exploring a new side of me

Vågar jag ge mig ut i det okända? Vågar jag bryta mitt jag, som är så fast i normer, regler och vanor som format mig? Det är det jag just nu undersöker... på caféer! Att inte vara påkopplad och att låta mitt undermedvetna komma upp till ytan, att inte vara den som alltid ska vara så himla intensiv och prestera fullt ut hela tiden. Jag är säker på att vi alla har sidor i oss som vi inte tillåter oss att upptäcka. Kan jag bryta mina mönster? Min handledare uppmanar mig att "go out of my comfort zones". Jag gillar det uttrycket. Den här veckan har jag inte arbetat med mitt projekt för jag har fikat och fikat. Mina kollegor skrattar gott åt mig och säger att jag verkligen fått en utmaning. Jo, jag har undervisat i bild också. Ganska snart kommer jag att arbeta med min gestaltning. Det är både befriande och stressande att just nu försöka att inte göra någonting...

"Att erövra kunskaper och insikter" genom konstens metod. Det är det vi gör. Genom de praktisk-estetiska ämnena ger vi våra elever fler verktyg att också göra det. Jag läser "Om konstarter och matematik i lärandet" (KIL) igen. Första gången var den bra och nu är den ännu bättre. Den talar till mig och bekräftar insikter jag fått under den här studieperioden. "En lärare som brinner behöver inte bli utbränd" (sid105 i KIL). Vidén skriver att inte bara elever utan även vi lärare borde få utrymme att förverkliga oss själva och se vår inre kunskap. Jag tror att det är precis vad som har hänt mig. Jag brinner mer nu och det finns mer energi i bildlokalen. Vi har visuell kommunikation och jag känner mig starkare än någonsin. Det känns bra att kunna sätta ord på hur och varför och ge eleverna mer.

Jag gör en resa tillbaka i tiden när jag bläddrar i min gränsbok. Här hittar jag spår som följt med mig hela vägen och kanske kan någon av dessa ge svaret på vad min gestaltning ska handla om/berätta.

Short summary

I'm exploring a different side of myself by trying to do nothing!! Well, I'm sitting at cafés (this is getting expensive). It's hard not to connect and to force myself to work. I am educating and here I'm making a lot of didactic reflections. I can put words on things today. I have the theory and the experience which I received here at the university and for that I'm grateful. When I look in my "border-book" from last fall I can see traces that follow me and I might pick one of them for my project/creation.

en bro mot något

Nu startar en ny kreativ process. Det gör det hela tiden, om och om igen. Det är mellan två sådana som ångest infinner sig. Det är ett vacuum där det känns som om jag inte befinner mig någonstans. Vågar jag låta det ta tid? Alltså invänta känslan och frågan som jag ska besvara. Tänk om jag kunde förhålla mig till min kommande gestaltning som Gerard Richter säger i boken Art Today (B Taylor): "I do not have a programme, a style, a course to follow. I like things that are indeterminate and boundless, and I like persistent uncertainty." (p. 70)

Tomorrow (2005) Fiona Tan

Nu, i "start-uppen", försöker jag att hämta inspiration, kunskap och till och med knycka idéer genom att läsa litteratur och besöka utställningar. Jag ställer också frågor till mig själv. Verktyg som våra kära lärare/handledare är så bra på att ge oss. Vad vill jag säga? Vad vill jag diskutera? KOMMUNIKATION. Vad vill jag att betraktaren ska få för känsla? Eller som Katti sa: Vad vill jag ska drabba betraktaren? Frågeorden vad, varför och hur får knuffa igång mig. Det är bra att vi fått träning i att dela in våra gestaltningar i faser. Om någon idag skulle fråga mig vad jag ska göra så blir svaret: Nää, men du vet, jag befinner mig bara i samlarfasen ännu, så... Det är sant jag befinner mig här och i den ingår att läsa boken som jag nämnde. Jag tror att jag läser den för att först och främst hitta en form eller ett språk som jag vill arbeta med. Det är egentligen sekundärt för mig då innehållet (budskap, inre känsla, debatt eller varför inte allt i en kittel?) är viktigast.

Softcity av Pushwagner

Det är fredag kväll och just nu känner jag mig kreativ när jag skriver. Det kan bero på att jag intar en väldig god dryck samtidigt som jag försöker tänka på mitt kommande gestaltningsprojekt. Allt det jag nu ges möjlighet att pröva på HDK för jag med mig i mitt yrke som bildlärare. Det blir verkligen en mix då jag idag exempelvis suttit i möte med styrgruppen för KIL (kunskap i lärandet). Här arbetar vi med frågor som rör bedömning och betyg och försöker att ligga steget före för att kunna handleda och skapa en god utveckling kring de här frågorna ute på våra skolor. I vårt projekt ska vi ha med en pedagogisk del som belyser eller kopplar vårt projekt till lärande i skolan. Jag tänker inte på det just nu. Jag har fullt upp med att fundera på vad, hur och varför!



Jag har varit runt på konstbiennalen med temat What a wounderful world och samlat intryck. Och det ger som A-L i vår grupp så riktigt säger avtryck. Det som fastnade var Softcity på stadsbibliotektet. Dels framföranden i form att tecknad serie, men också frågor om hur vi lever våra liv. Fiona Tan visade video på stadsmuseet och det berörde mig. Hon filmade närbilder på tonåringar i förorten. För henne är det den enskilda människan som är det viktigaste. Jag satt där och tog in och ja, jag reagerade. Utanförskap. När befinner jag mig i innanförskap respektive utanförskap? Mitt no-place handlade bland annat om sociala relationer och om att vara på väg. Kanske blir det en ingång.

Jo, jag studerar broar igen och läser om vad de symboliskt står för. Skissar också på lite idéer om att riva broar, om att bygga roterande broar eller som jag nog gärna vill, teckna en serie om någon som försöker bygga broar. Nu ska jag sluta tänka för ikväll. Jag bär med mig min kära kursare C: råd: Tänk inte så mycket Katta! Och också min käre handledares råd: Fika och filosofera!

(no) space + X = Y

Min reflektion kring Public Spaces' Class-room handlar dels om en ny kontext av mitt no-space, men också om ett möjligt läranderum. Jag har brutit ner projektet genom återkommande studiebesök på min övergivna plats och sökt efter en möjlig förändring. Det har skett genom bland annat identifiering, känna in platsen och analysera det jag tar in med mina sinnen. Givetvis har all aktivitet (husockupanter, snickare, vakter och grävskopor) i mitt övergivna no-place påverkat processen.
Förändringen skedde på två plan och växte långsamt fram under det att jag tillät mig att låta processen ta tid. Alltid frustrerande att veta om det kommer ut något i slutet av ett sådant här projekt. Jag har tagit in den gamla övergivna platsen Almedahs textilfabrik i mig, i mina tankar och i mitt lärande. Det skedde först efter att jag markerat den. Det var först när jag avgränsat en del av området som jag kunde fokusera på dess möjligheter. Fantasin fick hjälp av mitt undermedvetna då vatten som term eller symbol följt mig på resans gång. Det var också vattnet som fick leda mig framåt i projektet, alltså ett fysiskt research-arbete liksom ett mentalt.

Det gemensamma lärandet som uppstår i en grupp är viktigt då i alla fall jag emellanåt fastnar. Att inte tänka så mycket utan låta allt i mig bara komma ut var en sådant råd som förde mig framåt. Min identitet och platsen hittar varandra och utifrån det ska jag våga förändra och se möjligheter! Jag bar med mig min fysiska plats in i den digitala världen och här fanns möjligheter att göra om en befintlig plats i tanken, att visualisera mitt projekt digitalt. Det blir inte bara en praktiskt lösning utan en där kreativiteten inte styrs av några gränser. Det är för mig ett lärande. Jag kan se flera möjligheter här. I mitt lärande berörs frågor som förändring, att vara med och påverka det offentliga rummet och att våga skapa 'ogränser' inom gränser. Att klassrummets väggar är för små, pratar Bo Dahlman, professor i IT vid Göteborgs universitet, om på en föreläsning (jobbrelaterat). Lärandet ser annorlunda ut idag och datorn öppnar upp för en större värld.
Formeln i rubriken kan ses på två sätt, dels den här: En övergiven plats i det offentliga rummet + digital värld = nya vägar till lärande och dels den i min slutkommentar. För mig är det en anpassning till den "verkliga" världen, eller som Dahlman säger: "Vi är inte en oas av det förgångna." Vi är med och påverkar! Eleven kan i ett sådant här projekt förverkliga drömmar, fantisera förändringar bortom all logik eller sätta ämnen under debatt och jag som lärare kan återigen ställa frågan: Vad är konst?

Att göra om till sitt eget: Reclaim, remaking, återanvändning.
Postproduktion, är ett nytt begrepp som myntades i början på 2000-talet. Här intar konstnären rollen som återanvändare och redigerare (man använder sig av det föremål som redan finns på arenan). Svensk konst nu av Allgård och af Malmborg väcker min nyfikenhet och inspirerar. Här finns bl a konstnärsgruppen Uglycute som i sin konstverksamhet genomsyras av tanken om en demokratisk idé om att vem som helst ska kunna ta makten över sin miljö, en slags instant design.

Eftersom jag valde Almedals gamla nedlagda textilfabriksområde så måste jag ju dragits dit av något i mitt inre. Platsen har präglat mig och kanske omedvetet styrt mig till det handlingar och förändringar som jag nu genomfört. Mitt remaking i mitt no-space har plockat upp en del av områdets identitet och därifrån har jag gjort om det.

Inspiration hämtade jag från nätet där Mattias bland annat tipsade om sajter. Här är några: http://www.future-systems.com/, http://www.plataformaarchitectura.cl/ och http://www.urbancracking.(ted.com/)
På nätet finns en hel värld med spännande arkitektursajter, men jag inspirerades också av film på http://www.youtube.com/ om att gå på vatten.

I samma stund som mitt no-place blev tillgängligt i sin fysiska form så blev mitt undermedvetna sökande tydliggjort och fört upp till ytan. Det handlar om att jag leds fram (vatten är bara symbolen för det) mot någon form av förändring som jag just nu inte kan se. Jag måste ta mig fram i det sökandet för att se vad som möter mig på andra sidan, som då också blir en öppning mot något nytt. Skapelsen är en illusion av att vara på en annan plats. Den ska ge en känsla av att föra mig vidare, framåt. Från det avskilda till att öppna upp! Motsatsbegrepp passade bra att arbeta med. Andra sådana var avskilt - socialt, gammalt - nytt och synligt - osynligt.

Slutekvationen: Del av Almedahls textilfabrik (+ bro + öppning) + vatten = tillgänglig plats, något nytt i den fysiska miljön och samtidigt något i mitt undermedvetna som för mig fram mot något nytt, utveckling kanske? Connecting possibilities.

Tre lager (vatten, ogräs-land och hus) blev ett. I det lagret tillåts vi flyta fram mot något nytt.

I en annan verklighet som inte är min pågår en annan process!