Identitet

Hua, så mycket bra på en vecka. Så mycket att smälta och bearbeta. Begrepp och nya vinklingar på dessa breda ord, identitet, utanförskap, demokrati och interkulturellt lärande och inte minst gränser. Rasoul Mejadmehrs föreläsning nådde sitt syfte hos mig iallfall. Han fick mig att utforska orden och reflektera över mig själv. Vilken utgångspunkt har jag i mina föreställningar inför mötet eller kommunikationen med andra? Han sa så mycket bra att det blev tre hela datasidor med text. Liksom flera av våra andra föreläsare nämner även Rasoul komprimering av tid och rum beträffande kunskap. Hur påverkas kunskap i skolan idag mellan lärare och elev? Vi lever i en ny värld med interaktion och vad är då vår roll som lärare? Det finns inga gränser idag och absolut inga fasta sådanda mellan nationaliteter, kön eller kulturer. Vår identitet ser annorlunda ut när gränserna förändras. Det konstiga är mer intressant för oss än det som är bekant. Mina värderingar måste konfronteras med andras. Rasoul säger att vi inte ska tänka i termer om normalitet, inte exkludera utan inkludera. Jag kan inte låta bli att kommentera en artikel i kvällspressen från idag, där reporten Fjellborg ifrågasätter unga tjejers beteende när en grabb i programmet Idol åkte ur. Hur ser tonårstjejer på sig själva och sin värdighet och hur de tror att det förväntas att de ska vara gentemot som hon skriver, söta killar. Hon undrar vad det handlar om i upplysningens och jämnlikhetens tid. Vad är det i den sociala strukturen som gör att det skapas en masshysteri? Vad kommer alla normer och beteende ifrån?
Etnocentrism nämns också där vi i väst är normgivande. Dagligen slukar vi information som utgår ifrån oss. Jag tänker t ex på nyhetsrapporteringen från Thailand. Vem vill veta om några få solbrända stackars svenskars öde på flygplatsen? Vem rapporterar om vad som egentligen sker här som det faktiskt bor 65 miljoner människor. Vi och dom!! Jag måste inta en kritisk interkulturell medvetenhet. Det är då jag utvecklas. Motsatsen är att vara fånge i sin egen föreställningsvärld. Vi ska inte se på vår omgivning och våra medmänniskor som dom (objekt) och vi (subjekt) utan vi ska möta varandras subjekt (mötas som individer) och lära av varandra hellre än om varandra. Hur uppstår kunskap och vilket synsätt har vi på inlärning idag? Rasoul benar upp och diskuterar det här på ett briljant sätt. "Olikheter är berikande och vi måste lära våra barn att förvalta detta väl."
Jag funderar på vad konst och kultur står för? I vilken kontext dyker de upp? Det är komplext och innehåller så mycket. Rasoul talar även om det här där han menar att man kan ställa sig frågan om vem som gör konst för vem? Konst och kultur måste vara gränsöverskridande. Vanligaste postnumret på operabesökarna här i vår stad är 414. Jag tror att jag öppnat ögonen mer nu när jag går och läser här. Jag ifrågasätter inte bara vad vi gör i skolan utan även konst och kulturbegrepp snurrar runt där uppe i knoppen. Är det så illa som Rasoul säger, att vetenskapen har tagit över och konsten har marginaliserats?

Vi är först i samspel med andra.

Identitet är en förändringsprocess.

Vi formas av normerna i vårt samhälle.

Rydals ungdomar.

Även Oskar Broberg pratade om det nyss nämnda. Ett bra citat är "Vi väljer inte att vara en social varelse - vi måste vara det för att vara en individ." Hans favoritutryck polycrona landskap tilltalar mig. Spår av tiden finns överallt som lager på varandra i landskapen. Det finns ju inne i mig också och formar min identitet, historien, minnen. Jag tänker på lilla Najmija i dokumentären "A stranger in her own city" som formas av traditionerna hon växer upp med. "A human being is what she is in her mind." säger hon och tillägger att hon vet vem hon är och det sitter inte på utsidan, men det är inte lätt att vara ensam i det samhälle som hon växer upp i även om man är stark som Najmija och vägrar att bära slöja. Även Fredrik Gunve talar om identitet som skapas kulturellt. Vad händer med en då man ikläder sig andra roller? Förändras vår identitet? Han tycker att identitet är något som man hela tiden leker fram och att ytan är det inre och därför viktigt.



"Delicious" av Scott Prendergast belyser också det här temat om utanförskap och att vara annorlunda. I ett strist, stelt och grått liv får den röda färgen en man att bejaka en dold och kanke udda sida hos sig själv och att våga ta fram och visa den. Att bli glad av att visa den, som en förälskelse. Han blir lycklig. Men att det också kan vara smärtsamt att bli förälskad i något som avviker eller sticker ut. Vilken helt underbar film! Jag blev helt lycklig av att se den. Identitet och gränser har förföljt mig hela veckan. Jag läser artiklar i tidningar och ser TV och överallt finns exempel och bilder på "våra begrepp" identitet och gränser. I en dokumentär nu i veckan visades hur man i det slutna Iran monterade upp illegala satelliter. Här tog man tydligt avstånd från västvärldens sätt att leva, men samtidigt tar man dagligen del av den genom sina parabolantenner. Rummets betydelse för hur våra identiteter formas har inte längre lika stor betydelse. Helt säkert påverkas de. Den lilla flickan i slöja satt utanför tältet och lekte med sin rosaklädda barbydocka! Den unge killen ute på landsbygden sjöng senaste popdängan och låtsades att åsnan han red på var en sportbil. Hur ser de på sin identitet? Jag måste sluta nu. Det känns som om jag vill skriva en hel bok. Blir för engagerad. Jag har förbrukat mina bloggtecken för länge sen, men jag vill ändå ta med våra tankar hittills om kursen identitet, som Oskar frågade oss om. Vi var 16 stycken och några av oss sade väl nästan samma sak. Det underbara var att höra om hur kursen förändrar oss och hur positiva (nästan) alla var och att det var proffsigt av Oskar att vilja lyssna på oss och sedan använda detta i sin föreläsning!
Kommentarer om kursen identitet so far:

-Man får möjlighet att gå in i sig själv.

-Vi får fokusera på nutidskonst.

-Jag funderar kring vem jag är.

-Det är ett helt nytt sätt att se på bildämnet.

-Väldigt utvecklande.
- Det är inte vad jag förväntade mig. Förvirrande.

- Jag får utmana mig själv.

- Jag måste släppa på kontrollbehovet.

- Inget går att planera, allt är mycket oväntat, man blir hela tiden överraskad.

- Det är stora ämnen som blir vad vi gör dom till.

- Bitarna börjar att falla på plats nu.

- Vi får arbeta med den viktigaste delen i en människas liv-identitet.
- Jag ser saker på ett nytt sätt.

- Jag har förändrats och bär med mig nytt i skolämnet bild.

-Jag tänker nytt och bär med mig nytt in i bildämnet.

- Jag ser omgivningen på ett nytt sätt.

-Det är många bra och nya tankar.

-Innan tänkte jag för lite kring identitet och nu får man klura ut vad det står för.

-Tänkte först att det var slitna begrepp, men man blir ju aldrig färdig med dem. Det finns hela tiden nya ingångar.

-Jättebra ämnen.

- Det är ett brett spectra i hur vi arbetar här.

- Processen är viktig.

Jag har blivit citatfreak!

"Are you the favorite person of anyone?" från filmen med samma namn.

"Olikheter berikar." Rasoul Nejamehr

"What kind of thing is democrazy?" från dokumentären Please vote for me. Vilken skräckhantering av barn förresten.
"Att gå är att ramla hela tiden och sedan fånga upp sig." Laurie Anderson

Jag är på väg och jag förflyttas i rum på flera sätt. Det påverkar mig. Jag förändras. Funderar på min identitet.

bild och visuell kultur

Traditionerna spökar

Två dagar bilddidaktik drog igång oss i diskussioner om bild. Vårt ämne tar avstamp i så många olika traditioner och det är ett problem. Det är nödvändigt att känna till ämnets historia för att vi som går utbildningen idag ska kunna anpassa undervisningen till bildsituationen i vår samtid. Frågor att ställa sig är: Vilken progression ska vi ha i ämnet? Vilka val måste jag göra? I våra diskussioner är det lätt att göra schablonbilder av hur undervisningen bedrivs, men det är ett statement att vi sysslar en hel del med reproduktion och en hel del av diskussionerna kretsade kring teknikernas vara. Det var en underbar gruppuppgift att få sätta ihop morgondagens kursplan i ämnet. Alla dessa samtal som får mig att hela tiden vända på begrepp och tänka på vad, varför och hur jag ska arbeta framöver. Vi behöver många sådana här samtal. Det är berikande! Är konstskapande könslöst?

Genusdagen handlade snarare om makt och jämnlikhet och det blev inte mindre bra för det, tvärtom. Jag försökte att få med så mycket jag kunde av dagen genom att skissa och anteckna. En del saker var så klart mer intressanta än andra. "Widening participation". Jag gillar det uttrycket. Hur ser exempelvis representationen av olika slags samhällsmedborgare ut på våra universitet? Jag lyssnade på en kille som gjort en studie i hur antagningen av studenter till våra konstnärliga linjer sett ut 2005. Variablerna var inte så stora att man med säkerhet kunde säga att det varit en sned intagning.

Det diskuterades också om hur det i olika konstellationer alltid är en liten grupp av samma personer som tar ordet. Hur ofta låter vi ordet gå runt så att alla får chans att säga sin mening? En av författarna till boken "Pittstim" höll ett underhållande och mycket intressant föredrag om mansförtryck. Han hämtade sina exempel från den hockeykultur han växt upp med och det var ruggiga bilder han gav oss. Alla vet att struktur och makt är ojämnt fördelande, men gör vi alltid något åt det eller anpassar vi oss utan reflektera? Jag måste erkänna att jag i mycket liten utsträckning reflekterar. Tankar från den här dagen finns kvar i mig och säkert kommer de ut i någon form i skissboken när hjärnan fått bearbeta intrycken (avtrycken).

"Makten bor inte hos oss (lärarna), den måste erövras." säger Gunilla Granath i sin föreläsning om osynliga maktstukturer. Det var nyttigt för mig att höra henne berätta om skolan från en sjundeklassares ögon. Långt ifrån allt kunde jag hålla med om, men klart är att hon gett mig ord på det jag känner, till exempel att det är läraren som bestämmer, men det är inte i klartext - en suddig maktstruktur. Det beror enligt Gunilla på att vi lever i en consensus kultur. Vi lärare utnyttjar snarare den milda makten som en lirkning, en övertalning. Den lilla skaran som var kvar på eftermiddagen fick chansen att diskutera och argumentera i ett exempel som Gunilla gav oss. Jag vill ha ännu mer av det här, för det är här vi lär tillsammans!

Här nedan har jag lagt in lite av det Italien jag fick uppleva och njuta av. Jag tittar gärna på bilderna och längtar nu i det kallaste och mörkaste november.

Firenze, en kväll när regnet kom

Firenze

Känd duva på torget i Reggio Emilia

Många som målar i Rio Maggiore, Cinque Terre

Folkets konst, i tunnel på Via del Amore

Självporträtt

Tar plats i det offenltiga rummet.

En konstnär i Firenze

Jag

Ponte Vecchio

sinnenas HDK

Hur tolkar man HDK utifrån sina sinnen?

I diskussioner med nya bekantskaper försöker vi att sätta ord på känslor och lite trevande och ödmjukt försöker vi att skapa tillsammans. Jag är med i en blå grupp. Vi fick en introduktion och inspiraton där olika vinklingar av känslor framfördes av vår rektor, film av Mossenmark, designväska från Röhska och Cecilia som talar om optical illusions. I vår grupp diskuterar vi hur vi kan skildra en kreativ process genom en dröm. Här vill vi få med familjekänslan, friheten, traditionerna, framtiden och på något sätt förmedla det här genom ett, kanske fler sinnen. Kul dagar, men idag har jag varit hemma och hos läkaren. Fullmatad med mediciner vill jag inget annat än tillbaka. Vill inte missa något!

Får vi med det sjätte sinnet?

HDK för mig?

Nya möjligheter

Lycka

Få tid att gå in i mig själv

Nya bekantskaper

Massa samarbete och lära av varandra

Utveckling

Tid som går alldeles för snabbt

Välbefinnande

Med mina sinnen:

Lukten av kaffe och anrik byggnad

Ljudet av steg i ekande trappor, ljud som studsar och visk som når fram från långt håll

Smakar gott

Känner mig hemma

Ser med nya ögon och upptäcker varje dag

Att få delta i en skapande process med människor man inte träffat förut är både konstigt och spännande. Det viktiga med veckan var ju inte att åstadkomma underverk utan att vi som finns här under samma tak, från de olika programmen skulle få möjlighet att träffas. För mig var det även kul att få titta in i några av de andra lokalerna och ateljéerna. Jag har ju tränat in min runda. In genom stora enrén, ta till höger och där är vi, punkt slut. Jag kommer säkert inte att ändra min trygga runda, men jag känner mig ännu mer hemma nu. Under fredagens redovisning förundrades jag över allt skapande och imponerades av vad min grupp åstadkommit. Jag var inte själv med och byggde, vilket svider, men visst fanns drömmen och sinnena där. Vad har jag då lärt eller fått ut av veckan? Bra att vi ges möjlighet till att träffas under sådana här former. Jag tycker att vi i vår grupp var väldigt seriösa, säkert för att vi inte visste riktigt vilken ingång vi skulle ha eller var vi hade varandra. Det jag upplever som speciellt här på skolan är gemenskapen och att alla är tillmötesgående. Det kände jag även nu. Vi var en liten grupp som satt i ett liten skrubb så nära taket man kan komma. Kände mig lite avskärmad och ganska nyfiken på allt annat som försigick på skolan, men konseptet är bra, så fler HDK veckor!

Reggio Emilia

Vi ska inte skriva om vår praktik och det ska jag inte göra heller även om jag gärna vill. Besöket i Reggio Emilia i Italien sätter spår och väcker många tankar. Jag är uppfylld och inpirerad och delar gärna med mig av detta besök. Just nu håller jag på att renskriva min dagbok och sortera bilder. Så här efteråt har jag inte hunnit smälta alla intryck. Det tar tid. Det känns nästan som om resan är en illusion fast bildbevisen säger att det inte är så. Hjärnan och kroppen har gått på högvarv och det sätter också spår med värk i kroppen och bihåleinflammation.

Freignet och sokratiska samtal

Jag är tillbaka på HDK och som jag har längtat! Till dagens frukostbuffé serverar Katti Lundh oss en del av en film om Freignet på franska om ett barns tanke. Många bra citat memoreras i huvudet. "Barnen är fullproppade idag - låt dom berätta." I filmen får vi se uttdrag om levande matematik där eleverna får skapa fritt med språkets alla dimensioner. De tränar sig i hur man lär där de får testa själva och går igenom alla problem i ett ämne - och lite till! Socialiseringsprocessen är härlig att se. Barnen väljer att skriva från sina tankar och det blir till brev till brevvänner som senare blir till en tidning eller livsboken, som samlar barnens arbete och blir ett kollektivt minne och en bra träning i att blicka tillbaka med ord. Så här skulle vi arbeta mer i våra kommunala skolor, alltså att låta eleverna arbeta ämnesövergripande och med helheten i större utsträckning, få använda och testa sina hypoteser och lära av vardag och verklighet. Den andra filmen som visas heter "Der Lauf der Dinge". Under 30 minuter får vi följa med i en evighetsbana med dominoeffekt där en boll välter en burk med vätska, som rinner vidare och antänds som i sin tur får bildäck att rulla. Så här håller det på med stor precision. Kanske var det här en inpiration till oss om att experimentera mer och låta lusten komma fram i vardagen.

Sokratiska samtal

Ann. S Philgren är en enormt inspirerande föreläsare som fick tiden att bara försvinna. Proffigt gav hon oss grunderna i sokraktiska samtal varvat med exempel och övningar, där vi fick använda oss av flera sinnen. Hon anser att samtalet ofta blir lite borttappat i skolan och den här metoden är en av många former av samtal som är bra att arbeta med. Samtalen följer en bestämd struktur och det var inte helt enkelt när vi på eftermiddagen fick pröva på. Det här kräver träning. Det fina med sokratiska samtal är att det är bra om jag kan ompröva och ändra mina åsikter. Det är ett grupptänk där man tillsammans försöker att får syn på nya infallsvinklar och idéer och kan utveckla sin intellektuella förmåga. Samtalen kan utgå från exempelvis bilder, vilket jag snart kommer att pröva i skolan.