Life without HDK

Yesterday I met some of the old foxes downtown. We had a great lunch and God how I miss all of you. When walking on Kungsgatan another friend showed up, Julia. So here we were four of us from the same class. What a nice reunion. We shared some nice memories and had a good laugh. We decided to come and visit HDK in a couple of months and have a nice "fika" with all of you including students and teachers. Now let me share my present days as an art teacher with you. The six graders are working together on a very big piece of art, the seven graders are fully concentrated on putting together a presentation of today's designers, moviemakers and artist, using new technic by showing their power points and you tube short cuts on the big screen. My eight graders are discussing and exploring the world of making picture analyzis. They are doing a very good work and being creative. In this project we're also going to visit the art museum. I would have liked to bring them HDK as well, but they're so many!

A couple of weeks has past since examination day, and, my last day at HDK. It's empty and I grieve. It was all a very nice experience which gave me a lot of engergy. Now expectations and demands are steeling my attention. It's the school world. Reality. Great teenagers, but, too much hard work. Give, give, give. My only connection with this wounderful place is this blogg, which probably will disappear in a short time of period. Here I keep reading my friends' bloggs just to get a little touch with what's going on here. It's great so see that you're so many. Good luck with your projects and enjoy and stay positive when you're there,because it's not going to last forever.

AN INNER CHANGE

End of vacation! Yesterday evening I returned to Sweden after spending two weeks in the U.S. Difference in 41 degrees C and losing 9 hours made me sick when I woke up this morning with a bit of fever and a dripping nose. While making complaints I have to add that it was a really tuff trip getting there tree days later than planned and being without my luggage for 9 days, which ment no camera, no medication, no Christmasgifts, no dresses and no underwear! It might seem to be an "industry-country-connecting-problem", but for me it was like being lost. Still I had this HDK project in my mind. I bought a new camera and I borrowed a videocamera. I'm not done! Does it matter? I don't think so, even if it would be better if it was the opposite, mentally.

Snowstorms have been following me during my trip but also sun. I've been taken pictures and I've started to make a short movie. I have two shootings so far and my plan is to add two more and then some music. It took me quite a lot of time to film and edit, but it was fun and I want to continue and learn more using this form of visual art.

In this final project at HDK I'm working with myself. The essay and the practical work are dealing with parts of me. It's all about changing. We do that all the time, change, but for me it's more obvious now when taking a brake from my ordinary everyday work as a teacher. By being a student and given time to work with art I have time to feel and reflect on myself. Something is happening inside me filling my thoughts and my feelings. It is some sort of change. How on earth can one visualize that? Maybe the main thing isn't WHAT I decide to present, but THAT I do and WHY. In trying to find a way of expressing a change I choose a, for me, new way of working with the process. I simply left the project for weeks to see what would happen. Maybe this was an attempt to, as Bruce Mau suggests, "go deep" or to allow myself to "drift", trying to explore new sides of myself. First I thought nothing happened accept getting worried. But after reflecting I found out that change was taking so much time from me both in conversations with friends and family but also in my mind. A change is a process. It can take many forms and appear in thousands of ways. Many people have written about the creative process. I studied some of them, but took help from and got inspired by Claes Janssen who's written "The four rooms of change" which I've mentioned earlier in my blog. He is deviding change into 4 parts describing them as rooms. I'm using the headlines of these four, each one of them representing one stage in a change-process. It starts with the word contentment. Then comes denial followed by confusion (disorder) and renewal (inspiration). After going through these four stages the process starts all over again.

If I had been given time to continue my art studies at the teacher programme, I would have concentrated on something completely different. After spending 8 days in L.A I am upset! People with dreams come to this city of angels. Very few succeed and many many people live here in poverty. I have never seen so many homeless people in my whole life. There were raggamuffins lying in every second corner sleeping on the streets (and I was complaining about the loss of some personal items). This is what I would bring to light in my next project. Sometimes you need to switch enviroment to see clearly or to be able to see at all.

What do I bring back to the school world after these three semesters of education? Many things of course, but above all using art as a language, where young people are given the possibility to express themselves in issues that concerns them. Debate, protest, provoce, discuss and working with feelings, indivually and in collective processes. Secondly, our subject must cooperate with other subjects in school, because this form of language comes naturally for young people. They are using pictures, computers and music in so many ways in there everyday lives and we are waisting capacities and possibilities by not using this visual language in a broader range. Also, today I'm more aware of all the different ways that you can use art. By given the opportunity to use my own body as art, using the public room, exploring and experimenting together with others and by using new media (photo and film) I have changed!

being in change

Vår handledare lät oss ta del av en helt underbar bok. Jag har läst den en gång, men det få bli fler. Den heter på svenska: Ändligt och oändligt spel och är skriven av James P Carse. Den beskriver vårt existentiella liv och handlande, där vi beskrivs utifrån finita respektive infinita spelare. I det infinita spelet tillåts vi leka och vara öppna för överraskningar och vi spelar inte för att vinna utan att för att låta spelet fortgå. "Arbetet är inte den infinita spelarens sätt att fördriva tiden, utan att skapa möjligheter...Infinita spelare kan inte säga hur långt de kommit i sitt arbete eller i sin kärlek eller i sin dispyt, bara att mycket ännu är ofullbordat. Det som intresserar dem är inte när spelet tar slut, bara vad det leder till." Hm... jag är nog mer infinit spelare nu än vad jag var tidigare! I mitt liv upptas mycket av mina tankar på de förändringar jag varit med om och hur de påverkar mitt inre jag och mitt vara. Det tog ordentlig tid att landa och att låta processen ha sin gång. I början av veckan vaknade jag mitt i en dröm och ett ord skrek i mig - förändring. Japp, det ska min gestaltning handla om. I den gestaltningen ingår att söka och pröva mig fram. Om det blir en produkt vet jag inte. Jag kan inte stressa fram en gestaltning i en process som jag har låtit gå andra vägar, än den jag är van vid. Alla skapande processer måste få ta tid och den här får jag nog låta ta väldigt MYCKET tid!

Vad händer i oss när vi förändras? Förändringens fyra rum är en teori av docent C Janssen. Den ser förändring som en rörelse mellan fyra psykologiska rum där huvudorden är nöjdhet, förnekande, förvirring och konflikt. Den här rörelsen upprepar sig varje gång det sker en förändring (måste vara många gånger det!). Jag tycker att teorin låter spännande och känner just nu på den och läser också om den. Kan den vara en ingång till min gestaltning om förändring? Experimentet med att inte göra någonting och låta mitt undermedvetna få leda mig fram till en a-ha upplevelse var inte så lyckat. Den skapade en oerhörd stress inombords. Säkert för att processen var tvungen att brottas med andra saker i mitt liv, som privatkatta och lärarkatta och dom har också mycket att stå i just nu. Det var en kreativ blockering. Vilken nyttig erfarenhet att bära med mig till skolans värld där våra elever har stora krav på sig i att prestera. Sitter just nu och avslutar den skriftliga delen i det här projektet och har jag tur så hinner jag kanske med afterwork med kollegorna. Kamera och videokamera får följa med på min utlandsresa och vem vet vad som kan fånga mitt intresse till en eventuell gestaltning.
God jul o gott nytt år allihop!

Må vi gestalta väl!

Summary in English
Very late in this project I found my keyword in this creative workout/shape (gestaltning). The word just popped up in a dream. It really was a surprise. I had nearly given up on this final work. Using another method in my creative process was a good experience that I most definately will bring to the school-world. These creative processes need a lot of time and it must be pretty common to get into a creative block, like I did. Now I will concentrate on the word CHANGE. To me it means inner and outer changes during a period of time as a student at HDK. There is a researcher named Janssen who's got this theory about a four-step movement in our psycological space that I find interesting. It might help me in the last part of this project or it might not. If I fail in presenting something at the examination I have become reconciled with this thought. Now I'm going to the States on a holiday. The camera will join me and if I'm lucky I might find something to my "gestaltning".

I wish you all a Merry Christmas and a Happy New Year.

And, good luck with your works.

noll leverans

En stund med Bob Dylans "Things have changed" och några trevande penseldrag på min collagemålning. Så kan en fredag kväll också se ut! Måleriet känns mest desperat. Jag är inte där. http://www.youtube.com/watch?v=B5T1mOXWNiY

Vad är det som vill ut? Varför kommer jag inte igång?
Skrivandet är i full gång. Det är så många ord så det kommer bli ett himla jobb att sortera. Texten kommer med all sannolikhet att handla om min egen skapande process och vad dessa insikter och förändringar för med sig. Just nu är det för mycket som rör sig i mitt huvud och jag har svårt att landa i en ny gestaltning. Precis just nu i denna skrivande stund ser ekvationen ut så här: måleri + hårdrock = frustration ut. Jag vet att gestaltningen blir något när den få komma utifrån hela mig, men det finns för f-n ingen tid till att invänta det nu. Jag ska åka på utlandssemester, sätta slutbetyg i en massa klasser och lämna in en rapport som från början skulle vara en essä.


Jag vill inte låta ett resultat låsa mina tankar inte heller ett på förhand bestämt projekt eller en på förhand bestämd teknik. Det känns helt enkelt inte äkta! Idag har jag prövat webbkameran, men engagemanget var inte där. Jag studerar Geoff Pettys kreativa faser och försöker lägga in min egna i något slags mönster efter dessa. Jag borde vara i destillireringsfasen där jag plockar ut det bästa från tankar som kommit fram. Petty talar om en creative block och listar upp vad som kan orsaka en sådan. Fel fas vid fel tidpunkt är ett svar. Jag smakar på det och inser att det stämmer på mig.

drift...

"Allow yourself to wander aimlessly. Explore adjacencies. Lack judgement. Postpone critisism."

Bruce Maus citat passar bra in på det jag skulle tillåta mig att göra i det här sista och avslutande gestaltningsprojektet. Det handlar om att släppa kontrollen och att våga pröva en annan och för mig ny metod. Bruce Mau är en kanadensisk designer och grundare till Institut utan gränser. I hans, som han säger ofullbordade manifest finns en massa bra tankar som handlar om hur vi närmar oss varje nytt projekt. Första gången de dök upp var när Tarja gav oss ett papper med dessa under första terminen. Du hittar manisfestet på hans hemsida www.brucemaudesign.com

Vad jag gör nu?
Jag binder samman, knyter ihop, separerar och förbereder mig för att gå vidare. Då är det för mig självklart att se tillbaka och känna efter på vilket sätt tre terminers studier påverkat mig. Mitt jag förändras och att gå tillbaka till det som varit går inte. Mina jag är som en sandwich som måste delas. Man lyfter loss det översta lagret och där mellan skivorna finns det jag ska gå vidare med.
Hur det känns?
Det känns ångestladdat och stressande! Ja, man skulle kunna använda ordet kris. Den här gången har valet av metod satt mig ur spel och det är förvirrande. Att tiden rinner iväg gör också att rädslan för att misslyckas infinner sig. Tänk om det här faktiskt blir ett projekt som handlar om jag ska erfara ett misslyckande och dessutom redovisa det som en gestaltning! Ugh...

Jag bara måste ta med även det här citatet från Mau:

"Process is more important than outcome.

When the outcome drives the process, we will only ever go to where we've already been. If process drives oucome we may not know where we're going, but we will know we want to be there."

Separation! Som att slita bort en kroppsdel och försöka fungera. Med lite distans så kommer separationen vara ett minne och jag tagit ett steg framåt mot något annat, mot något nytt.

exploring a new side of me

Vågar jag ge mig ut i det okända? Vågar jag bryta mitt jag, som är så fast i normer, regler och vanor som format mig? Det är det jag just nu undersöker... på caféer! Att inte vara påkopplad och att låta mitt undermedvetna komma upp till ytan, att inte vara den som alltid ska vara så himla intensiv och prestera fullt ut hela tiden. Jag är säker på att vi alla har sidor i oss som vi inte tillåter oss att upptäcka. Kan jag bryta mina mönster? Min handledare uppmanar mig att "go out of my comfort zones". Jag gillar det uttrycket. Den här veckan har jag inte arbetat med mitt projekt för jag har fikat och fikat. Mina kollegor skrattar gott åt mig och säger att jag verkligen fått en utmaning. Jo, jag har undervisat i bild också. Ganska snart kommer jag att arbeta med min gestaltning. Det är både befriande och stressande att just nu försöka att inte göra någonting...

"Att erövra kunskaper och insikter" genom konstens metod. Det är det vi gör. Genom de praktisk-estetiska ämnena ger vi våra elever fler verktyg att också göra det. Jag läser "Om konstarter och matematik i lärandet" (KIL) igen. Första gången var den bra och nu är den ännu bättre. Den talar till mig och bekräftar insikter jag fått under den här studieperioden. "En lärare som brinner behöver inte bli utbränd" (sid105 i KIL). Vidén skriver att inte bara elever utan även vi lärare borde få utrymme att förverkliga oss själva och se vår inre kunskap. Jag tror att det är precis vad som har hänt mig. Jag brinner mer nu och det finns mer energi i bildlokalen. Vi har visuell kommunikation och jag känner mig starkare än någonsin. Det känns bra att kunna sätta ord på hur och varför och ge eleverna mer.

Jag gör en resa tillbaka i tiden när jag bläddrar i min gränsbok. Här hittar jag spår som följt med mig hela vägen och kanske kan någon av dessa ge svaret på vad min gestaltning ska handla om/berätta.

Short summary

I'm exploring a different side of myself by trying to do nothing!! Well, I'm sitting at cafés (this is getting expensive). It's hard not to connect and to force myself to work. I am educating and here I'm making a lot of didactic reflections. I can put words on things today. I have the theory and the experience which I received here at the university and for that I'm grateful. When I look in my "border-book" from last fall I can see traces that follow me and I might pick one of them for my project/creation.

en bro mot något

Nu startar en ny kreativ process. Det gör det hela tiden, om och om igen. Det är mellan två sådana som ångest infinner sig. Det är ett vacuum där det känns som om jag inte befinner mig någonstans. Vågar jag låta det ta tid? Alltså invänta känslan och frågan som jag ska besvara. Tänk om jag kunde förhålla mig till min kommande gestaltning som Gerard Richter säger i boken Art Today (B Taylor): "I do not have a programme, a style, a course to follow. I like things that are indeterminate and boundless, and I like persistent uncertainty." (p. 70)

Tomorrow (2005) Fiona Tan

Nu, i "start-uppen", försöker jag att hämta inspiration, kunskap och till och med knycka idéer genom att läsa litteratur och besöka utställningar. Jag ställer också frågor till mig själv. Verktyg som våra kära lärare/handledare är så bra på att ge oss. Vad vill jag säga? Vad vill jag diskutera? KOMMUNIKATION. Vad vill jag att betraktaren ska få för känsla? Eller som Katti sa: Vad vill jag ska drabba betraktaren? Frågeorden vad, varför och hur får knuffa igång mig. Det är bra att vi fått träning i att dela in våra gestaltningar i faser. Om någon idag skulle fråga mig vad jag ska göra så blir svaret: Nää, men du vet, jag befinner mig bara i samlarfasen ännu, så... Det är sant jag befinner mig här och i den ingår att läsa boken som jag nämnde. Jag tror att jag läser den för att först och främst hitta en form eller ett språk som jag vill arbeta med. Det är egentligen sekundärt för mig då innehållet (budskap, inre känsla, debatt eller varför inte allt i en kittel?) är viktigast.

Softcity av Pushwagner

Det är fredag kväll och just nu känner jag mig kreativ när jag skriver. Det kan bero på att jag intar en väldig god dryck samtidigt som jag försöker tänka på mitt kommande gestaltningsprojekt. Allt det jag nu ges möjlighet att pröva på HDK för jag med mig i mitt yrke som bildlärare. Det blir verkligen en mix då jag idag exempelvis suttit i möte med styrgruppen för KIL (kunskap i lärandet). Här arbetar vi med frågor som rör bedömning och betyg och försöker att ligga steget före för att kunna handleda och skapa en god utveckling kring de här frågorna ute på våra skolor. I vårt projekt ska vi ha med en pedagogisk del som belyser eller kopplar vårt projekt till lärande i skolan. Jag tänker inte på det just nu. Jag har fullt upp med att fundera på vad, hur och varför!



Jag har varit runt på konstbiennalen med temat What a wounderful world och samlat intryck. Och det ger som A-L i vår grupp så riktigt säger avtryck. Det som fastnade var Softcity på stadsbibliotektet. Dels framföranden i form att tecknad serie, men också frågor om hur vi lever våra liv. Fiona Tan visade video på stadsmuseet och det berörde mig. Hon filmade närbilder på tonåringar i förorten. För henne är det den enskilda människan som är det viktigaste. Jag satt där och tog in och ja, jag reagerade. Utanförskap. När befinner jag mig i innanförskap respektive utanförskap? Mitt no-place handlade bland annat om sociala relationer och om att vara på väg. Kanske blir det en ingång.

Jo, jag studerar broar igen och läser om vad de symboliskt står för. Skissar också på lite idéer om att riva broar, om att bygga roterande broar eller som jag nog gärna vill, teckna en serie om någon som försöker bygga broar. Nu ska jag sluta tänka för ikväll. Jag bär med mig min kära kursare C: råd: Tänk inte så mycket Katta! Och också min käre handledares råd: Fika och filosofera!

(no) space + X = Y

Min reflektion kring Public Spaces' Class-room handlar dels om en ny kontext av mitt no-space, men också om ett möjligt läranderum. Jag har brutit ner projektet genom återkommande studiebesök på min övergivna plats och sökt efter en möjlig förändring. Det har skett genom bland annat identifiering, känna in platsen och analysera det jag tar in med mina sinnen. Givetvis har all aktivitet (husockupanter, snickare, vakter och grävskopor) i mitt övergivna no-place påverkat processen.
Förändringen skedde på två plan och växte långsamt fram under det att jag tillät mig att låta processen ta tid. Alltid frustrerande att veta om det kommer ut något i slutet av ett sådant här projekt. Jag har tagit in den gamla övergivna platsen Almedahs textilfabrik i mig, i mina tankar och i mitt lärande. Det skedde först efter att jag markerat den. Det var först när jag avgränsat en del av området som jag kunde fokusera på dess möjligheter. Fantasin fick hjälp av mitt undermedvetna då vatten som term eller symbol följt mig på resans gång. Det var också vattnet som fick leda mig framåt i projektet, alltså ett fysiskt research-arbete liksom ett mentalt.

Det gemensamma lärandet som uppstår i en grupp är viktigt då i alla fall jag emellanåt fastnar. Att inte tänka så mycket utan låta allt i mig bara komma ut var en sådant råd som förde mig framåt. Min identitet och platsen hittar varandra och utifrån det ska jag våga förändra och se möjligheter! Jag bar med mig min fysiska plats in i den digitala världen och här fanns möjligheter att göra om en befintlig plats i tanken, att visualisera mitt projekt digitalt. Det blir inte bara en praktiskt lösning utan en där kreativiteten inte styrs av några gränser. Det är för mig ett lärande. Jag kan se flera möjligheter här. I mitt lärande berörs frågor som förändring, att vara med och påverka det offentliga rummet och att våga skapa 'ogränser' inom gränser. Att klassrummets väggar är för små, pratar Bo Dahlman, professor i IT vid Göteborgs universitet, om på en föreläsning (jobbrelaterat). Lärandet ser annorlunda ut idag och datorn öppnar upp för en större värld.
Formeln i rubriken kan ses på två sätt, dels den här: En övergiven plats i det offentliga rummet + digital värld = nya vägar till lärande och dels den i min slutkommentar. För mig är det en anpassning till den "verkliga" världen, eller som Dahlman säger: "Vi är inte en oas av det förgångna." Vi är med och påverkar! Eleven kan i ett sådant här projekt förverkliga drömmar, fantisera förändringar bortom all logik eller sätta ämnen under debatt och jag som lärare kan återigen ställa frågan: Vad är konst?

Att göra om till sitt eget: Reclaim, remaking, återanvändning.
Postproduktion, är ett nytt begrepp som myntades i början på 2000-talet. Här intar konstnären rollen som återanvändare och redigerare (man använder sig av det föremål som redan finns på arenan). Svensk konst nu av Allgård och af Malmborg väcker min nyfikenhet och inspirerar. Här finns bl a konstnärsgruppen Uglycute som i sin konstverksamhet genomsyras av tanken om en demokratisk idé om att vem som helst ska kunna ta makten över sin miljö, en slags instant design.

Eftersom jag valde Almedals gamla nedlagda textilfabriksområde så måste jag ju dragits dit av något i mitt inre. Platsen har präglat mig och kanske omedvetet styrt mig till det handlingar och förändringar som jag nu genomfört. Mitt remaking i mitt no-space har plockat upp en del av områdets identitet och därifrån har jag gjort om det.

Inspiration hämtade jag från nätet där Mattias bland annat tipsade om sajter. Här är några: http://www.future-systems.com/, http://www.plataformaarchitectura.cl/ och http://www.urbancracking.(ted.com/)
På nätet finns en hel värld med spännande arkitektursajter, men jag inspirerades också av film på http://www.youtube.com/ om att gå på vatten.

I samma stund som mitt no-place blev tillgängligt i sin fysiska form så blev mitt undermedvetna sökande tydliggjort och fört upp till ytan. Det handlar om att jag leds fram (vatten är bara symbolen för det) mot någon form av förändring som jag just nu inte kan se. Jag måste ta mig fram i det sökandet för att se vad som möter mig på andra sidan, som då också blir en öppning mot något nytt. Skapelsen är en illusion av att vara på en annan plats. Den ska ge en känsla av att föra mig vidare, framåt. Från det avskilda till att öppna upp! Motsatsbegrepp passade bra att arbeta med. Andra sådana var avskilt - socialt, gammalt - nytt och synligt - osynligt.

Slutekvationen: Del av Almedahls textilfabrik (+ bro + öppning) + vatten = tillgänglig plats, något nytt i den fysiska miljön och samtidigt något i mitt undermedvetna som för mig fram mot något nytt, utveckling kanske? Connecting possibilities.

Tre lager (vatten, ogräs-land och hus) blev ett. I det lagret tillåts vi flyta fram mot något nytt.

I en annan verklighet som inte är min pågår en annan process!

Borders that make a story

This was my first pre-model just to see how to preceed.

I'm playing with opposite words (terms) like open vs. closed, old vs. new, social vs. loneliness and imagination vs. reality. Exating surfaces gives you the feeling of flying, floating or even hovering. Is water important in my project? Not necessarily but the Mölndal's stream is a part of my defined no-space and water helps leading one into my area and the old house to whatever comes behind it. But what's behind is not for me to decide, at least not right now. I'm working with the final details on my model. It's mainly a construction for visualizing my mind and the new context of my no-space. I'm also prepairing my presentation where I try to peel isues that appears to be too obvious. One does not have to show everything. At my pre-presentation I didn't even have any pictures.

I got inspirations from the internet and this is one of them: www.plataformaarchitecture.cl
My no-place is an in-between-place and so it will remain even though I made some changes that was necessary to make it part of my identity. This old no-place is now a place. It's public but it's also mine! I love cities which surprises me when I explore them going on a walk. When all of a sudden there's an old house which at a first glance doesn't seem to fit in there, but makes my imagination go wild. Tracks from history which makes a city a lot more interesting compared to an area where the stile is only from modern time.

Bo Dahlman, IT professor at the Universtity of Gothenburg is talking about school developement in the 21th century when learning is more than being in the school building. My own learning in this project concerns what he is talking about. As teachers we have to adopt our pupils' way of learning and they are using new media. The digital world is every day learning for them. Making study visits in your city and bringing it into cyberworld is a good way of learning. I inhale my leaning in reality which most definately makes me connect, live and learn in present time.

working title: connecting possibilities eh....

eller: Levandegöra - Vivente Valenta - Vivente Event - Leva kvar - Sopravvivere - Linking park - Front Linking - Linking Bridge - Almedahls kulturcenter - Streampark - Alemdahls vattenpark...

Culture in Action från 94. Bild från Freelands bok Konstteori, sid 113
Night in a no-space. Can you feel it?

Summary in English, see bottom page

Vad gör den här platsen med mitt inre? Ska den förändras i det fysiska rummet eller blir det kanske en hypotetisk vision? Innerst inne vet jag nog redan. Om det nu är ordet vatten som fastnat i mitt huvud så undrar jag vilken undermedveten symbol det står för. Kanske är det dax att lägga allt under vatten. Det vore konstigt om jag inte påverkats av den ständiga rörelse som varit i mitt no-place. På mycket kort tid förändrar sig platsen fysiskt utan att jag hunnit tänka klart. När grävskoporna häromdagen tog en ordentlig tugga på MIN plats fick jag lite andnöd! Mina kurskamrater ger goda råd: Flödesskriv! Bygg modeller! Meditera! Tänk mindre! Själv tänker jag mest: Agera nu!

Det råder en inre konflikt. Min handledare ställer utmanande frågor till mig som får mig att reflektera. Vad händer mellan mina olika övergångar som visas i mina skisser? Jag funderar mest på vad som händer med de mer abstrakta övergångarna som rör dessa inre känslor som ofrihet, drömmar och fantasi. Jag låste mig vid en konkret fysisk förändring på mitt no-place och kände nu i veckan att jag måste efterkonstruera en berättelse. Det var då det uppstod en konflikt i tanken. Det tar tid att skapa och det tar tid att komma så långt in i en själv att jag tillåts flyga iväg i tanken kring det här projektet. Mattias sa i introduktionen: Go out of your mind.

Jag styckar sönder min tid och hinner därmed inte att avsluta mina tankegångar, att komma till insikt och se vad man kan göra på mitt no-space.
Vad berättar hus i vatten?

Många timmar på nätet där jag virrar bort mig på arkitektlänkar.

Att förändra en plats kräver mod. Den här bilden är hämtad från Tates hemsida.

Vilka är mina nyckelord?
Vatten: Inom drömtolkning står vatten för känslor och sinnesstämningar. Ett inre hav handlar om att vi ska vara ärliga mot oss själva och andra. Inom alkemi är vatten en symbol för vår undermedvetna kraft. I skapelsemyter är vatten källan till allt liv och i kristendomen står det som ett renande element. Vatten kan också vara skrämmande.
Bro: Binder samman eller skiljer sociala relationer, folk, platser, tidsepoker. I yoga talas det också om broar, om att nå klarhet och vidga medvetandet. Kriya (process)yoga.

Vägen bort från institutionen. Jag läser just nu boken Svensk konst nu (Allgård, af Malborg). Den får mig att reflektera kring det lärande klassrummet och staden som scen. Jag återkommer till den här diskussionen i min slutblogg. Intressant är i alla fall det arbetssätt som vi nu håller på med som flyttar lärandemiljön från det inre, slutna och traditionella till att ta in omvärlden och göra om - ladda om - sätta in sin identitet på en plats i det offentliga rummet. Det lär mig och kommer att lära mina elever att se på sin omgivning med nya ögon. Vad är offentligt och vad är övergivet? Vad får jag göra här? Får jag göra om det här till mitt eget? Ja, det får jag faktiskt. Återigen är vi inne på identitet och gränser.
I boken "Konstteori" (C Freeland) beskrivs konst som finns utanför de stora aktörernas sammanhang(som ju faktiskt styr vilken kultur, konst som ska synliggöras och ha värde). Jag tänker på konstprojektet Culture in Action från 94 där man förde ut konst på gator och torg och engagerade hela områden, de stora massorna. Jag ser likheter/möjligheter med våra projekt. Se bilden längst upp.

Louvren i Abu Dabi.

Short summary: What is this place doing to my 'inner me'? Water is still on my mind but I've also added the symbol bridge. I'm continuing building my model and at the same time I'm writing down my first feelings that struck me when I came to my no-place. I've come to the conlusion that my changes of this room have got to do with the history of the place. When they are demolishing my no-place it hurts inside. Can't we just save a little tiny bit for the future, for our inspiration and for our imaginations? I've studied and learned more about the symbols water and bridge and it's scary how much it represents me right now. I've also been out in the cyber world studying architecture. Finally, I've been playing with words to come up with a working title.

en plats

Någonstans där framme ska jag få ihop en ekvation. Nu håller jag på och prövar olika lösningar för idéer finns. Men, håller de när jag nu bygger små modeller? Får se om min plats kanske transformeras till något som är en del av mig genom photoshop. Jag hade ingen handledning den här veckan. Det känns!

Min plats består av en husfasad, en smal remsa av markyta och vatten. De är olika ytor som alla är spännande i sig, men det är husfasaden som har min uppmärksamhet.

Hur är min plats, detta no-place? Det luktar fukt. Platsen har en massa spännande detaljer när man går riktigt nära. Stämningen är lugn. Känslan är att ta hand om det jag ser. Det är tyst här, speciellt på kvällen. Man hör trafiken i bakgrunden. Jag vill att människor ska kunna gå igenom det gamla och komma ut i det nya.

Jag kastas mellan två världar. I den ena ska jag testa, känna, pröva och låta min kreativitet explodera. I den andra världen har jag den här veckan bedömt elever, varit på möten där vi utvecklar och arbetar med det professionella språket, skrifliga omdömen och IUP.

It's time to decide what to do with my no-place! I've got the frontage of the old white house facing the stream and in between there is a small stripe of land, now consisting of weed and wild growing trees. I feel un-focused, because I didn't spend much time at HDK this week, just doing a lot of 'marking' at the compulsery school. Then I get lost!!! I went from water to light in my thoughts this week. This morning it was foggy. What if I could catch that with my camera tomorrow morning?

tomrum

Det är inte själva platsen utan snarare inne i mig själv jag finner tomrummet. Just nu är det lite reflektion och många frågor. Hur jag än gör när jag känner in platsen och ytorna så kommer det lilla vita huset med. Jag hade tänkt exkludera det först och jag har letat ytor runt omkring. Det här senaste dagarna har jag visualiserat mitt rum genom att teckna av delar av platsen. Det har varit en bra uppgift. Ordet vatten som etsat sig fast i huvudet blir inte lika tydligt när jag nu dokumenterar med hjälp av teckningspenna och modellbyggande. C i vår grupp är så bra. Hon säger: Gå in i dig själv och reflektera! I fredags var vi tre i skulptursalen. Det är fantastiskt vilken knuff man får med hjälp av andras ögon och tankar. Vi lekte med titlar till våra projekt. Kan någon av de här vara något? Getting invisible, Image of my life, The water hurts eller min senaste, Leave it alone.

Det tar tid att analysera en plats och mitt no-space måste definieras exakt. Vad tycker du som läser min blogg? Ska jag ha med hela området eller bara det vita huset eller kanske bara en del av det vita huset och en del av ån? Jag har frågat mig vad den här platsen gör? Den står här och väntar på något, kanske att husen ska rivas eller renoveras. Det är en plats där många hemlösa skulle få plats. Husockupanterna ville väcka debatt om bristen på bostäder och slutligen finns det då sådana som vi. Vi känner in platsen med våra sinnen, mäter, tittar och gör regelbundna besök, så att platsen blir en del av ens identitet. Mitt nästa steg blir att bygga en liten modell där jag kan visualisera olika idéer, uppleva det rumsliga!

Ska det lilla huset bli inkapslat? Ska det blir ett hus du måste gå igenom för att nå de andra? Vad vill jag ska hända i det här huset? Är ån viktig? Ska jag bygga en bro över ån till mitt hus? Vill jag ha ljusspel där? Ska huset vara en liten historia från förr som besökaren tvingas på genom att passera? Är det här lilla huset inte en blandning av mitt inre, nu och då, textil och trä, Sverige och Italien? Är det inte ett möjlighetens hus? Blir det en installation om det bevaras i någon form och allt det andra runt omkring blir lägenheter och kontor?

Huset är! Det är inte som de andra byggnaderna i området. Det försöker inte att smälta in. Det har en egen karaktär av någon blandning mellan svunnen tid och Mellaneuropa. Husen i en stad assimileras till varandra och människorna som bor där likaså. Det här huset sticker ut. Får ett hus sticka ut på just det här sättet i vår stad idag 2009? Tillhör det stan? Jag har varit där i regn, i mörker och i solljus. Jag har lyssnat på platsen! Vad har jag upptäckt? Det blir lite grann som att göra en bildanalys - jag går dit och betraktar och dokumenterar det jag ser. Nu gräver jag och hittar olika lager, olika ytor och ser sammanhang. Återstår att sätta in mitt no-space i en bredare kontext. Det som skrämmer mig är att det tar sån tid och att jag hamnar i en dead end. Jag vet att den kreativa processen är på det här viset, men osäkerheten om vad jag ska presentera där framme är lite ångestladdad. Tänk om det inte blir nå't?

Mattias böcker inspirerar!

Vad händer när hela området ligger i vatten?

från no-space till uppmärksammat place

No-place blir C-space med hjälp av röda trasor och husväggar.

Almedahls textilfabrik i södra Göteborg, 1880.

(Short summary in English, see bottom page.)

Jag har försökt att känna in mitt no-space den här veckan. Så värst lugnt har det inte varit i det här gamla fabriksområdet, Almedal. Ett av husen har varit ockuperat och massmedia har uppmärksammat platsen. Idag var jag där för att märka ut/definiera min plats. Min lilla öppning in till ett av husen höll på att bommas igen, så nu kan jag inte krypa in här mer! Husockupanterna har blivit avhysta i veckan. Här finns idag bara två nyfikna sekuritasvakter och två snickare som bommar igen alla öppningar till husen. De var väldigt intresserade av mitt projekt och vi hade en trevlig diskussion, där de blev engagerade och började fundera kring vad man kan göra med platsen, kul! Min egna analysfas får vänta någon dag till. Jag vill känna in mig, vara nära och använda så många av mina sinnen som möjligt. Idag blir det mest intressant att avgränsa mitt no-space. Jag har tagit med mig röda tygremsor från skolan. Jag bär med mig det Mattias sade om att själva gränslinjen är intressant. Varför har jag valt just den här ytan och vad finns alldeles utanför? Faktum är att jag prövade en annan yta i samma område först. Den har jag dokumenterat med foton. Min "in-between-place" får nu en temporär identitet via mig. Fredrik tipsade om en sida på nätet (www.geo.ruc.dk/boren27.html ) i sin blogg. Här recenseras Mars Augés bok "Non-places". För honom är en plats en principle of meaning, som har tre gemensamma drag i varierad skala. En plats har identitet, relationer (social samexistens) och så har den en historia. Min plats har en historia! Jag läser om den just nu - den gamla textilfabriken. Jag tycker om när man kan hitta historiska spår i sin stad. För mig är det husen och ån, men också det jag inte kan se med mina ögon. Imorgon blir det regn och då blir jag alldeles säkert ensam på MITT ställe. Kan platsen laddas om i ösregn tro? Funderar på arbetstiteln C-space. Kommer inte på något bättre. Tvivel har infunnit sig beträffande platsen: Är det en no-space? Fyller den någon funktion nu? Inget kommer att byggas här på ett tag, men området känns just nu så överbevakat. Jag har faktiskt garderat mig och besökt det gamla vattentornet i Lunden. Jag ser det från mitt fönster, men har under alla år aldrig varit där. Det kan nog vara en no-place! Även det ska få besök i regnet och om jag vågar, när mörkret lagt sig. Kan tänka mig att denna övergivna plats kan vara lite kuslig då.

Mitt övergivna ställe ligger framför det vita taket som finns mitt i bilden.

Jag ser möjligheter med min övergivna plätt, en no-space och en in-between-place mellan tre övergivna byggnader. Men, jag ser inte vilka! Det enda som hela tiden dyker upp i huvudet är vatten. Det gör det även på min reserv-no-space. Längtar till handledningen på onsdag! Måste få bolla tankar med lärare och er kursare. Klädskaparen Yamamoto sa i filmen Notebook on Cities and Clothes: "Vi bor i städerna och städerna bor i oss." Så känns det i mig. Det är så oerhört lyxigt att få gräva ner sig på en liten plätt i det offentliga rummet. Här ges möjligheten att gå djupare in i mitt egna lärande om ett arbetsområde, som jag gärna bär med mig i min roll som bildlärare. Även att ha ett didaktiskt perspektiv är utmanande roligt. Yamamoto sa flera tänkvärda saker som jag kan ta med mig i gestaltningsprojektet, som att kläder man bär är både nya och gamla på en gång eller att hans yrke handlar om här och nu och följer fasta rutiner där motsatser står mot varandra (fast/flytande, stabilt/flyende). Så är det med mitt no-space. Plasten är ny för mig, men den är gammal och har en historia. Det är den jag har börjat att undersöka nu. Googlar mig runt i cybervärlden och har låtit mig inspireras av Abandoned places på You tube.

View from my window.

Igenbommat vattentorn i Lunden.
Bakom Mölndalsån och det här huset har jag markerat mitt rum.

Mölndalsån och spår av en annan tid.

Precis igenspikat!


Ännu mer igenspikning!

Det finns ett häftigt rum där inne!

Vaktar det stora huset.

Short summary: I think I've defined my no-place this week. It's an old factory area situated in the south part of our city. It's also an 'in-between-place' since it's embedded between old buildings. Just as interesting is the defined place so are the boarders and what's next to them. Media has been showing big interest in the area during the week, because house occupants moved in. They've been ejected and now one of the buildings is guarded. I've checked the nearby area in my neighbourhood and I found an extra reserve place just in case. I'm in a desperate need of consultation this week and I'm looking forward meeting my group.