Workshop "Skräpet som blev"

Jag gräver i mitt jag.

Identitet med fokus på tre pronomen: jag - du - vi. Att vända och vrida på olika begrepp för att reflektera över min identitet startar en rad frågor i mig. Tillsammans med min härliga klass förändras jag genom vi. Allas erfarenheter har getts möjlighet att flätas samman o säkert har vi vuxit. Från min jag-ruta har jag länkats samman med du och vi i långa tejpslingor över hela aulans golv. Prövar och testar, arbetar med händer och hjärna och visualiserar en del av mig själv genom att bygga med skräpmaterial. De här dagarna har öppnat upp kommunikationen i vår grupp och nya konstellationer har uppstått. Vi har deltagit i varandras processer och i de ständiga förändringarna som formade våra konstverk. I boken "Varför pedagogisk dokumentation" diskuteras i ett avsnitt det här med modiga människor: "Vi är ute efter tankarna... de egna funderingarna... att man kan vända på sina tankar och tänka om. Att man intresserar sig. Att man samtalar och samspelar med varandra...lär av varandra." Jag är först i samspel med andra. Jag förändras.

Energisk

Vi nu är i full gång med det gemensamma lärandet i en grupp där individerna bjuder på sig själva och våra lärare inbjuder till det. Tror att jag kommer längre i mina egna lärprocesser med hjälp av gruppen och synliggör andra sidor hos mig själv. I boken "Om konstarter och och matematik i lärandet" finns en artikel som belyser vikten av att arbeta tillsammans. Det krävs av oss att vi är lyhörda för andras tankar, idéer och känslor och det här med att lyssna på någon annan kräver, står det, att man för en kort stund kan stänga av sig själv och verkligen höra vad de andra säger. Man öppnar sig för nya intryck. Det har jag gjort. Det är då jag känner att allt hänger ihop, våra konstverk och vi hänger ihop. Jagen och duen bildar viet. I läroplanen poängteras vikten av kollektiva lärprocesser och de här övningarna får med så många bra moment att arbeta med i grundskolan. Våra tonåringar är ständigt sökande i sin identitet. Med den typen av EQ övningar som lyfter fram olika slags kommunikationsmöjligheter ges eleven möjlighet att stärka sitt jag (och det behövs!). De får se nya sidor hos alla duen och träna vi känsla i gruppen. Just att hitta nya gruppkonstellationer tycker jag var ett kanonbra moment att ta med sig. Att skapa med skräpmaterial är även det toppen. Det är billigt och prestationskraven blir inte lika höga vilket säkert gör att fler vågar mer.

Lärorikt och kul!

Fler reflektioner om workshop v39

Energi till taket.

Förändring

Jag har nästan hakat upp mig på ordet förändring. Jag tänker jättemycket på vad det står för och funderar på hur det just nu sätter spår i mig. Inne i mig bor det en massa kunskap som jag tror är den rätta, men allt runtomkring mig påverkar mig och här, nu på HDK, känns förändringen så tydligt eller så är det kanske bara så att jag nu håller på "att bli medveten om att jag är medveten." (Litt. Om konstarter...) Begreppet måste nötas och blötas ytterligare ett tag.

Processen

Övningarna som vi gjort under veckan (det var ungefär 17 moment!) har gett mig frågor, men också en del svar. Från starta upp övningarna har jaget likt ringar på vattnet sökt sig ut till du och vidare till vi. Det har varit en process som ständigt format om sig själv vid minsta ingrepp från oss, även ord och tankar förändrades. Jag åkte med och det gick undan. Det tar mycket energi att hela tiden ta in, men det har varit kul. Det händer saker i mig. Workshopen startade på tisdag morgon, jag vill nästan säga att den startade redan måndag morgon då vi såg filmen Koyaanisquatsi. Den påverkade mig (och många andra i gruppen) och den fick också plats i våra alster och tankar under veckan. På måndag kväll såg jag TV programmet Debatt som hade ett inslag om kultur. Vad är skillnaden mellan kultur och kulturelit? Vem bestämmer det? Frågorna fastnade i mig. Medverkar jag till kultur? Är det jag gör med mina elever kultur? Skapar de kultur? Jag är en medkonstruktör här och nu, liksom mina elever är medkonstruktörer av kultur och kunskap.

Workshopens fantastiska bana.

Från alla dessa ord bygger vi ett träd. Alla får synas. Alla ord är lika viktiga, men betyder så olika för var och en, individen. Vi leker, vi vågar och vi testar tillsammans. Väljer ordet energisk och får lägga till ytterligare två. Att hitta två saker i en hög av många saker är inte svårt. Det blir svårt att hitta något som beskriver en del av mig.(Leksakslejonet fick symbolisera det mjuka jag som finns inne i mig och det lekfulla, två saker som jag är bra på att dölja bakom den tuffa ytan och lejonets integritet. Den andra prylen, en liten metallskål med emaljerade blommor i, fick agera symbol för för att jag fyller på. Jag fyller på livet, jag fyller på erfarenhet och ja, jag fyller helt enkelt på med en massa saker. Det vackra runt omkring mig får mig att må bra.)

Jag ska ta plats. Så skrev jag i min blogg för någon vecka sedan. Måste våga. Jag gör det, så alltså placerar jag min jag-ruta, markerad med röd tejp, centralt i rummet och nära, mycket nära mina nya vänner. Det här är min plats, men den synliggörs först när jag binds ihop med de andra. Jag och du bildar vi i ett nätverk av brokiga linjer som löper över hela golvytan i aulan. Mycket tejp har slukats. Linjerna leder mig in till några du och vi bildar en ny liten grupp och här tvingas jag till handling - förhandling. Det kan vara nog så svårt för våra elever att göra det vi gjorde. Samlade ihop alla vår ord och saker för att plocka ut en/ett som gemensam nämnare för vår grupp. Man vill ju hålla fast vid och markera sin identitet. Nyttigt för ens ego att ta bort! Vi presenterar vår nyfunna samhörighet för de andra grupperna. Uppfylld av denna lek får jag landa i min jag-ruta. Här måste också fattas beslut. Vilket av mina ord vill jag synliggöra för gruppen? Vem är jag? Hur bygger jag ordet energisk? Energiskt bygger jag! Lägger till, drar ifrån och lägger till igen. Arbetet hade inte betytt mycket om jag inte varit del av något större. Vi alla bygger utifrån jaget och duen finns där hela tiden i en ständig kommunikation som leder oss framåt. Två respondenter får ta sig an mitt verk. Vad ser de? Jag har tagit ett steg tillbaka för att se om jag kan se mitt verk på ett annat sätt, kanske ändra på det ord jag haft. Jag höll fast vid energisk. Genom att andra sätter ord på mig (mitt alster) synliggörs fler sidor av mig. Det känns också bra att höra andra prata om mig! Vi allihop fick ju kommentera och tala om vad vi såg när vi betraktade varandras verk. Mycket bra tankar fördes fram och en sådan bredd! För mig som lärare är det här en viktig få-känna-på övning.

Fraser och meningar som jag vill bära med mig.

Att inte fastna i mönster eller former som återkommer i ens liv eller i ens projekt.

Förklaringar och långa utlägg kan ibland låsa betraktarens tankar.

Tolkningar, ord och idéer förändras allt eftersom processen fortskrider.

Även om ett verk inte förändrats i konstnärens ögon så har det ändå förändrats just för att det befinner sig i ett rum/omgivning som har förändrats.

Allas erfarenheter flätas samman och vi växer. Vi ser på nya sätt.

På fredag eftermiddag raderade vi våra spår, men kvar finns tankarna och processen fortsätter.

workshop

Det händer nå't här inne i aulan. Tejp, kartonger och stela leder överallt. Vi synliggör en del av oss själva o så binds vi ihop med varandra så det blir vi. Mest trött efter en dag bland byggskräp. Gymmet får vänta till imorgon. Ska se om jag hittar nå't onyttigt i skafferiet. Gonatt...

Stark eller bara förvirrad?

Vi tar plats

jag - du - vi

LBD 110 förändrar i rummet. Vilken skön dag vi haft. Jag får en stund till reflektion över min identitet. Just i det här ögonblicket funderar jag på hur sjutton jag ska få med allt skräpmaterial till skolan imorgon? Bygga smått - bygga stort? Hmm...

bilder som fastnar

Tur att jag hade hunnit svälja mackorna annars hade de fastnat i halsen! Morgonens film Koyaanisquatsi (kanske blev heltokigt) biter sig fast i hela kroppen. En kuslig framtidsvision som alla människor på vår planet bör se. På engelska blir uttrycken så mycket mer: "Are we inviting disaster?" eller "Life out of balance". Tusentals bilder sköljer över mig till stilla och vacker musik. Ibland i ett otroligt tempo som får vårt beteende att se ännu sjukare ut. Det blir i mäktigaste laget. Många bilder har stannat kvar. De blir säkert några varianter i skissboken. Frågan man måste ställa sig är: Vad håller vi på med? I filmen var vi människor inget annat än robotar med tomma blickar. Vi rusade fram i ruskig fart och vi såg precis ut som fastfoodmaten som spottades ut ur maskinerna. Nä, nu får jag rycka upp mig. Ser fram emot workshop imorgon!
De två sammansatta bilderna är från N.Y i vintras.

change

Att ta plats i det offentliga rummet är ingen självklarhet. Att förändra i det är än mindre självklart. Nu med en gnutta "vana" är det fullständigt självklart! Jag ska ta plats och jag ska vara med och förändra. Det är min rättighet.
Tid och plats för min debut av installation i det offentliga rummet var en tidig onsdagmorgon i parken vid Callanderska. Slumpen eller ska jag säga pilen valde platsen åt mig. Så här i efterhand när jag reflekterar över min skapelse så kan jag inse att tidpunkten säkert påverkat förbipasserandens reaktion.
Jag reagerade på debatten i media under veckan om personrån och allt våld i samband med dessa. Skulle jag kunna väcka tankar kring det här i mitt projekt? Min närmaste granne på 82 år råkade illa ut i samband med just ett väskrån. Jag har varit arg och känt mig maktlös över den incidenten.
Jag tillverkade en förbudsskylt i photoshop. Sju små handväskor hittade jag på Myrorna. I dessa lade jag små lappar med olika frågeställningar. På någon skrev jag: Hade du tänkt gå till polisen med den här? Förbudsskylten placerade jag i ingången till parken från den stora gatan och väskorna placerades i gångarna i parken. Alla långt ifrån varandra. En väska lade jag framför ingången till sjukhuset. Jag hann inte fota den för en kvinna plockade snabbt upp den och lade den ovanpå en tunna.

Mycket folk passerade i parken denna morgon. Alla var de på väg någonstans. Alla såg, för det gick inte att missa en väska som ligger i vägen där du går. Såå många valde att vända bort huvudet precis då de passerade väskorna och några, sådär var tionde person plockade upp dem utan att titta i dem! Väskorna placerades snyggt och prydligt på en parkbänk eller hängdes upp på en gren. Jag skyndande mig att lägga tillbaka dem i gångarna för att upprepa denna procedur ett antal gånger under denna 90 minutersperiod då jag vistades där. Det måste sett komiskt ut och jag hade svårt att hålla mig för skratt.

När väljer du och jag att engagera oss?
(...Om jag inte ser väskan så behöver jag inte ta ställning och inte engagera mig. Förresten så har jag faktiskt bråttom till jobbet. Det är inte det att jag inte är en god och ärlig människa, men kan inte just nu. Någon annan är säkert nyfiken och tar hand om den.)
Valet ligger hos var och en individ och jag som konstnär kan inte tvinga någon annan att inte titta bort, inte fysiskt iallafall. Nästa gång kommer jag försöka ta ut svängarna mer och fundera på hur jag kan få omgivningen att ta del mer, få igång en händelse. Nu var det för all del inte helt händelselöst men ändå ganska diskret och subtilt. Precis efteråt när jag cyklade hem kände jag mig tom. Det var över och passé. Trodde att jag skulle ta ut svängarna mer. Vet att mitt förhållningssätt inför ett nästa projekt av det här slaget är att jag in persona skall synas och att jag ska ruska om mer i rummet.

Jag har tagit plats och det känns riktigt bra! Jag har satt spår. Mentalt har jag reagerat mot något och jag har fysktiskt visat detta, men som sagt var, lite tomt kändes det efteråt.
Lusten och engagemanget vaknade till liv igen när vi alla skulle redovisa våra gestaltningsprojekt för varandra.
Det ger så mycket energi och inspiration att få ta del av gruppens skapande, att vi gör det här tillsammans och alla utifrån sina förutsättningar. Bredden, variationen och olikheterna tillför. En helskön dag och vilket gäng! Tack allihop.

Nyfikenheten drog mig tillbaka till min installation 36 timmar senare. Fem väskor har fått nya ägare och skylten satt kvar!
Hur såg processen ut?
Inspiration genom film och workshop - rekognisera platsen och diskutera i lilla gruppen - tänka, tänka, tänka o känna - tvivel - sökande och idérundor - vilande i processen (någon frågar mig vad jag gör när jag ligger i soffan. Jag svarar att jag arbetar, för det gör jag ju!) - idéerna börjar dyka upp - sortera och pröva i tanken - skissa, leka - bolla allt med gruppen - praktiskt arbete - genomförande - observation - dagbok och reflektion.

Hur kan jag sätta in det här i min undervisning med mina elever?
Hela det här projektet bygger jag på till uppgiften vi fick om Kentridge konstnärsskap. Redan då tänkte jag att det här var givet att arbeta med. Bryta gränser är viktigt för att åstadkomma förändring och väcka tankar både hos sig själv och sin omgivning, men hos eleverna kan det här med gränser se annorlunda ut mot hur jag som vuxen ser på det. Vi skulle med all säkerhet ha en diskussion/dialog om begreppen kränkning, gränser och privat respektive offentligt. De skulle få ta del av det här projektet jag gjort nu, men först efter att de fått diskutera tillsammans över frågor och innehåll som estetik och samhällsfrågor och själva spåna på idéer. Faran finns att de låser sig i sina tankar om de får färdiga koncept. Genom det här projektet har jag samlat på mig många idéer och nya tankar om hur jag kan arbeta med samtidskonst och använda staden som arena.

Har jag förändrats?
Ja, det har jag!
Platsen då, har den förändrats?
Ja, hos var och en som väljer att se.

Förändring på g

Det där med att gå på loppis i lördags var inte så dumt ändå. Det plingade till ett dygn senare. Bilden av förändring har klarnat. Inser att miljön Johanneberg just nu och inför detta projekt inte ger så mycket inspiration. Bilderna kommer istället från mig själv och vad jag reagerar på. Flera idéer har poppat upp som t ex att reagera mot att allt fler av vår stads öppna ytor försvinnar. Såg vilka kul förbudsksyltar det skulle kunna bli med lyftkranar på. Idag fick jag en inblick i vad andra i gruppen gör. Någon arbetade hårt även under filmen - häftigt!

Idag har jag samlat! Lägger just i denna stund upp en struktur för genomförandet av min förändring i det offentliga rummet.

En kommentar från filmen Style Wars fastnade under dagens frukoststund:

"Rocking the city put your name on a train"

söndagsutflykt

Ingen idé att jaga idéerna!

Feber och sängläge gjorde att jag missade ett operabesök och säkert ett massa kul i "skolan". Försöker komma ikapp lite med helgjobb, men i ärlighetens namn så händer det inte mycket, jag läser, rekogniserar och tänker. Har upptäckt att om det överhuvudtaget kommer några idéer

så kommer dom precis när jag ska gå och lägga mig.

Förändra i det offentliga rummet - det går inte att tänka ut något i förväg. Jag måste låta processen ha sin gång, jag måste få uppleva och tänka och det här är j-kt frustrerande. Tänk om det inte kommer något...

Den offentliga platsen heter Johanneberg.

En timma på fredag förmiddag med min grupp var trevlig och givande men något dimmig. Febern ville inte ge med sig så alltså... tillbaka till brottsplasten. Här i periferin ligger näckrosdammen och här får ögat och själen landa en stund innan känna-in mig-rundan börjar.

Så stilla o så vackert. Var ska jag börja? Vad vill jag? Tror att någonstans måste jag börja hos mig själv. Vad vill jag få ur mig? Att förmedla, påverka, eller att få omgivningen att reagera kommer kanske sen...

Tog en kort runda på loppis i lördags för att eventuellt kläcka någon genial idé. Det kom ingenting, men jag kom hem med ännu fler böcker, precis som om jag behövde det.

workshop med anna karlsson

Ta plats i det offentliga rummet!

Förändra - hur långt vill jag gå/kan jag gå?

Vart går gränsen mellan att förändra och att förstöra?

Vi fick lite träning i att våga, i att använda varandra och i att inta en scen. Efter workshop med Anna är det fortfarande mest frågor...

Det är träning som behövs för att våga förändra. Får se vart det leder mig imorgon när vi intar Johanneberg.

Adesso tutto e vouto...

söndag kväll

Ett virrvarv av tankar far runt i huvudet. Från att ha koll till att inte ha det. Till dagar av att leda till att nu bli ledd mot något annat. Det är omtumlande, spännande och inte minst lustfyllt.

Har varit på bröllop i helgen och fotat 1600 bilder. Dom lockar inte just nu, men skissboken gör det. Känner motstånd (är lite irriterad) mot den, men kan ändå inte låta den vara ifred.

5 september

Tränar mig i att blogga så jag blir proffs på det här, ha ha

bang bang bang

Oj här går det undan. Nu e jag inne och bloggar!