veckans eftertänk

Jag har cyklat runt till olika firmor för att hitta det ultimata materialet. Faktum är att jag försöker smita undan MFD-skivorna vi har på HDK. De är tunga, otympliga att jobba med och när jag inte har dom framför mig så undrar jag varför jag gör det så jobbigt för mig. Det är samtidigt, låter lite konstigt, ett roligt sökande. Vad är det då jag håller på med? I mitt inre har det växt fram en bild av hur jag kan gestalta en inre konflikt i mig som handlar om det inrutade och tidsbundna i livet där mycket av det finns i mitt arbete (arbetsplatsen) och det där andra som söker något friare och som vill något mer. Den inre konflikten mellan det man befinner sig i och det man tror att man vill vara i. Jag har två vägar att gå i den verklighet som jag ska berätta. Fotografier i massor på en plastpåse som ryckigt söker sig fram. En slags energi som vill ut. Den andra vägen som kan komma att gå ihop med den jag beskrivit är väggar, stora jättescheman som stänger in mig. Andrummet blir rasterna som visas som hål i schemat. Här kan jag se ut, se nytt och betraktaren kan se in. Kommunikationen uppstår i de här rasthålen. Kanske ska det inne i det här rummet finnas just en flygande plastpåse.


"Man måste vara modig för att våga göra något nytt." Så här sa en av mina kursare på min pedagogista utbildning när de redovisade nya arbetssätt. Är jag modig eller är jag bara omständig? Jag har känt mig för lite, i olika tekniker, men fastnar i byggeri och fotograferande, så det är säkert mitt formspråk just nu. I uppslagsböcker läser jag att kreativitet innebär att lösa problem och att det är frigörelse från etablerade perspektiv. Gott - då är jag alltså kreativ, men betydelsen kan ju även ha andra meningar, som mitt sätt att se på mig själv och omvärlden. Hittills måste jag erkänna att jag nog mest fokuserat på min inre dialog och om att berätta något om mig. Det är nu även dax att formulera vad jag vill att betraktaren ska få för en känsla eller som K sa i vår grupphandledning: "Vad vill du ska drabba betraktaren?" Det skulle kunna vara en öppen fråga om vi gör vad vi verkligen vill med våra korta liv. Om jag inte befunnit mig i det här sammanhanget, i den här kontexten, skulle kanske inte min inre konflikt varit lika stark. Här har den lyfts fram, synliggjorts, diskuterats och nu görs den! Det här är en slags motpol som tvingar mig att tänka nytt, att se på mig själv och omgivningen med nya glasögon.

Den inre dialogen är viktig, men minst lika viktigt är det med de diskussioner som förs i den här kontexten. Hannula lyfter i sin bok "Allt eller inget" fram begreppet diskurs. Här talar han om växelverkan där man ger och tar inom en viss avgränsad tid och en viss avgränsad plats. Och det är här substansen i min gestaltning nu tar form. "Deltagandet i en diskurs utgår självklart från behovet av att kommunicera. Genom försök och misstag blir det alltmer fokuserat och avgränsat." Han sätter ord på det som sker hos oss nu, att vi långsiktigt fördjupar oss i ämnet och möts och brottas med de problem som uppstår. Jag som subjekt hade inte varit någon och inte mitt projekt heller om jag inte fått spegla mig i gruppens. Här har vi delat med oss och färgat av oss och det har definitivt lyft mig framåt.

Att arbeta med konflikttemat i en getaltning är en konflikt i sig, men framförallt tycker jag att den leder mig framåt, mot förändring, faktiskt. Var någonstans befinner jag mig i processen? Avbockat är: förvirringsstadiet, samlapåmig-stadiet, misslyckande-stadiet (kanske) och den här veckan har jag satt ner fötterna. Jag skulle har velat vara klar med komma-fram-till-stadiet, men en vecka med hårt görande väntar. Efter att ha läst delar ur Hannulas bok (läsning flera gånger krävdes) vill jag nu ha en styck sådan. Får spara några braiga citat från honom till nästa blogg. Om någon frågar VARFÖR om mitt uttryckssätt så säger jag som i hans text VARFÖR INTE?

Finns det något rätt görande?

Sökandet efter balansen

"En människa lånar inte ut sina vingar till någon annan."

-Måste du ta i så o göra så stort?

-Ja, för det e den bilden jag har i huvudet.