virtual reality

En vecka full av stirrande på en skärm! Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så här biten, efter att nu ha prövat fyra olika virtuella spel. I tisdags ringde jag till min arbetsplats och bad att få tala med några av mina elever som jag vet är flitiga besökare i den här världen. Jag ville veta vilka spel som var mest populära och gångbara just nu. WoW låg i topp, men även något som heter Full Tilt poker. Jag har varit inne och kollat läget här. Det går att spela för låtsaspengar liksom riktiga. Mina elever använder det förstnämnda enligt dom själva. Här kunde jag ändra ansiktsuttryck bland annat och satsa låtsaspengar i ett spel som hette Texas holdem. Jag är så j-a grön och det var verkligen inte lätt att fatta eller så är jag bara trög. En sak vet jag i alla fall, och det är att det är lätt att fastna och tidsuppfattningen raderas!

I en artikel i tordagens GP läste jag om projekt spelrum. Det är en kurs för bl a lärare. Här kan vi utbilda oss i spel. Initiativtagaren heter Lisa Lindell och hon har blivit helt nerringd för efterfrågan är STOR. Här belyser man det som Mattias pratade om (snacka om att du är up to date M) alltså vuxnas stora okunskap om spel. Lisa anser att vår bild av att spel bara är våldsamma är fel och det får jag ju hålla med om nu efter den här lilla minikursen. Jag är oerhört tacksam för att vi får arbeta med det här och jag vill önska mig mer (det är ju jul nu). Kanske kan vi diskutera i vår klass eller köra någon kurs när vi är ute på "VFU", där vi kan prata om spel och spelkultur eller varför inte, hur man använder spel i undervisningen!



Fler spel som var okey enligt mina elever (tyvärrr mest killar, tjejerna arbetar mer med bildhantering) var Coundterstrike och Battlefield. Båda dessa är krigsspel. De är olagliga att ladda ner så en av mina elever tyckte att jag skulle besöka en spelbutik och köpa en gammal version för en hundring så jag kunde testa. Gratisprogrammet var enligt dom inget att ha! Jag har även tittat in på Habbo, men det gjorde jag efter att ha spelat WoW och då var det ju inte alls kul. Jag försökte att ladda ner WoW hemma på mina dator, men det gick för långsamt och jag som trodde att jag hade en bra dator med kapacitet! Räddningen blev HDK där en av våra underbara tekniker var schysst och laddade ner WoW på en av datorerna i datasalen. Vi var flera som ville spela så Sandra, Ellinor och jag blev en figur i spelet: Schmockiz! Identitetsförvirring infann sig. Det blev jag - vi - jag. Figuren var jägare och en hona fast vi envisades med att säga han. Se bilden så förstår ni att hon inte är lätt att beskriva. Jag hade inte räknat med att fastna i datasalen i fyra timmar, då jag kom dit för att arbeta med basgruppens projekt. Förresten så har vi ett namn på oss nu: "Josefine and the old Foxes". Det är inte vi själva som kommit på det!

Spelet lockande med oss på en resa i cyber-world och vi sögs in i allt fler uppgifter som vi ville lösa för att kunna få belöningar. Schmockiz blev allt duktigare och vi allt mer engagerade. Vi satt där och skrek: slå, slå, slå hårdare. E den död nu? Yes! Det var kul att vara tre, men ändå så pass svårt att vi vid två tillfällen fick hämta hjälp för att kunna ta oss vidare. Det första spelet som jag var ute på heter Secondlife. Här får jag en ny identitet.
I min nya värld, här i mitt nya liv heter jag Vegas. Jag tror att jag är könslös. När jag tröttnat på chattandet med Germany Sven och Koray från Spanien begav jag mig till ett konstmuseum. Oj vad det var ensamt där. Tänkte att jag behövde stärka mig lite så jag uppsökte en bar, men den baren var riktigt skum och alla pratade japanska!

Tiden bara rusade när jag besökte Secondlife. Tre timmar kändes som max 30 minuter. Jag inser hur lätt det är att fastna och försvinna ut i cyber världen. Jag känner mig dum och förvirrad för jag är så otroligt långsam och det tar tid att lära sig att navigera. Väntar besök i den här världen så jag får återgå lite senare ikväll. Då ska jag göra om mig så jag blir riktigt fräck. Reflektionen kring den här veckan blir att det är ett intressant sätt att interagera på och vi vuxna behöver ha kunskap här då tror jag att vi kan kommunicera mer och bättre med våra ungdomar. Att surfa och undersöka nätet är något som i alla fall jag gör dagligen, men jag vidgar mitt perpektiv ytterligare genom att ta del av en del av tonåringarnas digitala miljö. Fråga att bära med mig blir den som Mattias introducerade kursen med: Hur diskuterar man innehåll och förhåller sig till digital miljö? Jaa, mycket återstår att lära sig och jag har kommit en liten bit på väg.

God Jul och Gott Nytt År önskas alla kurskompisar och alla lärare!

vecka femtio

Blade Runner

En vacker film - en skrämmande film!

Jag gillar Blade Runner som visades på måndagens morgonsamling som Tarja höll i. Tack förresten för att du visade den i hörsalen. Kändes lyxigt. Har sett filmen förut, men det var många år sedan. Frukosten som vi blivit bortskämda med uteblev och så gjorde även min ork under de här två timmarna. Miljön är L.A China Town och året 2019. Science fiction och otroligt vackert gjord med ljus och ljud. Miljön är egentligen dyster och det regnar nästan konstant. Några genetiskt designade robotar, replikanter, som överträffar oss människor har gjort uppror och måste "avskedas". En speciell polis, Blade runner får uppdraget. Filmen belyser vår existens och får väl också sägas handla om identitet. Vad är ett liv? Robotar, som används som slavar och som är bättre än vi människor bättre på allt, blir ett hot. Replikanterna vill egentligen bara leva som oss människor och försöker få sina fyraåriga liv förlängda hos sin skapare. Det blir en jullovsfilm, för se den igen vill jag nu när vi pratat om den. Treorna har redovisningar som jag hinner vara med på lite grann och det kan rekommenderas. Vårt arbete i basgruppen har börjat ta form och vi är på G - skönt! Det är annars ganska lugnt nu efter inlämningarna så man borde väl vara lugn då, men jag är uppskruvad - konstigt. Prövar penseln också!

Abstrakt av mänskliga former.

Identitet

Hua, så mycket bra på en vecka. Så mycket att smälta och bearbeta. Begrepp och nya vinklingar på dessa breda ord, identitet, utanförskap, demokrati och interkulturellt lärande och inte minst gränser. Rasoul Mejadmehrs föreläsning nådde sitt syfte hos mig iallfall. Han fick mig att utforska orden och reflektera över mig själv. Vilken utgångspunkt har jag i mina föreställningar inför mötet eller kommunikationen med andra? Han sa så mycket bra att det blev tre hela datasidor med text. Liksom flera av våra andra föreläsare nämner även Rasoul komprimering av tid och rum beträffande kunskap. Hur påverkas kunskap i skolan idag mellan lärare och elev? Vi lever i en ny värld med interaktion och vad är då vår roll som lärare? Det finns inga gränser idag och absolut inga fasta sådanda mellan nationaliteter, kön eller kulturer. Vår identitet ser annorlunda ut när gränserna förändras. Det konstiga är mer intressant för oss än det som är bekant. Mina värderingar måste konfronteras med andras. Rasoul säger att vi inte ska tänka i termer om normalitet, inte exkludera utan inkludera. Jag kan inte låta bli att kommentera en artikel i kvällspressen från idag, där reporten Fjellborg ifrågasätter unga tjejers beteende när en grabb i programmet Idol åkte ur. Hur ser tonårstjejer på sig själva och sin värdighet och hur de tror att det förväntas att de ska vara gentemot som hon skriver, söta killar. Hon undrar vad det handlar om i upplysningens och jämnlikhetens tid. Vad är det i den sociala strukturen som gör att det skapas en masshysteri? Vad kommer alla normer och beteende ifrån?
Etnocentrism nämns också där vi i väst är normgivande. Dagligen slukar vi information som utgår ifrån oss. Jag tänker t ex på nyhetsrapporteringen från Thailand. Vem vill veta om några få solbrända stackars svenskars öde på flygplatsen? Vem rapporterar om vad som egentligen sker här som det faktiskt bor 65 miljoner människor. Vi och dom!! Jag måste inta en kritisk interkulturell medvetenhet. Det är då jag utvecklas. Motsatsen är att vara fånge i sin egen föreställningsvärld. Vi ska inte se på vår omgivning och våra medmänniskor som dom (objekt) och vi (subjekt) utan vi ska möta varandras subjekt (mötas som individer) och lära av varandra hellre än om varandra. Hur uppstår kunskap och vilket synsätt har vi på inlärning idag? Rasoul benar upp och diskuterar det här på ett briljant sätt. "Olikheter är berikande och vi måste lära våra barn att förvalta detta väl."
Jag funderar på vad konst och kultur står för? I vilken kontext dyker de upp? Det är komplext och innehåller så mycket. Rasoul talar även om det här där han menar att man kan ställa sig frågan om vem som gör konst för vem? Konst och kultur måste vara gränsöverskridande. Vanligaste postnumret på operabesökarna här i vår stad är 414. Jag tror att jag öppnat ögonen mer nu när jag går och läser här. Jag ifrågasätter inte bara vad vi gör i skolan utan även konst och kulturbegrepp snurrar runt där uppe i knoppen. Är det så illa som Rasoul säger, att vetenskapen har tagit över och konsten har marginaliserats?

Vi är först i samspel med andra.

Identitet är en förändringsprocess.

Vi formas av normerna i vårt samhälle.

Rydals ungdomar.

Även Oskar Broberg pratade om det nyss nämnda. Ett bra citat är "Vi väljer inte att vara en social varelse - vi måste vara det för att vara en individ." Hans favoritutryck polycrona landskap tilltalar mig. Spår av tiden finns överallt som lager på varandra i landskapen. Det finns ju inne i mig också och formar min identitet, historien, minnen. Jag tänker på lilla Najmija i dokumentären "A stranger in her own city" som formas av traditionerna hon växer upp med. "A human being is what she is in her mind." säger hon och tillägger att hon vet vem hon är och det sitter inte på utsidan, men det är inte lätt att vara ensam i det samhälle som hon växer upp i även om man är stark som Najmija och vägrar att bära slöja. Även Fredrik Gunve talar om identitet som skapas kulturellt. Vad händer med en då man ikläder sig andra roller? Förändras vår identitet? Han tycker att identitet är något som man hela tiden leker fram och att ytan är det inre och därför viktigt.



"Delicious" av Scott Prendergast belyser också det här temat om utanförskap och att vara annorlunda. I ett strist, stelt och grått liv får den röda färgen en man att bejaka en dold och kanke udda sida hos sig själv och att våga ta fram och visa den. Att bli glad av att visa den, som en förälskelse. Han blir lycklig. Men att det också kan vara smärtsamt att bli förälskad i något som avviker eller sticker ut. Vilken helt underbar film! Jag blev helt lycklig av att se den. Identitet och gränser har förföljt mig hela veckan. Jag läser artiklar i tidningar och ser TV och överallt finns exempel och bilder på "våra begrepp" identitet och gränser. I en dokumentär nu i veckan visades hur man i det slutna Iran monterade upp illegala satelliter. Här tog man tydligt avstånd från västvärldens sätt att leva, men samtidigt tar man dagligen del av den genom sina parabolantenner. Rummets betydelse för hur våra identiteter formas har inte längre lika stor betydelse. Helt säkert påverkas de. Den lilla flickan i slöja satt utanför tältet och lekte med sin rosaklädda barbydocka! Den unge killen ute på landsbygden sjöng senaste popdängan och låtsades att åsnan han red på var en sportbil. Hur ser de på sin identitet? Jag måste sluta nu. Det känns som om jag vill skriva en hel bok. Blir för engagerad. Jag har förbrukat mina bloggtecken för länge sen, men jag vill ändå ta med våra tankar hittills om kursen identitet, som Oskar frågade oss om. Vi var 16 stycken och några av oss sade väl nästan samma sak. Det underbara var att höra om hur kursen förändrar oss och hur positiva (nästan) alla var och att det var proffsigt av Oskar att vilja lyssna på oss och sedan använda detta i sin föreläsning!
Kommentarer om kursen identitet so far:

-Man får möjlighet att gå in i sig själv.

-Vi får fokusera på nutidskonst.

-Jag funderar kring vem jag är.

-Det är ett helt nytt sätt att se på bildämnet.

-Väldigt utvecklande.
- Det är inte vad jag förväntade mig. Förvirrande.

- Jag får utmana mig själv.

- Jag måste släppa på kontrollbehovet.

- Inget går att planera, allt är mycket oväntat, man blir hela tiden överraskad.

- Det är stora ämnen som blir vad vi gör dom till.

- Bitarna börjar att falla på plats nu.

- Vi får arbeta med den viktigaste delen i en människas liv-identitet.
- Jag ser saker på ett nytt sätt.

- Jag har förändrats och bär med mig nytt i skolämnet bild.

-Jag tänker nytt och bär med mig nytt in i bildämnet.

- Jag ser omgivningen på ett nytt sätt.

-Det är många bra och nya tankar.

-Innan tänkte jag för lite kring identitet och nu får man klura ut vad det står för.

-Tänkte först att det var slitna begrepp, men man blir ju aldrig färdig med dem. Det finns hela tiden nya ingångar.

-Jättebra ämnen.

- Det är ett brett spectra i hur vi arbetar här.

- Processen är viktig.

Jag har blivit citatfreak!

"Are you the favorite person of anyone?" från filmen med samma namn.

"Olikheter berikar." Rasoul Nejamehr

"What kind of thing is democrazy?" från dokumentären Please vote for me. Vilken skräckhantering av barn förresten.
"Att gå är att ramla hela tiden och sedan fånga upp sig." Laurie Anderson

Jag är på väg och jag förflyttas i rum på flera sätt. Det påverkar mig. Jag förändras. Funderar på min identitet.

bild och visuell kultur

Traditionerna spökar

Två dagar bilddidaktik drog igång oss i diskussioner om bild. Vårt ämne tar avstamp i så många olika traditioner och det är ett problem. Det är nödvändigt att känna till ämnets historia för att vi som går utbildningen idag ska kunna anpassa undervisningen till bildsituationen i vår samtid. Frågor att ställa sig är: Vilken progression ska vi ha i ämnet? Vilka val måste jag göra? I våra diskussioner är det lätt att göra schablonbilder av hur undervisningen bedrivs, men det är ett statement att vi sysslar en hel del med reproduktion och en hel del av diskussionerna kretsade kring teknikernas vara. Det var en underbar gruppuppgift att få sätta ihop morgondagens kursplan i ämnet. Alla dessa samtal som får mig att hela tiden vända på begrepp och tänka på vad, varför och hur jag ska arbeta framöver. Vi behöver många sådana här samtal. Det är berikande! Är konstskapande könslöst?

Genusdagen handlade snarare om makt och jämnlikhet och det blev inte mindre bra för det, tvärtom. Jag försökte att få med så mycket jag kunde av dagen genom att skissa och anteckna. En del saker var så klart mer intressanta än andra. "Widening participation". Jag gillar det uttrycket. Hur ser exempelvis representationen av olika slags samhällsmedborgare ut på våra universitet? Jag lyssnade på en kille som gjort en studie i hur antagningen av studenter till våra konstnärliga linjer sett ut 2005. Variablerna var inte så stora att man med säkerhet kunde säga att det varit en sned intagning.

Det diskuterades också om hur det i olika konstellationer alltid är en liten grupp av samma personer som tar ordet. Hur ofta låter vi ordet gå runt så att alla får chans att säga sin mening? En av författarna till boken "Pittstim" höll ett underhållande och mycket intressant föredrag om mansförtryck. Han hämtade sina exempel från den hockeykultur han växt upp med och det var ruggiga bilder han gav oss. Alla vet att struktur och makt är ojämnt fördelande, men gör vi alltid något åt det eller anpassar vi oss utan reflektera? Jag måste erkänna att jag i mycket liten utsträckning reflekterar. Tankar från den här dagen finns kvar i mig och säkert kommer de ut i någon form i skissboken när hjärnan fått bearbeta intrycken (avtrycken).

"Makten bor inte hos oss (lärarna), den måste erövras." säger Gunilla Granath i sin föreläsning om osynliga maktstukturer. Det var nyttigt för mig att höra henne berätta om skolan från en sjundeklassares ögon. Långt ifrån allt kunde jag hålla med om, men klart är att hon gett mig ord på det jag känner, till exempel att det är läraren som bestämmer, men det är inte i klartext - en suddig maktstruktur. Det beror enligt Gunilla på att vi lever i en consensus kultur. Vi lärare utnyttjar snarare den milda makten som en lirkning, en övertalning. Den lilla skaran som var kvar på eftermiddagen fick chansen att diskutera och argumentera i ett exempel som Gunilla gav oss. Jag vill ha ännu mer av det här, för det är här vi lär tillsammans!

Här nedan har jag lagt in lite av det Italien jag fick uppleva och njuta av. Jag tittar gärna på bilderna och längtar nu i det kallaste och mörkaste november.

Firenze, en kväll när regnet kom

Firenze

Känd duva på torget i Reggio Emilia

Många som målar i Rio Maggiore, Cinque Terre

Folkets konst, i tunnel på Via del Amore

Självporträtt

Tar plats i det offenltiga rummet.

En konstnär i Firenze

Jag

Ponte Vecchio

sinnenas HDK

Hur tolkar man HDK utifrån sina sinnen?

I diskussioner med nya bekantskaper försöker vi att sätta ord på känslor och lite trevande och ödmjukt försöker vi att skapa tillsammans. Jag är med i en blå grupp. Vi fick en introduktion och inspiraton där olika vinklingar av känslor framfördes av vår rektor, film av Mossenmark, designväska från Röhska och Cecilia som talar om optical illusions. I vår grupp diskuterar vi hur vi kan skildra en kreativ process genom en dröm. Här vill vi få med familjekänslan, friheten, traditionerna, framtiden och på något sätt förmedla det här genom ett, kanske fler sinnen. Kul dagar, men idag har jag varit hemma och hos läkaren. Fullmatad med mediciner vill jag inget annat än tillbaka. Vill inte missa något!

Får vi med det sjätte sinnet?

HDK för mig?

Nya möjligheter

Lycka

Få tid att gå in i mig själv

Nya bekantskaper

Massa samarbete och lära av varandra

Utveckling

Tid som går alldeles för snabbt

Välbefinnande

Med mina sinnen:

Lukten av kaffe och anrik byggnad

Ljudet av steg i ekande trappor, ljud som studsar och visk som når fram från långt håll

Smakar gott

Känner mig hemma

Ser med nya ögon och upptäcker varje dag

Att få delta i en skapande process med människor man inte träffat förut är både konstigt och spännande. Det viktiga med veckan var ju inte att åstadkomma underverk utan att vi som finns här under samma tak, från de olika programmen skulle få möjlighet att träffas. För mig var det även kul att få titta in i några av de andra lokalerna och ateljéerna. Jag har ju tränat in min runda. In genom stora enrén, ta till höger och där är vi, punkt slut. Jag kommer säkert inte att ändra min trygga runda, men jag känner mig ännu mer hemma nu. Under fredagens redovisning förundrades jag över allt skapande och imponerades av vad min grupp åstadkommit. Jag var inte själv med och byggde, vilket svider, men visst fanns drömmen och sinnena där. Vad har jag då lärt eller fått ut av veckan? Bra att vi ges möjlighet till att träffas under sådana här former. Jag tycker att vi i vår grupp var väldigt seriösa, säkert för att vi inte visste riktigt vilken ingång vi skulle ha eller var vi hade varandra. Det jag upplever som speciellt här på skolan är gemenskapen och att alla är tillmötesgående. Det kände jag även nu. Vi var en liten grupp som satt i ett liten skrubb så nära taket man kan komma. Kände mig lite avskärmad och ganska nyfiken på allt annat som försigick på skolan, men konseptet är bra, så fler HDK veckor!

Reggio Emilia

Vi ska inte skriva om vår praktik och det ska jag inte göra heller även om jag gärna vill. Besöket i Reggio Emilia i Italien sätter spår och väcker många tankar. Jag är uppfylld och inpirerad och delar gärna med mig av detta besök. Just nu håller jag på att renskriva min dagbok och sortera bilder. Så här efteråt har jag inte hunnit smälta alla intryck. Det tar tid. Det känns nästan som om resan är en illusion fast bildbevisen säger att det inte är så. Hjärnan och kroppen har gått på högvarv och det sätter också spår med värk i kroppen och bihåleinflammation.

Freignet och sokratiska samtal

Jag är tillbaka på HDK och som jag har längtat! Till dagens frukostbuffé serverar Katti Lundh oss en del av en film om Freignet på franska om ett barns tanke. Många bra citat memoreras i huvudet. "Barnen är fullproppade idag - låt dom berätta." I filmen får vi se uttdrag om levande matematik där eleverna får skapa fritt med språkets alla dimensioner. De tränar sig i hur man lär där de får testa själva och går igenom alla problem i ett ämne - och lite till! Socialiseringsprocessen är härlig att se. Barnen väljer att skriva från sina tankar och det blir till brev till brevvänner som senare blir till en tidning eller livsboken, som samlar barnens arbete och blir ett kollektivt minne och en bra träning i att blicka tillbaka med ord. Så här skulle vi arbeta mer i våra kommunala skolor, alltså att låta eleverna arbeta ämnesövergripande och med helheten i större utsträckning, få använda och testa sina hypoteser och lära av vardag och verklighet. Den andra filmen som visas heter "Der Lauf der Dinge". Under 30 minuter får vi följa med i en evighetsbana med dominoeffekt där en boll välter en burk med vätska, som rinner vidare och antänds som i sin tur får bildäck att rulla. Så här håller det på med stor precision. Kanske var det här en inpiration till oss om att experimentera mer och låta lusten komma fram i vardagen.

Sokratiska samtal

Ann. S Philgren är en enormt inspirerande föreläsare som fick tiden att bara försvinna. Proffigt gav hon oss grunderna i sokraktiska samtal varvat med exempel och övningar, där vi fick använda oss av flera sinnen. Hon anser att samtalet ofta blir lite borttappat i skolan och den här metoden är en av många former av samtal som är bra att arbeta med. Samtalen följer en bestämd struktur och det var inte helt enkelt när vi på eftermiddagen fick pröva på. Det här kräver träning. Det fina med sokratiska samtal är att det är bra om jag kan ompröva och ändra mina åsikter. Det är ett grupptänk där man tillsammans försöker att får syn på nya infallsvinklar och idéer och kan utveckla sin intellektuella förmåga. Samtalen kan utgå från exempelvis bilder, vilket jag snart kommer att pröva i skolan.

en skön kväll

Blues som svänger.
Varför kallar man inte kulturnatta för dess rätta namn alltså kulturkväll? Synd att man under några fjuttiga kvällstimmar ska försöka avnjuta en så'n massa go kultur, man hinner ju inte ens med det man planerat.

Vätskekontrollerna fick bli korta pauser mellan konst och musik. Det lilla man hann med var å andra sidan kanonbra. I söndags var jag i konsthallen för att kolla in finsk samtidskonst via film o det var konstigt! Hoppas att ni kursare har det bra.

Tankar i nuet

Under veckan som gått har vi skapat på tid, grävt i o vridit ännu mer på begreppet indentitet och fått inblick och inspiration i olika teorier kring barns utveckling och bildskapande. "Learning by doing" är jag bekant med men Dewey visste jag inget om. Att han, Piaget och Vigotsky påverkat vår läroplan med bland annat värdefrågor, demokratiuppfatttning och samspel var jag inte på det klara med. De olika bildpedagogiska teorierna snurrar runt och är lite ihopblandade just nu, men föreläsningarna vi fick inspirerar och nu ska teorierna redas ut de kommande veckorna. Detta ska då förenas med mitt arbete...hm. Bra att få den här studietiden till att synliggöra och reflektera över mitt synsätt. Granska mig själv utifrån min lärarroll. Jag vet att jag nu kommer tillbaka till min arbetsplats med nya ögon och många tankar. De här veckornas studier har ju faktiskt krävt att jag gräver i mig själv och just nu agiterar det en hel del i mig. Jag funderar även en del på vem jag är och vad jag vill. Det kanske är bra, jag vet inte!

Nike delade med sig av sitt konstnärsskap och tankar kring det, ärligt och intressant. Färg som identitet och kamouflage som skydd eller konstraster av positiva och negativa minnen. Mest intressant för mig var nog ändå det här med att två till tre ämnen som ligger en nära i livet ständigt återkommer i skapandet. Det ständiga sökandet. Vem är jag i förhållande till världen?

"Utveckling hos eleven har alltid med identitet att göra" (från Tarjas föreläsning) och utveckla oss fick vi chans till i Nikes workshop genom att arbeta med ytterligare en uttrycksform i temat identitetsbildning. Skapande under tidspress är en nyttigt erfarenhet för det är faktiskt vad vi i praktiken utsätter våra elever för dagligen. Collaget genomgick flera faser där jag startade med mitt inre jag. Påverkan av de som satt runt mig och klippte ut prylar och symboler som förstärkte deras identitet fick mig att också gör det!! Tyvärr kom min skapande process av sig av att mina kära kollegor ringde flera gånger. Alla på jobbet vet att jag kommer tillbaka några veckor och vill har vik lite överallt. Kan bli intressant! Jag ser fram emot att få träffa dem och inte minst mina underbara elever, men det är under lite konstiga premisser, helt klart. Fast jag kommer med all säkerhet se till att få arbeta med lite skapande också. Jag vet att jag kommer att pröva Tarjas övning med stenar och tonåringar. Det var en kanonbra övning med identitet från ytterligare en vinkel. Det blir intressant att höra deras resonemang kring grupptillhörighet.

Workshop "Skräpet som blev"

Jag gräver i mitt jag.

Identitet med fokus på tre pronomen: jag - du - vi. Att vända och vrida på olika begrepp för att reflektera över min identitet startar en rad frågor i mig. Tillsammans med min härliga klass förändras jag genom vi. Allas erfarenheter har getts möjlighet att flätas samman o säkert har vi vuxit. Från min jag-ruta har jag länkats samman med du och vi i långa tejpslingor över hela aulans golv. Prövar och testar, arbetar med händer och hjärna och visualiserar en del av mig själv genom att bygga med skräpmaterial. De här dagarna har öppnat upp kommunikationen i vår grupp och nya konstellationer har uppstått. Vi har deltagit i varandras processer och i de ständiga förändringarna som formade våra konstverk. I boken "Varför pedagogisk dokumentation" diskuteras i ett avsnitt det här med modiga människor: "Vi är ute efter tankarna... de egna funderingarna... att man kan vända på sina tankar och tänka om. Att man intresserar sig. Att man samtalar och samspelar med varandra...lär av varandra." Jag är först i samspel med andra. Jag förändras.

Energisk

Vi nu är i full gång med det gemensamma lärandet i en grupp där individerna bjuder på sig själva och våra lärare inbjuder till det. Tror att jag kommer längre i mina egna lärprocesser med hjälp av gruppen och synliggör andra sidor hos mig själv. I boken "Om konstarter och och matematik i lärandet" finns en artikel som belyser vikten av att arbeta tillsammans. Det krävs av oss att vi är lyhörda för andras tankar, idéer och känslor och det här med att lyssna på någon annan kräver, står det, att man för en kort stund kan stänga av sig själv och verkligen höra vad de andra säger. Man öppnar sig för nya intryck. Det har jag gjort. Det är då jag känner att allt hänger ihop, våra konstverk och vi hänger ihop. Jagen och duen bildar viet. I läroplanen poängteras vikten av kollektiva lärprocesser och de här övningarna får med så många bra moment att arbeta med i grundskolan. Våra tonåringar är ständigt sökande i sin identitet. Med den typen av EQ övningar som lyfter fram olika slags kommunikationsmöjligheter ges eleven möjlighet att stärka sitt jag (och det behövs!). De får se nya sidor hos alla duen och träna vi känsla i gruppen. Just att hitta nya gruppkonstellationer tycker jag var ett kanonbra moment att ta med sig. Att skapa med skräpmaterial är även det toppen. Det är billigt och prestationskraven blir inte lika höga vilket säkert gör att fler vågar mer.

Lärorikt och kul!

Fler reflektioner om workshop v39

Energi till taket.

Förändring

Jag har nästan hakat upp mig på ordet förändring. Jag tänker jättemycket på vad det står för och funderar på hur det just nu sätter spår i mig. Inne i mig bor det en massa kunskap som jag tror är den rätta, men allt runtomkring mig påverkar mig och här, nu på HDK, känns förändringen så tydligt eller så är det kanske bara så att jag nu håller på "att bli medveten om att jag är medveten." (Litt. Om konstarter...) Begreppet måste nötas och blötas ytterligare ett tag.

Processen

Övningarna som vi gjort under veckan (det var ungefär 17 moment!) har gett mig frågor, men också en del svar. Från starta upp övningarna har jaget likt ringar på vattnet sökt sig ut till du och vidare till vi. Det har varit en process som ständigt format om sig själv vid minsta ingrepp från oss, även ord och tankar förändrades. Jag åkte med och det gick undan. Det tar mycket energi att hela tiden ta in, men det har varit kul. Det händer saker i mig. Workshopen startade på tisdag morgon, jag vill nästan säga att den startade redan måndag morgon då vi såg filmen Koyaanisquatsi. Den påverkade mig (och många andra i gruppen) och den fick också plats i våra alster och tankar under veckan. På måndag kväll såg jag TV programmet Debatt som hade ett inslag om kultur. Vad är skillnaden mellan kultur och kulturelit? Vem bestämmer det? Frågorna fastnade i mig. Medverkar jag till kultur? Är det jag gör med mina elever kultur? Skapar de kultur? Jag är en medkonstruktör här och nu, liksom mina elever är medkonstruktörer av kultur och kunskap.

Workshopens fantastiska bana.

Från alla dessa ord bygger vi ett träd. Alla får synas. Alla ord är lika viktiga, men betyder så olika för var och en, individen. Vi leker, vi vågar och vi testar tillsammans. Väljer ordet energisk och får lägga till ytterligare två. Att hitta två saker i en hög av många saker är inte svårt. Det blir svårt att hitta något som beskriver en del av mig.(Leksakslejonet fick symbolisera det mjuka jag som finns inne i mig och det lekfulla, två saker som jag är bra på att dölja bakom den tuffa ytan och lejonets integritet. Den andra prylen, en liten metallskål med emaljerade blommor i, fick agera symbol för för att jag fyller på. Jag fyller på livet, jag fyller på erfarenhet och ja, jag fyller helt enkelt på med en massa saker. Det vackra runt omkring mig får mig att må bra.)

Jag ska ta plats. Så skrev jag i min blogg för någon vecka sedan. Måste våga. Jag gör det, så alltså placerar jag min jag-ruta, markerad med röd tejp, centralt i rummet och nära, mycket nära mina nya vänner. Det här är min plats, men den synliggörs först när jag binds ihop med de andra. Jag och du bildar vi i ett nätverk av brokiga linjer som löper över hela golvytan i aulan. Mycket tejp har slukats. Linjerna leder mig in till några du och vi bildar en ny liten grupp och här tvingas jag till handling - förhandling. Det kan vara nog så svårt för våra elever att göra det vi gjorde. Samlade ihop alla vår ord och saker för att plocka ut en/ett som gemensam nämnare för vår grupp. Man vill ju hålla fast vid och markera sin identitet. Nyttigt för ens ego att ta bort! Vi presenterar vår nyfunna samhörighet för de andra grupperna. Uppfylld av denna lek får jag landa i min jag-ruta. Här måste också fattas beslut. Vilket av mina ord vill jag synliggöra för gruppen? Vem är jag? Hur bygger jag ordet energisk? Energiskt bygger jag! Lägger till, drar ifrån och lägger till igen. Arbetet hade inte betytt mycket om jag inte varit del av något större. Vi alla bygger utifrån jaget och duen finns där hela tiden i en ständig kommunikation som leder oss framåt. Två respondenter får ta sig an mitt verk. Vad ser de? Jag har tagit ett steg tillbaka för att se om jag kan se mitt verk på ett annat sätt, kanske ändra på det ord jag haft. Jag höll fast vid energisk. Genom att andra sätter ord på mig (mitt alster) synliggörs fler sidor av mig. Det känns också bra att höra andra prata om mig! Vi allihop fick ju kommentera och tala om vad vi såg när vi betraktade varandras verk. Mycket bra tankar fördes fram och en sådan bredd! För mig som lärare är det här en viktig få-känna-på övning.

Fraser och meningar som jag vill bära med mig.

Att inte fastna i mönster eller former som återkommer i ens liv eller i ens projekt.

Förklaringar och långa utlägg kan ibland låsa betraktarens tankar.

Tolkningar, ord och idéer förändras allt eftersom processen fortskrider.

Även om ett verk inte förändrats i konstnärens ögon så har det ändå förändrats just för att det befinner sig i ett rum/omgivning som har förändrats.

Allas erfarenheter flätas samman och vi växer. Vi ser på nya sätt.

På fredag eftermiddag raderade vi våra spår, men kvar finns tankarna och processen fortsätter.