Tid och plats för min debut av installation i det offentliga rummet var en tidig onsdagmorgon i parken vid Callanderska. Slumpen eller ska jag säga pilen valde platsen åt mig. Så här i efterhand när jag reflekterar över min skapelse så kan jag inse att tidpunkten säkert påverkat förbipasserandens reaktion.
Jag reagerade på debatten i media under veckan om personrån och allt våld i samband med dessa. Skulle jag kunna väcka tankar kring det här i mitt projekt? Min närmaste granne på 82 år råkade illa ut i samband med just ett väskrån. Jag har varit arg och känt mig maktlös över den incidenten.
Jag tillverkade en förbudsskylt i photoshop. Sju små handväskor hittade jag på Myrorna. I dessa lade jag små lappar med olika frågeställningar. På någon skrev jag: Hade du tänkt gå till polisen med den här? Förbudsskylten placerade jag i ingången till parken från den stora gatan och väskorna placerades i gångarna i parken. Alla långt ifrån varandra. En väska lade jag framför ingången till sjukhuset. Jag hann inte fota den för en kvinna plockade snabbt upp den och lade den ovanpå en tunna.
Mycket folk passerade i parken denna morgon. Alla var de på väg någonstans. Alla såg, för det gick inte att missa en väska som ligger i vägen där du går. Såå många valde att vända bort huvudet precis då de passerade väskorna och några, sådär var tionde person plockade upp dem utan att titta i dem! Väskorna placerades snyggt och prydligt på en parkbänk eller hängdes upp på en gren. Jag skyndande mig att lägga tillbaka dem i gångarna för att upprepa denna procedur ett antal gånger under denna 90 minutersperiod då jag vistades där. Det måste sett komiskt ut och jag hade svårt att hålla mig för skratt.
När väljer du och jag att engagera oss?
(...Om jag inte ser väskan så behöver jag inte ta ställning och inte engagera mig. Förresten så har jag faktiskt bråttom till jobbet. Det är inte det att jag inte är en god och ärlig människa, men kan inte just nu. Någon annan är säkert nyfiken och tar hand om den.)
Valet ligger hos var och en individ och jag som konstnär kan inte tvinga någon annan att inte titta bort, inte fysiskt iallafall. Nästa gång kommer jag försöka ta ut svängarna mer och fundera på hur jag kan få omgivningen att ta del mer, få igång en händelse. Nu var det för all del inte helt händelselöst men ändå ganska diskret och subtilt. Precis efteråt när jag cyklade hem kände jag mig tom. Det var över och passé. Trodde att jag skulle ta ut svängarna mer. Vet att mitt förhållningssätt inför ett nästa projekt av det här slaget är att jag in persona skall synas och att jag ska ruska om mer i rummet.
Jag har tagit plats och det känns riktigt bra! Jag har satt spår. Mentalt har jag reagerat mot något och jag har fysktiskt visat detta, men som sagt var, lite tomt kändes det efteråt.
Lusten och engagemanget vaknade till liv igen när vi alla skulle redovisa våra gestaltningsprojekt för varandra.
Det ger så mycket energi och inspiration att få ta del av gruppens skapande, att vi gör det här tillsammans och alla utifrån sina förutsättningar. Bredden, variationen och olikheterna tillför. En helskön dag och vilket gäng! Tack allihop.
Nyfikenheten drog mig tillbaka till min installation 36 timmar senare. Fem väskor har fått nya ägare och skylten satt kvar!
Hur såg processen ut?
Inspiration genom film och workshop - rekognisera platsen och diskutera i lilla gruppen - tänka, tänka, tänka o känna - tvivel - sökande och idérundor - vilande i processen (någon frågar mig vad jag gör när jag ligger i soffan. Jag svarar att jag arbetar, för det gör jag ju!) - idéerna börjar dyka upp - sortera och pröva i tanken - skissa, leka - bolla allt med gruppen - praktiskt arbete - genomförande - observation - dagbok och reflektion.
Hur kan jag sätta in det här i min undervisning med mina elever?
Hela det här projektet bygger jag på till uppgiften vi fick om Kentridge konstnärsskap. Redan då tänkte jag att det här var givet att arbeta med. Bryta gränser är viktigt för att åstadkomma förändring och väcka tankar både hos sig själv och sin omgivning, men hos eleverna kan det här med gränser se annorlunda ut mot hur jag som vuxen ser på det. Vi skulle med all säkerhet ha en diskussion/dialog om begreppen kränkning, gränser och privat respektive offentligt. De skulle få ta del av det här projektet jag gjort nu, men först efter att de fått diskutera tillsammans över frågor och innehåll som estetik och samhällsfrågor och själva spåna på idéer. Faran finns att de låser sig i sina tankar om de får färdiga koncept. Genom det här projektet har jag samlat på mig många idéer och nya tankar om hur jag kan arbeta med samtidskonst och använda staden som arena.
Har jag förändrats?
Ja, det har jag!
Platsen då, har den förändrats?
Ja, hos var och en som väljer att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar