fredag 6 november 2009

(no) space + X = Y

Min reflektion kring Public Spaces' Class-room handlar dels om en ny kontext av mitt no-space, men också om ett möjligt läranderum. Jag har brutit ner projektet genom återkommande studiebesök på min övergivna plats och sökt efter en möjlig förändring. Det har skett genom bland annat identifiering, känna in platsen och analysera det jag tar in med mina sinnen. Givetvis har all aktivitet (husockupanter, snickare, vakter och grävskopor) i mitt övergivna no-place påverkat processen.
Förändringen skedde på två plan och växte långsamt fram under det att jag tillät mig att låta processen ta tid. Alltid frustrerande att veta om det kommer ut något i slutet av ett sådant här projekt. Jag har tagit in den gamla övergivna platsen Almedahs textilfabrik i mig, i mina tankar och i mitt lärande. Det skedde först efter att jag markerat den. Det var först när jag avgränsat en del av området som jag kunde fokusera på dess möjligheter. Fantasin fick hjälp av mitt undermedvetna då vatten som term eller symbol följt mig på resans gång. Det var också vattnet som fick leda mig framåt i projektet, alltså ett fysiskt research-arbete liksom ett mentalt.

Det gemensamma lärandet som uppstår i en grupp är viktigt då i alla fall jag emellanåt fastnar. Att inte tänka så mycket utan låta allt i mig bara komma ut var en sådant råd som förde mig framåt. Min identitet och platsen hittar varandra och utifrån det ska jag våga förändra och se möjligheter! Jag bar med mig min fysiska plats in i den digitala världen och här fanns möjligheter att göra om en befintlig plats i tanken, att visualisera mitt projekt digitalt. Det blir inte bara en praktiskt lösning utan en där kreativiteten inte styrs av några gränser. Det är för mig ett lärande. Jag kan se flera möjligheter här. I mitt lärande berörs frågor som förändring, att vara med och påverka det offentliga rummet och att våga skapa 'ogränser' inom gränser. Att klassrummets väggar är för små, pratar Bo Dahlman, professor i IT vid Göteborgs universitet, om på en föreläsning (jobbrelaterat). Lärandet ser annorlunda ut idag och datorn öppnar upp för en större värld.
Formeln i rubriken kan ses på två sätt, dels den här: En övergiven plats i det offentliga rummet + digital värld = nya vägar till lärande och dels den i min slutkommentar. För mig är det en anpassning till den "verkliga" världen, eller som Dahlman säger: "Vi är inte en oas av det förgångna." Vi är med och påverkar! Eleven kan i ett sådant här projekt förverkliga drömmar, fantisera förändringar bortom all logik eller sätta ämnen under debatt och jag som lärare kan återigen ställa frågan: Vad är konst?


Att göra om till sitt eget: Reclaim, remaking, återanvändning.
Postproduktion, är ett nytt begrepp som myntades i början på 2000-talet. Här intar konstnären rollen som återanvändare och redigerare (man använder sig av det föremål som redan finns på arenan). Svensk konst nu av Allgård och af Malmborg väcker min nyfikenhet och inspirerar. Här finns bl a konstnärsgruppen Uglycute som i sin konstverksamhet genomsyras av tanken om en demokratisk idé om att vem som helst ska kunna ta makten över sin miljö, en slags instant design.

Eftersom jag valde Almedals gamla nedlagda textilfabriksområde så måste jag ju dragits dit av något i mitt inre. Platsen har präglat mig och kanske omedvetet styrt mig till det handlingar och förändringar som jag nu genomfört. Mitt remaking i mitt no-space har plockat upp en del av områdets identitet och därifrån har jag gjort om det.

Inspiration hämtade jag från nätet där Mattias bland annat tipsade om sajter. Här är några: http://www.future-systems.com/, http://www.plataformaarchitectura.cl/ och http://www.urbancracking.(ted.com/)
På nätet finns en hel värld med spännande arkitektursajter, men jag inspirerades också av film på
http://www.youtube.com/ om att gå på vatten.

I samma stund som mitt no-place blev tillgängligt i sin fysiska form så blev mitt undermedvetna sökande tydliggjort och fört upp till ytan. Det handlar om att jag leds fram (vatten är bara symbolen för det) mot någon form av förändring som jag just nu inte kan se. Jag måste ta mig fram i det sökandet för att se vad som möter mig på andra sidan, som då också blir en öppning mot något nytt. Skapelsen är en illusion av att vara på en annan plats. Den ska ge en känsla av att föra mig vidare, framåt. Från det avskilda till att öppna upp! Motsatsbegrepp passade bra att arbeta med. Andra sådana var avskilt - socialt, gammalt - nytt och synligt - osynligt.


Slutekvationen: Del av Almedahls textilfabrik (+ bro + öppning) + vatten = tillgänglig plats, något nytt i den fysiska miljön och samtidigt något i mitt undermedvetna som för mig fram mot något nytt, utveckling kanske? Connecting possibilities.

Tre lager (vatten, ogräs-land och hus) blev ett. I det lagret tillåts vi flyta fram mot något nytt.

I en annan verklighet som inte är min pågår en annan process!

2 kommentarer:

Bibbi sa...

Hej C. du har lyckats fantastiskt bra med ditt projekt.En så enastående förändring av en gammal fabrik. Underbar modell...vackert brev och ditt professionella presentation ...vad kan man önska sig mer? Du har inspirerat mig oerhört mycket...dina elever är lyckligt lottade som har dig som bildlärare.
Kram Bibbi

Fredrik Jonsson sa...

Det går inte och säg annat än att ditt projekt är fullbordat och så bra. Det är bara att lämna in till stadsarkitektkontoret för vidare utbyggnad. Kul att du inte bara har tagit upp platsen utan folket runt omkring som blev till en del av platsen nuvarande identitet. Du nämner frustationen över att det inte skall bli något i slutet. Visst är den jobbig? Jag känner själv att jag jobbar som bäst med kniven mot strupenpedagogiken. När det måste hända något. Håller med om att man kan använda nätet och bloggen genom hela processen. Gärna mer än vad vi gör idag. PS jag är int bitter! bara något trött på min plats :)