workshop

Det händer nå't här inne i aulan. Tejp, kartonger och stela leder överallt. Vi synliggör en del av oss själva o så binds vi ihop med varandra så det blir vi. Mest trött efter en dag bland byggskräp. Gymmet får vänta till imorgon. Ska se om jag hittar nå't onyttigt i skafferiet. Gonatt...

Stark eller bara förvirrad?

Vi tar plats

jag - du - vi

LBD 110 förändrar i rummet. Vilken skön dag vi haft. Jag får en stund till reflektion över min identitet. Just i det här ögonblicket funderar jag på hur sjutton jag ska få med allt skräpmaterial till skolan imorgon? Bygga smått - bygga stort? Hmm...

bilder som fastnar

Tur att jag hade hunnit svälja mackorna annars hade de fastnat i halsen! Morgonens film Koyaanisquatsi (kanske blev heltokigt) biter sig fast i hela kroppen. En kuslig framtidsvision som alla människor på vår planet bör se. På engelska blir uttrycken så mycket mer: "Are we inviting disaster?" eller "Life out of balance". Tusentals bilder sköljer över mig till stilla och vacker musik. Ibland i ett otroligt tempo som får vårt beteende att se ännu sjukare ut. Det blir i mäktigaste laget. Många bilder har stannat kvar. De blir säkert några varianter i skissboken. Frågan man måste ställa sig är: Vad håller vi på med? I filmen var vi människor inget annat än robotar med tomma blickar. Vi rusade fram i ruskig fart och vi såg precis ut som fastfoodmaten som spottades ut ur maskinerna. Nä, nu får jag rycka upp mig. Ser fram emot workshop imorgon!
De två sammansatta bilderna är från N.Y i vintras.

change

Att ta plats i det offentliga rummet är ingen självklarhet. Att förändra i det är än mindre självklart. Nu med en gnutta "vana" är det fullständigt självklart! Jag ska ta plats och jag ska vara med och förändra. Det är min rättighet.
Tid och plats för min debut av installation i det offentliga rummet var en tidig onsdagmorgon i parken vid Callanderska. Slumpen eller ska jag säga pilen valde platsen åt mig. Så här i efterhand när jag reflekterar över min skapelse så kan jag inse att tidpunkten säkert påverkat förbipasserandens reaktion.
Jag reagerade på debatten i media under veckan om personrån och allt våld i samband med dessa. Skulle jag kunna väcka tankar kring det här i mitt projekt? Min närmaste granne på 82 år råkade illa ut i samband med just ett väskrån. Jag har varit arg och känt mig maktlös över den incidenten.
Jag tillverkade en förbudsskylt i photoshop. Sju små handväskor hittade jag på Myrorna. I dessa lade jag små lappar med olika frågeställningar. På någon skrev jag: Hade du tänkt gå till polisen med den här? Förbudsskylten placerade jag i ingången till parken från den stora gatan och väskorna placerades i gångarna i parken. Alla långt ifrån varandra. En väska lade jag framför ingången till sjukhuset. Jag hann inte fota den för en kvinna plockade snabbt upp den och lade den ovanpå en tunna.

Mycket folk passerade i parken denna morgon. Alla var de på väg någonstans. Alla såg, för det gick inte att missa en väska som ligger i vägen där du går. Såå många valde att vända bort huvudet precis då de passerade väskorna och några, sådär var tionde person plockade upp dem utan att titta i dem! Väskorna placerades snyggt och prydligt på en parkbänk eller hängdes upp på en gren. Jag skyndande mig att lägga tillbaka dem i gångarna för att upprepa denna procedur ett antal gånger under denna 90 minutersperiod då jag vistades där. Det måste sett komiskt ut och jag hade svårt att hålla mig för skratt.

När väljer du och jag att engagera oss?
(...Om jag inte ser väskan så behöver jag inte ta ställning och inte engagera mig. Förresten så har jag faktiskt bråttom till jobbet. Det är inte det att jag inte är en god och ärlig människa, men kan inte just nu. Någon annan är säkert nyfiken och tar hand om den.)
Valet ligger hos var och en individ och jag som konstnär kan inte tvinga någon annan att inte titta bort, inte fysiskt iallafall. Nästa gång kommer jag försöka ta ut svängarna mer och fundera på hur jag kan få omgivningen att ta del mer, få igång en händelse. Nu var det för all del inte helt händelselöst men ändå ganska diskret och subtilt. Precis efteråt när jag cyklade hem kände jag mig tom. Det var över och passé. Trodde att jag skulle ta ut svängarna mer. Vet att mitt förhållningssätt inför ett nästa projekt av det här slaget är att jag in persona skall synas och att jag ska ruska om mer i rummet.

Jag har tagit plats och det känns riktigt bra! Jag har satt spår. Mentalt har jag reagerat mot något och jag har fysktiskt visat detta, men som sagt var, lite tomt kändes det efteråt.
Lusten och engagemanget vaknade till liv igen när vi alla skulle redovisa våra gestaltningsprojekt för varandra.
Det ger så mycket energi och inspiration att få ta del av gruppens skapande, att vi gör det här tillsammans och alla utifrån sina förutsättningar. Bredden, variationen och olikheterna tillför. En helskön dag och vilket gäng! Tack allihop.

Nyfikenheten drog mig tillbaka till min installation 36 timmar senare. Fem väskor har fått nya ägare och skylten satt kvar!
Hur såg processen ut?
Inspiration genom film och workshop - rekognisera platsen och diskutera i lilla gruppen - tänka, tänka, tänka o känna - tvivel - sökande och idérundor - vilande i processen (någon frågar mig vad jag gör när jag ligger i soffan. Jag svarar att jag arbetar, för det gör jag ju!) - idéerna börjar dyka upp - sortera och pröva i tanken - skissa, leka - bolla allt med gruppen - praktiskt arbete - genomförande - observation - dagbok och reflektion.

Hur kan jag sätta in det här i min undervisning med mina elever?
Hela det här projektet bygger jag på till uppgiften vi fick om Kentridge konstnärsskap. Redan då tänkte jag att det här var givet att arbeta med. Bryta gränser är viktigt för att åstadkomma förändring och väcka tankar både hos sig själv och sin omgivning, men hos eleverna kan det här med gränser se annorlunda ut mot hur jag som vuxen ser på det. Vi skulle med all säkerhet ha en diskussion/dialog om begreppen kränkning, gränser och privat respektive offentligt. De skulle få ta del av det här projektet jag gjort nu, men först efter att de fått diskutera tillsammans över frågor och innehåll som estetik och samhällsfrågor och själva spåna på idéer. Faran finns att de låser sig i sina tankar om de får färdiga koncept. Genom det här projektet har jag samlat på mig många idéer och nya tankar om hur jag kan arbeta med samtidskonst och använda staden som arena.

Har jag förändrats?
Ja, det har jag!
Platsen då, har den förändrats?
Ja, hos var och en som väljer att se.

Förändring på g

Det där med att gå på loppis i lördags var inte så dumt ändå. Det plingade till ett dygn senare. Bilden av förändring har klarnat. Inser att miljön Johanneberg just nu och inför detta projekt inte ger så mycket inspiration. Bilderna kommer istället från mig själv och vad jag reagerar på. Flera idéer har poppat upp som t ex att reagera mot att allt fler av vår stads öppna ytor försvinnar. Såg vilka kul förbudsksyltar det skulle kunna bli med lyftkranar på. Idag fick jag en inblick i vad andra i gruppen gör. Någon arbetade hårt även under filmen - häftigt!

Idag har jag samlat! Lägger just i denna stund upp en struktur för genomförandet av min förändring i det offentliga rummet.

En kommentar från filmen Style Wars fastnade under dagens frukoststund:

"Rocking the city put your name on a train"

söndagsutflykt

Ingen idé att jaga idéerna!

Feber och sängläge gjorde att jag missade ett operabesök och säkert ett massa kul i "skolan". Försöker komma ikapp lite med helgjobb, men i ärlighetens namn så händer det inte mycket, jag läser, rekogniserar och tänker. Har upptäckt att om det överhuvudtaget kommer några idéer

så kommer dom precis när jag ska gå och lägga mig.

Förändra i det offentliga rummet - det går inte att tänka ut något i förväg. Jag måste låta processen ha sin gång, jag måste få uppleva och tänka och det här är j-kt frustrerande. Tänk om det inte kommer något...

Den offentliga platsen heter Johanneberg.

En timma på fredag förmiddag med min grupp var trevlig och givande men något dimmig. Febern ville inte ge med sig så alltså... tillbaka till brottsplasten. Här i periferin ligger näckrosdammen och här får ögat och själen landa en stund innan känna-in mig-rundan börjar.

Så stilla o så vackert. Var ska jag börja? Vad vill jag? Tror att någonstans måste jag börja hos mig själv. Vad vill jag få ur mig? Att förmedla, påverka, eller att få omgivningen att reagera kommer kanske sen...

Tog en kort runda på loppis i lördags för att eventuellt kläcka någon genial idé. Det kom ingenting, men jag kom hem med ännu fler böcker, precis som om jag behövde det.

workshop med anna karlsson

Ta plats i det offentliga rummet!

Förändra - hur långt vill jag gå/kan jag gå?

Vart går gränsen mellan att förändra och att förstöra?

Vi fick lite träning i att våga, i att använda varandra och i att inta en scen. Efter workshop med Anna är det fortfarande mest frågor...

Det är träning som behövs för att våga förändra. Får se vart det leder mig imorgon när vi intar Johanneberg.

Adesso tutto e vouto...