att gestalta en inre konflikt

Jag ger betraktaren en upplevelse, men av vad? I "Skolan och den radikala estetiken" (M.Persson, J. Thavenius, 2003) skriver författarna att konstens metod hela tiden är att fråga: "Hur ska verkligheten beskrivas?" När jag nu fick chansen att gestalta ett så här stort och mångbottnat ämne som konflikt kan man tycka att jag borde gått längre. Jag kunde närmat mig stora frågor som vi berört under det här året på HDK. Jag talar om begrepp och områden som makt, genus, olikheter, vår alltmer komplexa värld eller varför inte all den osäkerhet vi omges av i aktuella samhällsfrågor. Jag kunde varit kritisk, ifrågasättande eller lyft fram tabubelagda områden. Jag var förmodligen inte mogen för det. Jag valde det som vi nog alla måste börja med: nämligen mig själv. Att uttrycka sig genom konsten kräver träning. Det blir en nyttig erfarenhet att bära med mig i min lärarroll. Nu när jag tränat mig i att gestalta i ett formspråk, som inte är helt självklart för mig trots min slöjdbakgrund, upptäcker jag nya sätt att använda bild och form på. Det finns så många olika sätt för våra elever i skolan att uttrycka sig på, men mest av allt fokuserar jag på ämnets fantastiska möjligheter att sätta frågor under debatt, att låta eleverna ta plats i det offentliga rummet, att interagera med andra ämnen och att ge eleven möjligheter att kommunicera på många olika sätt. I konstarter i lärandet (KIL) har man undersökt hur estetiska/gränsöverskridande arbetssätt påverkar elevers lärande. Här skriver Lars Lindström att: " Vare sig undervisning sker med eller genom konsten är syftet att åstadkomma ett större djup i lärandet." I KIL hänvisas också till lärarutbildningskommittén som också dom lägger tonvikten vid konstens metod som de önskar intergrera i skolans vardagliga arbete. De skriver att: "Denna metod kännetecknas, enligt betänkandet, av ett skapande som drivs framåt av våra egna frågor och där svaren inte är givna." Genom att jag själv får pröva och gå igenom en process där mina och gruppens frågor driver mig framåt i mitt sökande, får jag med mig en erfarenhet av ett öppet arbetssätt där det faktiskt inte finns några givna svar. I ett ämne som konflikt kan man ju närma sig området från en massa olika ingångar varav den estetiska är en.

Min gestaltning: två jättescheman bildar ett rum o där inne finns ett andra jag: plastpåsen som med sin energi försöker att ta sig ut.

Om jag ska skapa vill jag gärna befinna mig så nära ämnet som möjligt. De måste vara ett ämne som berör mig och som ofta dyker upp i huvudet. Det har min inre konflikt gjort och självklart påverkar den mig i min vardag. Genom den här gestaltningen har jag synliggjort en del av mitt inre, öppnat mig så att säga. Konflikten i mig är inte borta för det, men den känns inte lika starkt nu som för låt säga sex, sju veckor sedan. Den har bearbetats genom social interaktion och genom att jag tvingat den att vara synlig många många timmar per dag. Själva processen som befunnit sig i en relation till de andra i gruppen och alla de olika faser jag befunnit mig i har nog gjort att jag kommit en bit på väg inte bara i utbildningen utan även inne i mig själv. Grupp-processen är det som givit mig mest. Vi har delat med oss till varandra. Relationer har stärkts. Mina kursares verk är lite mina också (det känns så) för att jag engagerat mig i deras processer.

Vad ville jag åtstadkomma med min konfliktgestalting och hur nära tanken/idéen kom jag?
Vid en återblick i bloggen och min dagbok konstaterar jag att jag följt min linje. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag nu framför mig har ett verk som självklart kan tolkas på flera sätt, men det är jag. Det är ett verk där jag skalat av och skalat av för att hitta kärnan i det jag vill beskriva och där jag först i slutet av processen börjar skönja hur min gestaltning kommer att bli. Det är konflikten mellan att ha kontroll och att våga tappa kontrollen. Det är tidsbundenheten och den inrutade verkligheten mot frihet och att vara på väg mot något nytt. Kanske att våga släppa taget och pröva något annat, för att se om den där plastpåsen, som är en del av mitt jag, lyfter eller helt enkelt bara blir mer medveten om dess möjligheter. Jag har nämnt det tidigare och det passar bra att upprepa det här: Innehållet är det viktiga inte om min gestaltning är vacker att se på eller tilltalar andra. Jag blir stärk i den tron när jag läst Hannulas "Allt eller inget". Han skriver: "Det finns inga skäl för att på förhand göra avgränsningar, som antingen inkluderar eller exkluderar något visst intrument för det konstnärliga uttrycket. Den hållningen utgår från antagandet att samtidskonsten utvecklas i en riktning där det viktiga är innehållet, inte formen."

Baglady

Om jag fått uttrycka mig och fokusera på innehållet, framför en estestisk produkt eller att behärska olika konstnärliga tekniker, så har jag fått redskapen för att även låta mina elever träna sig och utveckla sig i ämnet bild på en bredare plattform än den som vi talar om som den traditionella bildundervisningen. Hannula ställer i sin bok frågan: "Vad eftersträvar vi med konst?" Återigen de grundläggande frågeorden: vem, vad och hur. Vad är konstens roll och vem bestämmer det? Jag har bevakat media som aldrig förr för att få svar på de här frågorna. "De otaliga förändringarna på det samhälleliga makroplanet har resulterat i att vilken verksamhet eller vilket fält vi än försöker uppfatta och gestalta, så handlar det inte längre om en enda begränsad och klart begriplig entitet, utan om någonting pluralt och diffust, okontrollerbart." (Allt eller inget) Medvetenheten eller kanske snarare ett uppvaknande för jag med mig i min lärarroll. En del av mina vänner säger till mig att de inte riktigt förstår det jag gör, men vill lära och få nya perspektiv. De intar ett sunt förhållningssätt - det räcker långt. Det sköna är känslan av att vi nu gestaltat i just en vidare bemärkelse där vi fått pröva att förnya våra uttryck och några har fått tänka om helt. Det är en frihet där jag som student ges möjlighet att ställa mina nya insikter i relation till mig själv och min omgivning. Det är frihet i själva varandet, där vi tillåts ifrågasätta, växa och utmana oss själva. Det känns helt rätt för mig och därför blir det heller inte något konstigt eller jobbigt att vara en inspiratör för mina elever i skolan. Dessvärre krockar den här friheten många gånger med den verklighet som råder i skolans värld.

Startpunkten var konflikt. Var hamnade jag? Jag hamnade till slut i en inre konflikt som gestaltas i en utställning/redovisning efter att ha snirklat sig fram och försökt att ta sig in på olika sidospår. Grupphandledningarna har hjälpt mig att navigera rätt. Den här gestaltningen handlar om mig. Har jag åstadkommit det jag ville? Ja, jag tror det. Genom att visa upp konflikten i mig så visar jag också upp ett jag. Jag är dock hemskt nyfiken på att få fler bilder/frågor/tankar om min gestaltning från betraktaren. Vad läser han/hon in i det jag gestaltat?