite träning i att våga, i att använda varandra och i att inta en scen. Efter workshop med Anna är det fortfarande mest frågor...

Det är träning som behövs för att våga förändra. Får se vart det leder mig imorgon när vi intar Johanneberg.

Adesso tutto e vouto...

söndag kväll

2008-09-07T09:20:00.000-07:00

Ett virrvarv av tankar far runt i huvudet. Från att ha koll till att inte ha det. Till dagar av att leda till att nu bli ledd mot något annat. Det är omtumlande, spännande och inte minst lustfyllt.

Har varit på bröllop i helgen och fotat 1600 bilder. Dom lockar inte just nu, men skissboken gör det. Känner motstånd (är lite irriterad) mot den, men kan ändå inte låta den vara ifred.

5 september

2008-09-05T04:25:00.000-07:00

Tränar mig i att blogga så jag blir proffs på det här, ha ha

bang bang bang

2008-09-05T02:55:00.000-07:00

Oj här går det undan. Nu e jag inne och bloggar!