tisdag 9 februari 2010

Life without HDK

Yesterday I met some of the old foxes downtown. We had a great lunch and God how I miss all of you. When walking on Kungsgatan another friend showed up, Julia. So here we were four of us from the same class. What a nice reunion. We shared some nice memories and had a good laugh. We decided to come and visit HDK in a couple of months and have a nice "fika" with all of you including students and teachers. Now let me share my present days as an art teacher with you. The six graders are working together on a very big piece of art, the seven graders are fully concentrated on putting together a presentation of today's designers, moviemakers and artist, using new technic by showing their power points and you tube short cuts on the big screen. My eight graders are discussing and exploring the world of making picture analyzis. They are doing a very good work and being creative. In this project we're also going to visit the art museum. I would have liked to bring them HDK as well, but they're so many!

A couple of weeks has past since examination day, and, my last day at HDK. It's empty and I grieve. It was all a very nice experience which gave me a lot of engergy. Now expectations and demands are steeling my attention. It's the school world. Reality. Great teenagers, but, too much hard work. Give, give, give. My only connection with this wounderful place is this blogg, which probably will disappear in a short time of period. Here I keep reading my friends' bloggs just to get a little touch with what's going on here. It's great so see that you're so many. Good luck with your projects and enjoy and stay positive when you're there,because it's not going to last forever.

lördag 9 januari 2010

AN INNER CHANGE




End of vacation! Yesterday evening I returned to Sweden after spending two weeks in the U.S. Difference in 41 degrees C and losing 9 hours made me sick when I woke up this morning with a bit of fever and a dripping nose. While making complaints I have to add that it was a really tuff trip getting there tree days later than planned and being without my luggage for 9 days, which ment no camera, no medication, no Christmasgifts, no dresses and no underwear! It might seem to be an "industry-country-connecting-problem", but for me it was like being lost. Still I had this HDK project in my mind. I bought a new camera and I borrowed a videocamera. I'm not done! Does it matter? I don't think so, even if it would be better if it was the opposite, mentally.

Snowstorms have been following me during my trip but also sun. I've been taken pictures and I've started to make a short movie. I have two shootings so far and my plan is to add two more and then some music. It took me quite a lot of time to film and edit, but it was fun and I want to continue and learn more using this form of visual art.


In this final project at HDK I'm working with myself. The essay and the practical work are dealing with parts of me. It's all about changing. We do that all the time, change, but for me it's more obvious now when taking a brake from my ordinary everyday work as a teacher. By being a student and given time to work with art I have time to feel and reflect on myself. Something is happening inside me filling my thoughts and my feelings. It is some sort of change. How on earth can one visualize that? Maybe the main thing isn't WHAT I decide to present, but THAT I do and WHY. In trying to find a way of expressing a change I choose a, for me, new way of working with the process. I simply left the project for weeks to see what would happen. Maybe this was an attempt to, as Bruce Mau suggests, "go deep" or to allow myself to "drift", trying to explore new sides of myself. First I thought nothing happened accept getting worried. But after reflecting I found out that change was taking so much time from me both in conversations with friends and family but also in my mind. A change is a process. It can take many forms and appear in thousands of ways. Many people have written about the creative process. I studied some of them, but took help from and got inspired by Claes Janssen who's written "The four rooms of change" which I've mentioned earlier in my blog. He is deviding change into 4 parts describing them as rooms. I'm using the headlines of these four, each one of them representing one stage in a change-process. It starts with the word contentment. Then comes denial followed by confusion (disorder) and renewal (inspiration). After going through these four stages the process starts all over again.

If I had been given time to continue my art studies at the teacher programme, I would have concentrated on something completely different. After spending 8 days in L.A I am upset! People with dreams come to this city of angels. Very few succeed and many many people live here in poverty. I have never seen so many homeless people in my whole life. There were raggamuffins lying in every second corner sleeping on the streets (and I was complaining about the loss of some personal items). This is what I would bring to light in my next project. Sometimes you need to switch enviroment to see clearly or to be able to see at all.

What do I bring back to the school world after these three semesters of education? Many things of course, but above all using art as a language, where young people are given the possibility to express themselves in issues that concerns them. Debate, protest, provoce, discuss and working with feelings, indivually and in collective processes. Secondly, our subject must cooperate with other subjects in school, because this form of language comes naturally for young people. They are using pictures, computers and music in so many ways in there everyday lives and we are waisting capacities and possibilities by not using this visual language in a broader range. Also, today I'm more aware of all the different ways that you can use art. By given the opportunity to use my own body as art, using the public room, exploring and experimenting together with others and by using new media (photo and film) I have changed!

fredag 18 december 2009

being in change


Vår handledare lät oss ta del av en helt underbar bok. Jag har läst den en gång, men det få bli fler. Den heter på svenska: Ändligt och oändligt spel och är skriven av James P Carse. Den beskriver vårt existentiella liv och handlande, där vi beskrivs utifrån finita respektive infinita spelare. I det infinita spelet tillåts vi leka och vara öppna för överraskningar och vi spelar inte för att vinna utan att för att låta spelet fortgå. "Arbetet är inte den infinita spelarens sätt att fördriva tiden, utan att skapa möjligheter...Infinita spelare kan inte säga hur långt de kommit i sitt arbete eller i sin kärlek eller i sin dispyt, bara att mycket ännu är ofullbordat. Det som intresserar dem är inte när spelet tar slut, bara vad det leder till." Hm... jag är nog mer infinit spelare nu än vad jag var tidigare! I mitt liv upptas mycket av mina tankar på de förändringar jag varit med om och hur de påverkar mitt inre jag och mitt vara. Det tog ordentlig tid att landa och att låta processen ha sin gång. I början av veckan vaknade jag mitt i en dröm och ett ord skrek i mig - förändring. Japp, det ska min gestaltning handla om. I den gestaltningen ingår att söka och pröva mig fram. Om det blir en produkt vet jag inte. Jag kan inte stressa fram en gestaltning i en process som jag har låtit gå andra vägar, än den jag är van vid. Alla skapande processer måste få ta tid och den här får jag nog låta ta väldigt MYCKET tid!
Vad händer i oss när vi förändras? Förändringens fyra rum är en teori av docent C Janssen. Den ser förändring som en rörelse mellan fyra psykologiska rum där huvudorden är nöjdhet, förnekande, förvirring och konflikt. Den här rörelsen upprepar sig varje gång det sker en förändring (måste vara många gånger det!). Jag tycker att teorin låter spännande och känner just nu på den och läser också om den. Kan den vara en ingång till min gestaltning om förändring? Experimentet med att inte göra någonting och låta mitt undermedvetna få leda mig fram till en a-ha upplevelse var inte så lyckat. Den skapade en oerhörd stress inombords. Säkert för att processen var tvungen att brottas med andra saker i mitt liv, som privatkatta och lärarkatta och dom har också mycket att stå i just nu. Det var en kreativ blockering. Vilken nyttig erfarenhet att bära med mig till skolans värld där våra elever har stora krav på sig i att prestera. Sitter just nu och avslutar den skriftliga delen i det här projektet och har jag tur så hinner jag kanske med afterwork med kollegorna. Kamera och videokamera får följa med på min utlandsresa och vem vet vad som kan fånga mitt intresse till en eventuell gestaltning.
God jul o gott nytt år allihop!

Må vi gestalta väl!

Summary in English
Very late in this project I found my keyword in this creative workout/shape (gestaltning). The word just popped up in a dream. It really was a surprise. I had nearly given up on this final work. Using another method in my creative process was a good experience that I most definately will bring to the school-world. These creative processes need a lot of time and it must be pretty common to get into a creative block, like I did. Now I will concentrate on the word CHANGE. To me it means inner and outer changes during a period of time as a student at HDK. There is a researcher named Janssen who's got this theory about a four-step movement in our psycological space that I find interesting. It might help me in the last part of this project or it might not. If I fail in presenting something at the examination I have become reconciled with this thought. Now I'm going to the States on a holiday. The camera will join me and if I'm lucky I might find something to my "gestaltning".


I wish you all a Merry Christmas and a Happy New Year.

And, good luck with your works.

fredag 11 december 2009

noll leverans

En stund med Bob Dylans "Things have changed" och några trevande penseldrag på min collagemålning. Så kan en fredag kväll också se ut! Måleriet känns mest desperat. Jag är inte där. http://www.youtube.com/watch?v=B5T1mOXWNiY

Vad är det som vill ut? Varför kommer jag inte igång?
Skrivandet är i full gång. Det är så många ord så det kommer bli ett himla jobb att sortera. Texten kommer med all sannolikhet att handla om min egen skapande process och vad dessa insikter och förändringar för med sig. Just nu är det för mycket som rör sig i mitt huvud och jag har svårt att landa i en ny gestaltning. Precis just nu i denna skrivande stund ser ekvationen ut så här: måleri + hårdrock = frustration ut. Jag vet att gestaltningen blir något när den få komma utifrån hela mig, men det finns för f-n ingen tid till att invänta det nu. Jag ska åka på utlandssemester, sätta slutbetyg i en massa klasser och lämna in en rapport som från början skulle vara en essä.


Jag vill inte låta ett resultat låsa mina tankar inte heller ett på förhand bestämt projekt eller en på förhand bestämd teknik. Det känns helt enkelt inte äkta! Idag har jag prövat webbkameran, men engagemanget var inte där. Jag studerar Geoff Pettys kreativa faser och försöker lägga in min egna i något slags mönster efter dessa. Jag borde vara i destillireringsfasen där jag plockar ut det bästa från tankar som kommit fram. Petty talar om en creative block och listar upp vad som kan orsaka en sådan. Fel fas vid fel tidpunkt är ett svar. Jag smakar på det och inser att det stämmer på mig.

lördag 5 december 2009

drift...

"Allow yourself to wander aimlessly. Explore adjacencies. Lack judgement. Postpone critisism."

Bruce Maus citat passar bra in på det jag skulle tillåta mig att göra i det här sista och avslutande gestaltningsprojektet. Det handlar om att släppa kontrollen och att våga pröva en annan och för mig ny metod. Bruce Mau är en kanadensisk designer och grundare till Institut utan gränser. I hans, som han säger ofullbordade manifest finns en massa bra tankar som handlar om hur vi närmar oss varje nytt projekt. Första gången de dök upp var när Tarja gav oss ett papper med dessa under första terminen. Du hittar manisfestet på hans hemsida www.brucemaudesign.com

Vad jag gör nu?
Jag binder samman, knyter ihop, separerar och förbereder mig för att gå vidare. Då är det för mig självklart att se tillbaka och känna efter på vilket sätt tre terminers studier påverkat mig. Mitt jag förändras och att gå tillbaka till det som varit går inte. Mina jag är som en sandwich som måste delas. Man lyfter loss det översta lagret och där mellan skivorna finns det jag ska gå vidare med.
Hur det känns?
Det känns ångestladdat och stressande! Ja, man skulle kunna använda ordet kris. Den här gången har valet av metod satt mig ur spel och det är förvirrande. Att tiden rinner iväg gör också att rädslan för att misslyckas infinner sig. Tänk om det här faktiskt blir ett projekt som handlar om jag ska erfara ett misslyckande och dessutom redovisa det som en gestaltning! Ugh...


Jag bara måste ta med även det här citatet från Mau:
"Process is more important than outcome.
When the outcome drives the process, we will only ever go to where we've already been. If process drives oucome we may not know where we're going, but we will know we want to be there."
Separation! Som att slita bort en kroppsdel och försöka fungera. Med lite distans så kommer separationen vara ett minne och jag tagit ett steg framåt mot något annat, mot något nytt.

fredag 27 november 2009

exploring a new side of me

Vågar jag ge mig ut i det okända? Vågar jag bryta mitt jag, som är så fast i normer, regler och vanor som format mig? Det är det jag just nu undersöker... på caféer! Att inte vara påkopplad och att låta mitt undermedvetna komma upp till ytan, att inte vara den som alltid ska vara så himla intensiv och prestera fullt ut hela tiden. Jag är säker på att vi alla har sidor i oss som vi inte tillåter oss att upptäcka. Kan jag bryta mina mönster? Min handledare uppmanar mig att "go out of my comfort zones". Jag gillar det uttrycket. Den här veckan har jag inte arbetat med mitt projekt för jag har fikat och fikat. Mina kollegor skrattar gott åt mig och säger att jag verkligen fått en utmaning. Jo, jag har undervisat i bild också. Ganska snart kommer jag att arbeta med min gestaltning. Det är både befriande och stressande att just nu försöka att inte göra någonting...

"Att erövra kunskaper och insikter" genom konstens metod. Det är det vi gör. Genom de praktisk-estetiska ämnena ger vi våra elever fler verktyg att också göra det. Jag läser "Om konstarter och matematik i lärandet" (KIL) igen. Första gången var den bra och nu är den ännu bättre. Den talar till mig och bekräftar insikter jag fått under den här studieperioden. "En lärare som brinner behöver inte bli utbränd" (sid105 i KIL). Vidén skriver att inte bara elever utan även vi lärare borde få utrymme att förverkliga oss själva och se vår inre kunskap. Jag tror att det är precis vad som har hänt mig. Jag brinner mer nu och det finns mer energi i bildlokalen. Vi har visuell kommunikation och jag känner mig starkare än någonsin. Det känns bra att kunna sätta ord på hur och varför och ge eleverna mer.

Jag gör en resa tillbaka i tiden när jag bläddrar i min gränsbok. Här hittar jag spår som följt med mig hela vägen och kanske kan någon av dessa ge svaret på vad min gestaltning ska handla om/berätta.

Short summary

I'm exploring a different side of myself by trying to do nothing!! Well, I'm sitting at cafés (this is getting expensive). It's hard not to connect and to force myself to work. I am educating and here I'm making a lot of didactic reflections. I can put words on things today. I have the theory and the experience which I received here at the university and for that I'm grateful. When I look in my "border-book" from last fall I can see traces that follow me and I might pick one of them for my project/creation.

fredag 20 november 2009

en bro mot något

Nu startar en ny kreativ process. Det gör det hela tiden, om och om igen. Det är mellan två sådana som ångest infinner sig. Det är ett vacuum där det känns som om jag inte befinner mig någonstans. Vågar jag låta det ta tid? Alltså invänta känslan och frågan som jag ska besvara. Tänk om jag kunde förhålla mig till min kommande gestaltning som Gerard Richter säger i boken Art Today (B Taylor): "I do not have a programme, a style, a course to follow. I like things that are indeterminate and boundless, and I like persistent uncertainty." (p. 70)
Tomorrow (2005) Fiona Tan
Nu, i "start-uppen", försöker jag att hämta inspiration, kunskap och till och med knycka idéer genom att läsa litteratur och besöka utställningar. Jag ställer också frågor till mig själv. Verktyg som våra kära lärare/handledare är så bra på att ge oss. Vad vill jag säga? Vad vill jag diskutera? KOMMUNIKATION. Vad vill jag att betraktaren ska få för känsla? Eller som Katti sa: Vad vill jag ska drabba betraktaren? Frågeorden vad, varför och hur får knuffa igång mig. Det är bra att vi fått träning i att dela in våra gestaltningar i faser. Om någon idag skulle fråga mig vad jag ska göra så blir svaret: Nää, men du vet, jag befinner mig bara i samlarfasen ännu, så... Det är sant jag befinner mig här och i den ingår att läsa boken som jag nämnde. Jag tror att jag läser den för att först och främst hitta en form eller ett språk som jag vill arbeta med. Det är egentligen sekundärt för mig då innehållet (budskap, inre känsla, debatt eller varför inte allt i en kittel?) är viktigast.


Softcity av Pushwagner
Det är fredag kväll och just nu känner jag mig kreativ när jag skriver. Det kan bero på att jag intar en väldig god dryck samtidigt som jag försöker tänka på mitt kommande gestaltningsprojekt. Allt det jag nu ges möjlighet att pröva på HDK för jag med mig i mitt yrke som bildlärare. Det blir verkligen en mix då jag idag exempelvis suttit i möte med styrgruppen för KIL (kunskap i lärandet). Här arbetar vi med frågor som rör bedömning och betyg och försöker att ligga steget före för att kunna handleda och skapa en god utveckling kring de här frågorna ute på våra skolor. I vårt projekt ska vi ha med en pedagogisk del som belyser eller kopplar vårt projekt till lärande i skolan. Jag tänker inte på det just nu. Jag har fullt upp med att fundera på vad, hur och varför!



Jag har varit runt på konstbiennalen med temat What a wounderful world och samlat intryck. Och det ger som A-L i vår grupp så riktigt säger avtryck. Det som fastnade var Softcity på stadsbibliotektet. Dels framföranden i form att tecknad serie, men också frågor om hur vi lever våra liv. Fiona Tan visade video på stadsmuseet och det berörde mig. Hon filmade närbilder på tonåringar i förorten. För henne är det den enskilda människan som är det viktigaste. Jag satt där och tog in och ja, jag reagerade. Utanförskap. När befinner jag mig i innanförskap respektive utanförskap? Mitt no-place handlade bland annat om sociala relationer och om att vara på väg. Kanske blir det en ingång.

Jo, jag studerar broar igen och läser om vad de symboliskt står för. Skissar också på lite idéer om att riva broar, om att bygga roterande broar eller som jag nog gärna vill, teckna en serie om någon som försöker bygga broar. Nu ska jag sluta tänka för ikväll. Jag bär med mig min kära kursare C: råd: Tänk inte så mycket Katta! Och också min käre handledares råd: Fika och filosofera!