att gestalta en inre konflikt

Jag ger betraktaren en upplevelse, men av vad? I "Skolan och den radikala estetiken" (M.Persson, J. Thavenius, 2003) skriver författarna att konstens metod hela tiden är att fråga: "Hur ska verkligheten beskrivas?" När jag nu fick chansen att gestalta ett så här stort och mångbottnat ämne som konflikt kan man tycka att jag borde gått längre. Jag kunde närmat mig stora frågor som vi berört under det här året på HDK. Jag talar om begrepp och områden som makt, genus, olikheter, vår alltmer komplexa värld eller varför inte all den osäkerhet vi omges av i aktuella samhällsfrågor. Jag kunde varit kritisk, ifrågasättande eller lyft fram tabubelagda områden. Jag var förmodligen inte mogen för det. Jag valde det som vi nog alla måste börja med: nämligen mig själv. Att uttrycka sig genom konsten kräver träning. Det blir en nyttig erfarenhet att bära med mig i min lärarroll. Nu när jag tränat mig i att gestalta i ett formspråk, som inte är helt självklart för mig trots min slöjdbakgrund, upptäcker jag nya sätt att använda bild och form på. Det finns så många olika sätt för våra elever i skolan att uttrycka sig på, men mest av allt fokuserar jag på ämnets fantastiska möjligheter att sätta frågor under debatt, att låta eleverna ta plats i det offentliga rummet, att interagera med andra ämnen och att ge eleven möjligheter att kommunicera på många olika sätt. I konstarter i lärandet (KIL) har man undersökt hur estetiska/gränsöverskridande arbetssätt påverkar elevers lärande. Här skriver Lars Lindström att: " Vare sig undervisning sker med eller genom konsten är syftet att åstadkomma ett större djup i lärandet." I KIL hänvisas också till lärarutbildningskommittén som också dom lägger tonvikten vid konstens metod som de önskar intergrera i skolans vardagliga arbete. De skriver att: "Denna metod kännetecknas, enligt betänkandet, av ett skapande som drivs framåt av våra egna frågor och där svaren inte är givna." Genom att jag själv får pröva och gå igenom en process där mina och gruppens frågor driver mig framåt i mitt sökande, får jag med mig en erfarenhet av ett öppet arbetssätt där det faktiskt inte finns några givna svar. I ett ämne som konflikt kan man ju närma sig området från en massa olika ingångar varav den estetiska är en.

Min gestaltning: två jättescheman bildar ett rum o där inne finns ett andra jag: plastpåsen som med sin energi försöker att ta sig ut.

Om jag ska skapa vill jag gärna befinna mig så nära ämnet som möjligt. De måste vara ett ämne som berör mig och som ofta dyker upp i huvudet. Det har min inre konflikt gjort och självklart påverkar den mig i min vardag. Genom den här gestaltningen har jag synliggjort en del av mitt inre, öppnat mig så att säga. Konflikten i mig är inte borta för det, men den känns inte lika starkt nu som för låt säga sex, sju veckor sedan. Den har bearbetats genom social interaktion och genom att jag tvingat den att vara synlig många många timmar per dag. Själva processen som befunnit sig i en relation till de andra i gruppen och alla de olika faser jag befunnit mig i har nog gjort att jag kommit en bit på väg inte bara i utbildningen utan även inne i mig själv. Grupp-processen är det som givit mig mest. Vi har delat med oss till varandra. Relationer har stärkts. Mina kursares verk är lite mina också (det känns så) för att jag engagerat mig i deras processer.

Vad ville jag åtstadkomma med min konfliktgestalting och hur nära tanken/idéen kom jag?
Vid en återblick i bloggen och min dagbok konstaterar jag att jag följt min linje. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag nu framför mig har ett verk som självklart kan tolkas på flera sätt, men det är jag. Det är ett verk där jag skalat av och skalat av för att hitta kärnan i det jag vill beskriva och där jag först i slutet av processen börjar skönja hur min gestaltning kommer att bli. Det är konflikten mellan att ha kontroll och att våga tappa kontrollen. Det är tidsbundenheten och den inrutade verkligheten mot frihet och att vara på väg mot något nytt. Kanske att våga släppa taget och pröva något annat, för att se om den där plastpåsen, som är en del av mitt jag, lyfter eller helt enkelt bara blir mer medveten om dess möjligheter. Jag har nämnt det tidigare och det passar bra att upprepa det här: Innehållet är det viktiga inte om min gestaltning är vacker att se på eller tilltalar andra. Jag blir stärk i den tron när jag läst Hannulas "Allt eller inget". Han skriver: "Det finns inga skäl för att på förhand göra avgränsningar, som antingen inkluderar eller exkluderar något visst intrument för det konstnärliga uttrycket. Den hållningen utgår från antagandet att samtidskonsten utvecklas i en riktning där det viktiga är innehållet, inte formen."

Baglady

Om jag fått uttrycka mig och fokusera på innehållet, framför en estestisk produkt eller att behärska olika konstnärliga tekniker, så har jag fått redskapen för att även låta mina elever träna sig och utveckla sig i ämnet bild på en bredare plattform än den som vi talar om som den traditionella bildundervisningen. Hannula ställer i sin bok frågan: "Vad eftersträvar vi med konst?" Återigen de grundläggande frågeorden: vem, vad och hur. Vad är konstens roll och vem bestämmer det? Jag har bevakat media som aldrig förr för att få svar på de här frågorna. "De otaliga förändringarna på det samhälleliga makroplanet har resulterat i att vilken verksamhet eller vilket fält vi än försöker uppfatta och gestalta, så handlar det inte längre om en enda begränsad och klart begriplig entitet, utan om någonting pluralt och diffust, okontrollerbart." (Allt eller inget) Medvetenheten eller kanske snarare ett uppvaknande för jag med mig i min lärarroll. En del av mina vänner säger till mig att de inte riktigt förstår det jag gör, men vill lära och få nya perspektiv. De intar ett sunt förhållningssätt - det räcker långt. Det sköna är känslan av att vi nu gestaltat i just en vidare bemärkelse där vi fått pröva att förnya våra uttryck och några har fått tänka om helt. Det är en frihet där jag som student ges möjlighet att ställa mina nya insikter i relation till mig själv och min omgivning. Det är frihet i själva varandet, där vi tillåts ifrågasätta, växa och utmana oss själva. Det känns helt rätt för mig och därför blir det heller inte något konstigt eller jobbigt att vara en inspiratör för mina elever i skolan. Dessvärre krockar den här friheten många gånger med den verklighet som råder i skolans värld.

Startpunkten var konflikt. Var hamnade jag? Jag hamnade till slut i en inre konflikt som gestaltas i en utställning/redovisning efter att ha snirklat sig fram och försökt att ta sig in på olika sidospår. Grupphandledningarna har hjälpt mig att navigera rätt. Den här gestaltningen handlar om mig. Har jag åstadkommit det jag ville? Ja, jag tror det. Genom att visa upp konflikten i mig så visar jag också upp ett jag. Jag är dock hemskt nyfiken på att få fler bilder/frågor/tankar om min gestaltning från betraktaren. Vad läser han/hon in i det jag gestaltat?

learning by doing

Jag är mitt uppe i processen. Jag är fylld av lust att vara här på HDK. Det blir ytterligare en lång dag av görande. Vi är några stycken som fyller på vår engergi med ett besök på Valands vårutställning. Vi skyndar oss tillbaka till skulptursalen som just nu är fylld av skapande. Det är bara att gneta på, men mitt uppe i görandet infinner sig tvivlet, baaaa... Det är stor skillnad på att bubbla ur sig idéer och bygga små modeller mot att nu stå här med något stort vitt framför näsan. Efter en lång dag av slipning och målning transporterar jag mina jättescheman ner till aulan. HJÄLP, vad har jag gjort? Ska dom vara här inne? Dom syns ju inte mot den där vita väggen och vad små dom ser ut, dom är inte! Efter en lång men underbar torsdag i härliga kursares sällskap känner jag nu att kroppen värker och orker tryter. Nyfikenheten driver mig till att fortsätta görandet även om tanken tvivlar. Imorgon ska jag se om min vita påse kan flyga. Foton ska monteras. Ska dom vara med? Det vet jag inte förrän jag prövat.

veckans eftertänk

Jag har cyklat runt till olika firmor för att hitta det ultimata materialet. Faktum är att jag försöker smita undan MFD-skivorna vi har på HDK. De är tunga, otympliga att jobba med och när jag inte har dom framför mig så undrar jag varför jag gör det så jobbigt för mig. Det är samtidigt, låter lite konstigt, ett roligt sökande. Vad är det då jag håller på med? I mitt inre har det växt fram en bild av hur jag kan gestalta en inre konflikt i mig som handlar om det inrutade och tidsbundna i livet där mycket av det finns i mitt arbete (arbetsplatsen) och det där andra som söker något friare och som vill något mer. Den inre konflikten mellan det man befinner sig i och det man tror att man vill vara i. Jag har två vägar att gå i den verklighet som jag ska berätta. Fotografier i massor på en plastpåse som ryckigt söker sig fram. En slags energi som vill ut. Den andra vägen som kan komma att gå ihop med den jag beskrivit är väggar, stora jättescheman som stänger in mig. Andrummet blir rasterna som visas som hål i schemat. Här kan jag se ut, se nytt och betraktaren kan se in. Kommunikationen uppstår i de här rasthålen. Kanske ska det inne i det här rummet finnas just en flygande plastpåse.


"Man måste vara modig för att våga göra något nytt." Så här sa en av mina kursare på min pedagogista utbildning när de redovisade nya arbetssätt. Är jag modig eller är jag bara omständig? Jag har känt mig för lite, i olika tekniker, men fastnar i byggeri och fotograferande, så det är säkert mitt formspråk just nu. I uppslagsböcker läser jag att kreativitet innebär att lösa problem och att det är frigörelse från etablerade perspektiv. Gott - då är jag alltså kreativ, men betydelsen kan ju även ha andra meningar, som mitt sätt att se på mig själv och omvärlden. Hittills måste jag erkänna att jag nog mest fokuserat på min inre dialog och om att berätta något om mig. Det är nu även dax att formulera vad jag vill att betraktaren ska få för en känsla eller som K sa i vår grupphandledning: "Vad vill du ska drabba betraktaren?" Det skulle kunna vara en öppen fråga om vi gör vad vi verkligen vill med våra korta liv. Om jag inte befunnit mig i det här sammanhanget, i den här kontexten, skulle kanske inte min inre konflikt varit lika stark. Här har den lyfts fram, synliggjorts, diskuterats och nu görs den! Det här är en slags motpol som tvingar mig att tänka nytt, att se på mig själv och omgivningen med nya glasögon.

Den inre dialogen är viktig, men minst lika viktigt är det med de diskussioner som förs i den här kontexten. Hannula lyfter i sin bok "Allt eller inget" fram begreppet diskurs. Här talar han om växelverkan där man ger och tar inom en viss avgränsad tid och en viss avgränsad plats. Och det är här substansen i min gestaltning nu tar form. "Deltagandet i en diskurs utgår självklart från behovet av att kommunicera. Genom försök och misstag blir det alltmer fokuserat och avgränsat." Han sätter ord på det som sker hos oss nu, att vi långsiktigt fördjupar oss i ämnet och möts och brottas med de problem som uppstår. Jag som subjekt hade inte varit någon och inte mitt projekt heller om jag inte fått spegla mig i gruppens. Här har vi delat med oss och färgat av oss och det har definitivt lyft mig framåt.

Att arbeta med konflikttemat i en getaltning är en konflikt i sig, men framförallt tycker jag att den leder mig framåt, mot förändring, faktiskt. Var någonstans befinner jag mig i processen? Avbockat är: förvirringsstadiet, samlapåmig-stadiet, misslyckande-stadiet (kanske) och den här veckan har jag satt ner fötterna. Jag skulle har velat vara klar med komma-fram-till-stadiet, men en vecka med hårt görande väntar. Efter att ha läst delar ur Hannulas bok (läsning flera gånger krävdes) vill jag nu ha en styck sådan. Får spara några braiga citat från honom till nästa blogg. Om någon frågar VARFÖR om mitt uttryckssätt så säger jag som i hans text VARFÖR INTE?

Finns det något rätt görande?

Sökandet efter balansen

"En människa lånar inte ut sina vingar till någon annan."

-Måste du ta i så o göra så stort?

-Ja, för det e den bilden jag har i huvudet.

konflikt i görandet/ görande i konflikt

Jag var påkopplad även när jag var i Polen!! Jag fotade skyltar och en hel hög kollegor engagerade sig i min konflikt. Nyfikenheten smittade av sig och vips så gick vi loss och tolkade skyltar både dagtid och nattetid. Om det var kul? Jätte!! På väg till vårt studiebesök dök den här skylten upp och jag hann knäppa den här bilden. Kan bli en konflikt på vägen.

På hemresan var jag mer redo och för den här lustiga vägskylten. Restultet kan ses här.

I dagboken ventilerar jag mina tankar med mig själv och en del av dem finns här. Det är tankar och formuleringar som leder mig både in och ut ur gestaltningstemat. Ja, så är det och just nu håller påsen-projektet på att flyga iväg. Just nu och idag har jag känslan av att den inte är så nära min gestaltning av inre konflikt. Om jag har kommit närmre målet? Nää, ibland är jag nära och ibland långt ifrån. Jag måste sätta ner foten den här veckan! Tidsbundenhet - kontrollbehov - släppa kontrollen - få ut mig själv, det är det jag ska fokusera på. Den här inre konflikten visar sig i mina olika jag, den spralliga, den grubblande, den arga, den knäppa o s v.

blått eller mycket rött?

Just nu rensar jag i tankar och formuleringar. Det är den berömda löken som skalas av. Faktum är att jag nått lite framgång när det handlar om att släppa kontrollbehovet i det här projektet. Några av mina vänner undrade häromdagen vad jag gör på HDK och om de kan få se. Då berättade jag om mitt tema och 3-4 idéer som jag har och då såg dom väldigt frågande ut. "Jaha, det låter intressant." Om det påverkar mig? Nej, inte alls. Jag blir bara ännu mer säker över att de och alla andra som tar del i min gestaltning måste få tycka och känna vad de vill, för det kan jag ju faktiskt inte påverka och ska inte heller för den delen. Det jag vill är att berätta något eller kanske förmedla något. Jag försöker i mitt görande att komma så nära ämnet jag kan. Det kommer med all säkerhet att förstås på många olika sätt av betraktaren och det är det som är det underbara med konst. Jag har lekt med färg på glas, men det var definitivt inte jag - inte nu i alla fall.

konfliktgestaltning

Det är kväll nu och mycket kvar att göra innan jag får blunda. Jag har precis tittat på Kobra på TV. Jag tycker om generösa människor, sådana som delar med sig. Det har våra lärare gjort när de visat sina konstnärsskap och släppt in oss. Jag gillar också Kattis resonemang om enkla material som alla kan använda. Det är så många bra ord som fastnat och som berättar om bilden/konsten som språk:

Betraktas och bli betraktad

Beroende, följa med

Stå i relation, möten

Låna av varandra

Kommunicera med gemensamma uttrycksformer

Idag har jag varit som en fiskmås - på jakt bildligt talat. Jag har jagat en plastpåse. Trädgårdsarbetarna som betraktade mig ute i blåsten såg ut som om de tyckte att jag hade en skruv lös. Det har man nog om man jagar en påse i den här blåsten. När man smyger omkring med sin kamera så är man lite suspekt. I programmet Kobra berättade en tecknare från Mellanöstern om vilken skillnad det är när han skapar animerade dokumentärer med pennan ute bland folk gentemot när han använder kameran. Hur tecknandet öppnar upp för kommunikation. Jag har ryckt in och arbetat en del som lärare nu för att det krisar lite på jobbet och direkt så tappar jag något. Vet inte vilket ord jag söker, men jag känner mig lite tom inuti och lite stressad. Det blir svårare att vara påkopplad i mitt HDK-liv, vilket verkligen behövs för det är slitsamt att vara skapande. Det är görandet, men framförallt är det tänkandet. Konflikttemat och gestaltningen finns där hela tiden. Imorgon ska jag försöka ta en paus från dom. Jag ska åka till Polen på personalvårdsresa. Ett skolbesök o någon rundtur blir det. Jag ser fram emot att sitta nere i hamnen med en kall o mycket god dryck o suga in alla intryck. Det får bli mer blogg i helgen.

Med kameran mot mig själv

Jag håller med N i vår grupp om att vi snuddar vid och även berör varandras teman. Det är inget konstigt alls. Jag är helt övertygad om att vi alla medvetet eller undermedvetet påverkas av varandras processer. Vi delar ju trots allt med oss till varandra i detta virrvarv av diskussioner. Man kan likna dom vid sokratiska samtal där jag och förhoppningsvis de i min grupp får något. Vi får fler versioner och tankar om temat konflikt med oss. Dessa kollektiva läroproceser tillsammans med görandet (Kattis artikel) kommer att utmynna i något. Återstår att se vad. Nu är det alltså inte bara mina egna idéer som agiterar i huvudet utan även de andras i gruppen och de projekt som de gör. Vart kommer det här att sluta? Det jag vet är att min bild av MIN ingång i temat inte är den enda rätta. Det finns nog inga rätt och fel, faktiskt. Jag bara berikas med fler varianter som leder mig till ytterligare frågor som jag annars inte kommit på själv... tack. Om jag skulle hitta något fel så skulle det möjligtvis vara de krav jag ställer på mig själv. De bromsar processen. Det kräver en massa energi att vara delaktig i andras processer, men ger minst lika mycket tillbaka. Just när jag lämnar HDK efter en sådan här dag är jag tom, men redan på cykelfärden hem börjar jag fylla på och jag vet att den där balansen som jag är så beroende av kommer tillbaka. Jag tittade på Kobra i veckan som handlade om självporträtt. Programmet visade sju konstnärer som under långa perioder filmat och fotat av sig själva. De intervjuades om sina verk. Konstnären Herman Nitsch säger i reportaget att han i sin konst vill visa det ursprungligt undermedvetna - människans inre. Vi har förträngd energi som genom konsten blir till medvetande för andra. Så, skullle jag vilja förmedla min gestaltning! Samlarkatta har fått ett citat till: " Verktyget man använder för att beskriva sig själv är en spegel som vänds mot betraktaren." (Agnes Varda) Tips: kolla in Kobra nu på tisdag i vecka 19 för då handlar det om serier och animationer.

Var står jag nu? Kameran vilar sig. Prövar att filma korta sekvenser med rörelser och saker som flyger. Vill måla - kan inte måla - men SKA måla! Det här med inre konflikt gjorde att jag försökte att fokusera på en liten del av mig själv och då hamnade jag i ämnet frihet kontra tidsbundenhet. Det ledde mig vidare till 'tappa kontrollen'. Det ämnet håller på att leda mig vidare till tomhet och luft. Jag har lekt med bildserien om den blå påsen och väljer att bara visa en av bilderna här.

Tydligen fler som inte tycker om att tidsbinda sig!

IDENTITET - HITTA MITT JAG - FÖRÄNDRING - HITTA ÄNNU MER AV MITT JAG - SERIEN, MINA TVÅ JAG - INRE KONFLIKT - OM ATT SLÄPPA KONTROLLEN - KÄNSLAN AV ATT LYFTA ELLER KÄNSLAN AV TOMHET - PÅ VÄG MOT VAD?

Någonstans i mitt inre känns det som jag gör en resa. Det ena temat i utbildningen för mig vidare in i nästa och de binds samman i det jag gör. Hur kan det bli så? Det kanske inte är så. Precis som mina elever vill ha bekräftelse av mig om de är på rätt väg i sina arbeten, så känner jag att jag också behöver det. Känner mig osäker på mina idéer. Det märker jag för att jag pendlar mellan ingångar i den inre konflikten och vilken uttryckform jag ska arbeta i. Jag har definitivt inte satt ner foten ännu!

Filmen "Trion från Belleville" var helt i min smak. En satir som var både makaber och komisk. Jag älskar när en film ligger så där på gränsen. Jag ville skratta ännu högre än jag gjorde, men bet mig lite i tungan, både för djupet i filmen men lika mycket för att de runt omkring mig inte var lika roade. Jag imponerades av sättet som handlingen lades fram på liksom åt tekniken med all mimik och alla uttryck. För mig var det här en typisk fransk film (Den kunde varit italiensk med för den delen). Inte bara för att allt det som anses vara så franskt för fransmännen fanns med utan för att den berättades med en fransk själ. En FET frihetsgudinna, klockrent!

Min andra verklighet består i att vara ute på stan med mina elever och studera broar inför ett projekt. Med på utflykten fanns också kameran o en varm vårsol!